Once upon a time......

Poets of the Fall - Carnival of Rust

2010-05-24T14:04:00.000+02:00

Sevendust--Skeleton Song

2010-05-02T22:27:00.002+02:00

"Stand" - Rascal Flatts

2010-05-02T21:20:00.000+02:00

Vatten över huvudet.

2010-05-02T19:46:00.003+02:00

Har många gånger frågat mig själv den senaste månaden om jag har tagit mig vatten över huvudet,
En ordentlig kalldusch tillbaka till verkligheten blev det.
Har verkligen fått bevisa att jag vill gå svets för att ta mig dit jag är idag, När jag väl var där så började jag tvivla.
"Fan jag klarar inte det här så bra som jag tycktes tro"
Fråga mig inte vad jag hade väntat mig. Jag trodde inte att jag skulle vara någon stjärna redan från början men hålla likvärdig standard med grabbarna hade jag nog väntat mig i varje fall.
Men det blev sjukdagar hit och bvc besök hit, tandläkare osv och dagarna föll bort, och jag märkte att grabbarna som började samtidigt som mig skuttade iväg i uppgifterna.
Och ännu mer prestationsångest kom krypandes.

Jag börjar inse att verkligheten ser ut så här, trots att man är uppe och gör välling mitt i natten, byter blöjor och tröstar barn med mardrömmar, somnar kl 4 och kliver upp halv 6 så måste det gå ihop ändå.
Och min arbetsdag slutar inte när jag kommer hem, utan jag möts vanligen av trötta, retliga, hungriga och bråkande barn, Och då har ändå min underbara mor hämtat den två timmar före jag slutar för att underlätta för dem,Utan min tid börjar efter 20 då dom somnat för natten,
Hela två timmar egen tid tills det är dags för mig att hoppa i säng för att orka med en ny dag.
Jag kände att jag fixar inte det här, vars är min vilotid, jag kommer bränna ut mig, och var konstant gråtfärdig.
När min provmånad väl var över och beslutet skulle tas om jag skulle bli kvar eller ej var jag 99% säker, Jag slutar, ger upp.

Men när jag väl fick kommentaren "-Jag har hört att du vill sluta" så hörde jag mig själv säga nej.
Nej jag kan inte ge upp efter 4 veckor, och nej jag har knappt varit här för att kunna bevisa för mig själv att jag duger till något, och nej min ork är inte riktigt slut än.
Jag behövde ett ultimatum in på sista sekunden för att göra valet.
NEJ jag är inte redo att ge upp.
Jag har ett mål och det är att bli bra, självförsörjande och skapa en hyffsat liv för mina barn.
Det är en kämpig tid nu och jag kommer säkerligen tvivla igen på mitt val men just nu tänker jag försöka kämpa på.

Jag kan gott tänka mig att jag inte är något vidare sällskap just nu, trött sliten och allmänt ointresserad av allt utom att ta mig igenom ännu en dag.
Och där kommer jag in på min "egentid" som oftast spenderas framför tv´n eller datorn.
Gud så jag längtar efter en egen stund bara för mig själv, men så fort det blir tyst i lägenheten så inser jag hur jäkla ensamt det är.
Jag har användare på div datesidor just av den anledning, jag är ensam utan någon att prata med på kvällarna, inte nödvändigtvis att jag söker efter någon att dela mitt kaotiska liv med just nu utan någon att prata med just för kvällen.

Visst har man träffat vissa av de grabbar man pratat med under en längre tid live någon gång, Men jag har insett att det finns inte tid ork eller rum för en kärlek just nu.
Tanken att hitta honom med stort H är åh så ljuv,
Att hitta någon att dela både slit och glädje med.
Men jag är nog alldeles för trasig för att ens försöka.
Att våga släppa in någon, lita på någon igen.
Jag är verkligen inte redo trots att de gått ett år sedan jag blev ensam.
Och helt ärligt, jag väntar hellre ett år till eller två än att springa blind in i kaos igen.
Hörde någonstans "Shame on me for kissing you with my eyes closed so tight"
Jag var ett fån som sprang in blind genom dörren en gång, jag vore en jubelidiot om jag gjorde det en andra gång.
Därför krävs det för mig att skapa en trygghet för mig och mina små, något att falla tillbaka på innan jag tar steget till att låna ut mitt förtroende igen.
Tills dess så känner jag mig relativt nöjd att vandra vidare solo även om kvällarna känns lite ensamma ibland.

Oh Laura - Release Me (new video)

2010-04-17T21:11:00.002+02:00

Ibland är det lättare att få ut vad man vill ha sagt med musik.

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Tävla och vinn ett faborit plagg

2010-03-27T21:58:00.001+01:00

http://ostring.wordpress.com/

Första dagen avklarad.

2010-03-22T20:36:00.004+01:00

Nog var jag allt lite nervös när jag klev in i verkstan i morse, men 7 timmar framför datorn tog död på den nervositeten ganska snabbt.
Nu först gäller teori uppdelat i div prov, sen svetsa pinne, det är uppdelat i teori praktik som varvar vilket jag tycker är himla bra, Dock är det lite svårt att omvandla teori i huvudet till praktik när man inte hållit en svets tidigare.
Tex:
*Hur mäter man intermittens?
*Vad menas med emittering?
*Hur räknar man ut strömmen om man känner till spänningen och resistansen?
Osv...
Känns som mitt ofantliga intresse och kunskap i matte äntligen kommer till användning *host*
Dags att blåsa dammet av den där oöppnad matteboken från gymnasiet kanske. :)

Det löste sig med dagistider, jag börjar och slutar en halvtimme senare.
dvs nu slutar jag kl 16, dock tar det sin lilla tid innan jag kan hämta barnen, så min underbara mor (trots att hon har ont) har erbjudit sig att hämta barnen kl 15 så det inte blir så långa dar för dem nu från början och jag är henne evigt tacksam för det.

Jag gjorde dock en intressant iakttagelse idag,
Tillsammans med mig började en kille i 30års åldern, vi har jämnåriga barn och började surra lite över kaffet hur vi kom in osv.
Han berättade att han fått samma förfrågan som mig,
"- Har du svetsat tidigare?
han svarade att bara lite på skoj i garaget hos en polare någon gång, varav arbetsförmedlaren skrattar och säger: "-Ja men då behöver du ju ingen introduktions månad det är bara att hoppa på utbildningen.
Medan jag som är lika grön fick en provmånad, jag behöver bevisa att jag duger denna månad för att få fortsätta.
Det hade inte hänt om jag hade haft en SNOPP!!
Nu gör det egentligen desamma, jag har fått in en fot och det är jag nöjd med, och jag ser ingen anledning för dem att kasta ut mig om jag väl sköter mig,
Men av principskäl så retar det fan på mig.
Arbetsförmedlingen är nog stället där jag mött mer diskriminering än någonsin i mitt liv.
Även om det inte sägs rakt ut, så är det hela tiden antydningar.

Hade ganska kul åt en kvinna på ams för några månader sedan, dock var hon den första som tog mig på allvar och verkligen lyssnade på vad jag ville (trots vissa undertryckta åsikter)
Vi satt och samtalade om svets och hon säger.
"- Ja om du vill kasta bort din tid där så... ööömm hehe jag menar satsa din tid där så är det ju bra men ha en back up när du ömm OM du misslyckas.
(pionröd tjej)
Tycker bara hela soppan är så skrattretande, vem är dom att ifrågasätta en vuxen människas val. (i den utsträckningen dom har gjort dvs)

Fick iallafall hem trötta men ack så glada barn som sover sött i sina sängar och nu tänker jag gå och göra desamma :0)

Vår, vårkänslor och lite mer ljus i tillvaron.

2010-03-21T12:04:00.003+01:00

Äntligen är solen här, det droppar från taket och ungarna dra in mängder med grus i hallen,
Och det känns faktiskt som om livet blir lite lättar nu när solen återvänt.
(kommer snart klaga på att det är för varmt) :0)
Bloggen har legat på is av div anledning, mycke för att vi varit väldigt sjuka de senaste månaderna, förkylningar, och hosta och feber till och från.
Sen tär det på orken, när man hela tiden går runt och är lite halvkrasslig så räcker inte riktigt orken till.
Men nu har jag fått höra av en del att dom gärna vill att jag uppdaterar bloggen so here it comes.

Jag har äntligen kommit in på svetsutbildningen, som vissa tidigare läst så har det varit lite kämpigt att få den platsen.
Och det gör mig riktigt glad.
Men det innebär även nya bekymmer,
I tis får jag beskedet att jag blivit antagen och måste komma in och skriva på beslutet på tors.
För i morgon gäller det, första dagen. :0)
Kommer in och skriver på pappret.

Jag; okey, men när börjar jag på måndag då?
Tawanda min arb förmedlare: Det vet jak inte.
Jag: det vore bra att veta så man kan komma i tid första dagen *ler* sen behöver jag veta tider för dagis.
T: jak kan rinka och kolla.
Han ringer och kommer tillbaka.
T: Dy borjar kl 8
Jag: Och slutar?
T: Det vet jak inte det kan val dy pråta med dom po måndak?
Jag: Jag måste veta när jag börjar och slutar, jag kan inte bara checka in barnen på dagis och säga "du jag hämtar dem någon gång på eftermiddagen".
T: Dy kanske kan åka dit och pråta med dem?

Jag verkligen älskar seriösa arbetsförmedlare, Suck
Men men, jag har iallafall fått en månads provutbildning sen ska dom avgöra om jag är kapabel till att bli svetsare, (Det lär ju hänt om jag hade haft snopp) mest troligt inte.
Så en månad har jag på mig att bevisa att jag duger.
Men de stora problemen kom när jag åkte dit för att prata med ansvariga lärare.
Övriga dar börjar jag kl 7.
Vilket betyder att jag kommer inte kunna komma i tid någon dag alls.
Bussarna från domsjö går 6.00 eller 6.45, barnens dagis öppnar kl 06.15
Bussen tar 22 min till stan sen ytterligare ca 10 min från stan till utbildningslokalen.
mao det skiter sig.
Andra problemet som dök upp, hur i helskotta gör jag de dagar dagis har halvdag?
Det känns som om det är mycke som måste redas ut innan jag börjar i morgon.

Men samtidigt, blir detta ett problem för dem och att det innebär att jag inte kan fortsätta så måste jag även inse att det är ingen större skillnad från mot nu,
Jag står bara still igen där jag är idag, och jag kan bara arbeta mig uppåt från den punkten jag befinner mig på idag.
Och visst hade det underlättat OTROLIGT att ha körtkort just nu. och visst hade det varit underbart om barnen hade haft en pappa som kunde ha hjälpt till så de slapp gå så långa dar på dagis jämt.
Men situationen ser ut som den gör.
Förhoppningsvis är vi ett steg närmare en ljusare tillvaro.

Intriger på hög nivå.

2010-01-19T13:05:00.004+01:00

Jag har ofta saknat att min mor inte haft någon direkt släkt att tala om.
Det är vi, jag, mina syskon, mina barn, min mor och min mormor (även en relativt nyhittad kusin) och en morfar i Tyskland.
Men jag börjar mer och mer luta åt att det är ganska bekvämt så.
Vi har inte så många intriger i vår familj, visst finns det historier och skelett gömda i garderober här också, men nog inte i närheten som i en stor familj.
Vi är framförallt ärliga med varandra, det må vara lite smärtsamt att ibland få ärligheten serverad av dem man älskar mest, men jag skulle inte vilja ha det på annat sätt.
Förhoppningsvis lär livet en bli allt mer ödmjuk för varje dag som går.
För den dagen jag inte längre kan försöka tänka mig in i en annan människas situation så vill jag inte leva längre.
Har man kommit till det stadiet så kan resten av ens dar lika gärna vara förbrukade, för då har man glömt hur det är att leva.

Jag har även en far, ett ämne jag inte gärna går in på,
Jag har mycke jag skulle vilja få ur mig på bloggen, men jag har ingen önskan att varken hänga ut mitt ex eller min far mfl här.
Men dom två är dom största bovarna i min sinnesfrid. För hur jag än och åter igen försöker så kan jag inte sätta mig in i deras tankar, handlingar och känslor.
Jag vill gärna förstå och i vissa fall har det gått år av dumdristig självplågning för jag kommer inte ett enda steg närmare på vägen att förstå..

Nu har det dragits igång intriger på min fars sida, en släkt jag egentligen inte känner.
Intriger som utspelade sig innan jag var född.
Men vissa människor vill inte släppa detta hat.
Vissa förstår inte att kärlek till en människa behöver inte betyda att man överger allt annat.
Och MÅNGA behöver inse att "resultatet" av denna kärlek ska knappast stå till svars för deras handlingar.
Blod är tjockare än vatten... min "andra" familj har ätit mycke blodförtunnande i sitt liv.
En viss del av mig söker och vill lära känna denna del av familjen.
Men den andra delen av mig känner precis som bilden visar.

Jag VILL lära känna den delen men jag BEHÖVER inte dem.
Mitt liv är rätt tillfreds som det är i det stora hela, och är inte jag (vi) välkomna som vi är så vill jag inte heller ta del av dessa människor.
Även jag behöver människor runt om mig som kan försöka tänka sig in i min liv.
Förstå att även jag är en individ.

Vad jag egentligen ville med detta inlägg vet jag inte.
Det är så mycke som inte kan skrivas just för att jag inte vill peka ut personer.
Men det här en jäkla soppa, och jag vet helt ärligt inte om jag vill ta del av det jag söker.

På vift en kall nyårshelg.

2010-01-04T20:39:00.010+01:00

Elisabeth och jag började prata genom en annons i Vi Föräldrar en prematur mamma söker en annan.
Vi skickade några få brev till varandra sen tog vi upp telefon kontakt och det kändes verkligen som om att denna tjej och jag känt varandra hela mitt liv.
Vi hade pratat i snart ett år och nu var det äntligen dags att få träffas live.

Dagen innan nyår var allt packat, och när nyårsmorgonen nalkades så hade jag såklart försovit mig,
Väckte junior och gjorde frukost, och plockade i ordning de sista som skulle med.
Hade packat extrakläder åt honom i handbagaget men eftersom dessa stod närmast så var de dessa som åkte på en liten speedad kille i farten.
När jag väl fått in mig och en väldigt spänd liten kille i bussen så bär det av mot Östersund.
Vi kommer inte långt innan olyckan är framme, grabben kräks och extra kläderna har han på sig
SUCK!!!
Försöker lugna honom och torka honom ren, hade tack o lov en påse i väskan där allt hamnade, men så stod vi inför nästa problem,
Vad i helskotta tar jag på grabben?
Jag själv åkte i en långärmad tunn tröja med munkjacka över, så jag påbörjade konsttricket att lirka mig ur min tröja utan att behöva strippa inför hela bussen.
Och jag måste säga att jag lyckades rätt bra :0)
För fram kom vi hela och rena.

Mötte Elisabeth på buss stationen och det kändes som att träffa en vän man inte sett på länge.
Hem till familjen för att ta itu med lite nyårsförberedelser.
Och vi fick en jätte fin kväll tillsammans.

Jag & Vince, Elisabeth & C samt A&L

Vince Lycklig på en medicinboll

Boris & Elisabeth

Jag får hålla allra sötaste C

Men inte nog med att vi hade en underbar nyårskväll med trevliga människor och god mat så hade Elisabeth fixat en överraskning åt vince.
Vi fick en privatvisning av ett snöigt zoo.
Och ögonen var som tefat på Vince när han fick se de stora Sibiriska tigrarna, lamor och alpackas och kameler.
Men höjdpunkten var när vi kom in i tropikhuset och fick se apor i alla storlekar, ormar, ödlor och krokodiler.

Men självklart var det någon liten man som tömt batteriet i kameran när vi kom fram så det blev ytterst få och dåliga bilder med telefonen.
Lyckan lös i ett litet ansikte när vi fick komma in och mata lemurerna.

Resten av tiden spenderade vi tillsammans ute och inne och tog vara på den lilla tiden vi hade att lära känna varandra live.

Promenad i -20 grader.

Vincent och Boris åkte pulka och madrass

Jag busade med "lilla" vovven Dollar

Det hans även med lite fingerfärg

Och kladdigt blev det

Vi har haft en jätte fin helg och blir det som vi tänkt oss så träffas våra familjer till sommaren igen :0)

Pga brist på fantasi

2009-12-27T22:46:00.004+01:00

och uttråkning denna söndagskväll har jag varit och nallat en lista på min kusins sida.
Hoppas inte damen misstycker :0)

HAR DU:
Opererat dig: Ja när min dottern kom till världen med planerat akutsnitt.
Piercing: Har haft i läpp och i näsan 4 gånger.
Tatuering: En tribal som blev en djävul som snart konverterar till en vädur på armen och barnens namn inbäddat i blomrankor från fot till knä.
Barn:En son född nov -06 och en dotter född Aug -08
Använt droger: Inte mer än rökning och alkohol
Hamnat i slagsmål:Inget värt att skryta om.

JUST NU:
Äter du: Nödvändigt ont, just nu popcorn
Dricker du:En öl
Ska du:Antingen forstsätta läsa min bok eller slösurfa
Lyssnar du på: Sevendust
Väntar du på: Bättre tider
Tittar du på: Skärmen men bodygaurd står på i bakgrunden
Har du på dig: jeans och munkjacka.

DIN FRAMTID:
Barn:Jag är rätt nöjd med mina två, vet inte om jag vågar utsätta min familj för ett ytterligare försök i framtiden.
Giftermål: Skild, är tveksam att det kommer bli en make nr 2.
Karriär: Blir nog en liten svetsare av mig med tids nog

VAD DU FÖREDRAR:
Kramar eller Kyssar: Både och, En spontan kram är det bästa som finns men en djup kyss kan vara svindlande
Kortare eller Längre: kortare eller längre ? som partner? längre, vill gärna kunna känna mig liten i mellanåt.
Snygg mage eller Snygga armar: har en förkärlek till armar,
Busig eller lydig: fullifan med glimten i ögat heter det :0)

HAR DU NÅGONSIN:
Kysst en främling: Det har hänt
Tappat bort glasögon/linser: Hade liner på mig glasögon i väskan, satte mig på väskan i fyllan, när jag vaknade var ena lincen borta och glasögonen paj.
Brutit ett ben: 1 revben vis två tillfällen, en lilltå och ett pekfinger.
Rymt hemifrån: Har aldrig tänkt tanken, har varit för lat.
Röntgats: Några gånger.
Krossat någons hjärta: Inte allt för illa hoppas jag
Mobbat någon: nej, mobbad och senare den som tog mobbade i försvar.
Gråtit när någon dött:Ja

TROR DU PÅ:
Kärlek vid första ögonkastet: Det är nog världens vanligaste ögonsjukdom, kärleken gör det blind, äktenskapet ger dig synen åter.
Gud: Nej, men väldigt avundsjuka på dem som kan lägga över sitt liv i någon annans händer och ha tilltron att allt löser sig.
Mirakel: Ja, vardagsmirakel
Aliens: Känns ensamt, tanken att vi skulle vara dom enda i hela universum, Att vi bara är en slump, ett par parasiter som råkade komma till av misstag och har förökat sig.
Magi: Beror på vad man menar med magi.
Ett himmelrike: Är nog rätt individuellt.
Tomten: Nej
Änglar: Änglar i form av människor ja, skyddsänglar lika väl.
Transformers: I såfall vill jag ha en med Amazon förklädnad.

BLANDAT:
Är du kär i någon? Nej, jag hoppas på att få bli i framtiden
Önskar du att du bodde någon annanstans? Drömmer om min lilla stuga i skogen
Tycker andra att du är attraktiv? Jag tror inte jag ger kolik och kväljningar iallafall.
Dricker du? Ja, både vatten, kaffe och öl, ett och annat vin glas slinker också ner.
Använder du droger? Nikotin
Vilket schampo använder du? Nästa fråga...
Vilken parfym använder du? Kör naturell
Vad är du rädd för? ovisshet, maktlöshet.
Gillar du att tvätta? Jag gillar rena kläder, men tvätta är ett nödvändig ont det med.

Igår träffade vi tomten...

2009-12-25T19:52:00.009+01:00

Julaftonsmorgon, Blir väckt av en pigg glad kille som säger GOD JUL i örat på mig.
Han försvinner in och väcker sin syster, jag masar mig upp som vanligt halvdöd och kaffesugen.
Kommer in till min lilla tjej som hållit mig vaken större delen av natten och upptäcker att hon andas som en 90årig gubbe som sprungit maraton.

Intar min frukost i väntkön till sjukvårdrådgivningen, 40 min senare får jag prata med en tant,
Ber om att få komma in så hon får andas ventonlin,
(inte första gången hon får andningsbesvär, troligen har hon fått förkylningsastma som följdsjukdom fårn Rs-viruset)
Får en tid 14,20.

Blir nästan gråtfärdig i väntrummet på akuten när kalle börjar på tv, jag hade sett fram emot att få sitta finklädd och mysa med mina små framför tv´n och se kalle och höra hur mamma börjar med maten i köket.
Men två timmar senare kommer vi därifrån med en betydligt piggare tjej och det är huvudsaken.
Med sig fick hon Bricanyl.

Hem till matlagningen som står och väntar och tomte som inväntas inom kort.
Liten kille har väntat otåligt men snällt hela dagen på tomten.
Knappt han får i sig någon mat.

Sen kommer min bror (alias tomten) Han är på väg att tomta för andra vänner men har väntat in i det sista så vi har hunnit få i oss lite mat.
Vincent kramar osäkert tomten och tackar för säcken med paket han lämnar.

Timea däremot genomskådade tomten ganska snart, flinade upp och försökte peta honom i näsan. :0)
Efter tomten gått Infann sig glada rop och skratt av barn som slet i paket,
"Rättelse" vincent var överlycklig att få öppna dubbelt så många paket eftersom Timea brydde sig föga,
varför öppna paket när man kan jaga katten med blomspruta.??

Hur som haver, det blev inte direkt som vi planerat denna jul, men vi hade varandra,
Och ser fram emot en lugnare jul utan sjukhusbesök nästa år.

Jag vill att ni tar er tid att läsa detta

2009-12-04T00:16:00.004+01:00

Kränkning utförd av socialtjänsten i Marks kommun

Den 28 oktober 2009 utsatte socialtjänsten två små barn för för vad vi anser vara ett övergrepp av den. Barnen, en flicka 4 och en pojke 5 år har varit placerade tillsammans och i samma fosterhem under 4 år. På onsdagen d 28 åker familjehemmet med barnen på ett umgänge med modern. Barnen protesterar vilt. De får bända upp pojken händer då de skall ha honom ur sängen. Vara två stycken för att klä honom och han vägrar äta. Flickan är molocken och vill inte åka hon heller.
Ingen av barnen har någon anknytning till mamman och har fram tills våren 2009 bara träffat mamman två gåner per år. På vägen ner talar pojken om att han hoppas att ”mamman” inte skall vara hemma. Barnen lämnas över till skyddspersonal då fosterhemmet inte får närvara vid umgängena. Personal med direktlarm till polisen.

Överlämnandet går bra utifrån att fostermamman lovar och bedyrar att komma och hämta barnen. De skall ju bara vara där en stund. Då tiden har gått och fostermamman kommer till mötesplatsen för att hämta barnen möts hon av de två socialassistenter.
Familjehemmet frå veta att de sagts upp med omedelbar verkan och barnen har omplacerats till ett jourhem. Barnen hade inte mer än det de stod och gick i. De fick inte med nalle eller snuttefilt saker som står för trygghet och de fick inte säga hej då till fosterfamiljen.
Agerandet är i sin helhet helt oförsvarligt ut ifrån barnens synvinkel. Ur skall dessa små någonsinn kunna lita på en vuxen igen. De rycks upp från allt som tryggt invant, allt de känner till som sitt eget. Sin ”familj” sina kompisar, sina fritidsaktiviteter.
Orsaken till omplaceringen och uppsägningen är att fosterfamiljen anklagas för att inte samarbeta inför ett beslut om hemflytt. En hemflytt till en familj där mamman är diagnostiserad med lätt utvecklingsstörning och hennes nye man är starkt kriminellt belastad.

Läs mer på... http://www.barnmisshandelavmyndighet.se/
Och glöm inte bort att skriva under protestlistan.

Dagis korten

2009-12-03T12:01:00.004+01:00

För mig är det en gåta hur fotografen fick mina barn att sitta still och se glada ut.

Så här är dom mina små busfrön

Med tanke på att så här mycke bryr dom sig om kameran i vanliga fall.

Soffprojekt

2009-12-02T20:54:00.005+01:00

Jag ÄGER en symaskin :0)

2009-11-12T11:59:00.010+01:00

Jag grät inga tårar direkt när min mormor kom och berättade att hon och hennes nyinköpta 4000kr symaskin inte drog jämt,
Och hade beslutat sig för att köpa en ny och den gamla skulle bli min julklapp.
TJOHO!!
Jag har tre st. men alla har tagit livet av sig efter en tid och står på vinden och samlar damm.
Så nu kliar det i fingrarna efter att få skapa.

Mitt första projekt blev en utklädnings cape,
Tanken var att den skulle passa en 4-5åring, men junior vägrar att befatta sig med sånt trams.
Dock blev lillan eld och lågor.

Var visst tvungen att sy en ny i mini stl efter mycke snubblande, så nu har jag en liten lycklig tjej.

Nu väntar nästa projekt, Vincent vill ha en dinosaurie dräkt. Det lär bli en utmaning :0)

Jämställdhet

2009-11-08T12:00:00.002+01:00

All heder åt mitt eget kön, Men det är vi kvinnor som skriker högst om jämställdhet.
Visst med all rätt många gånger.
Lika lön för lika arbete, det ska finnas lika många kvinnor som män på en arbetsplats.
Att vi klarar av vilket arbete som helst lika väl som en man.

Jag har valt ett mansdominerat yrke.
Svetsa är det jag vill göra.
Men jag möter motstånd, Inte av män, UTAN AV KVINNOR.

Vi som skriker högst i dessa sammanhang är dessa som kommer med kommentarer som:
"Svets?? varför satsar du inte på vården istället?"
Precis som det inte undgått någon att inom vården jobbar du röven av dig för nästan ingenting. dvs om du har turen att få ihop dina pengar på de 1-4 ställen du behöver jobba på för att få ihop dina timmar.
Men eftersom jag är kvinna passar det sig bättre att jag väljer ett vårdyrke framför svets.
Min arbetsförmedlare (kvinna) som det står om i inlägget nedan var väldigt skeptisk att jag skulle fixa detta för jag kunde ju bli "smutsig" och var tvungen att ligga på backen.
Den andra arbetsförmedlaren jag mötte (man) var helt och hållet positiv och gjorde vad han kunde för att hjälpa mig in på utbildningen utan att komma med urbota dumma påståenden.

Det kanske hade hjälpt om jag varit en storbyggd maskulin kvinna (mest troligt lesbisk i andras ögon) för att det skulle vara acceptabelt för mig att jobba på en mansdominerad arbetsplats.
För det verkar vara så vi kvinnor ser på saken.

Varför är det vi som skriker högst som har fördomarna om kvinnor på manliga arbetsplatser?
Det är i grund och botten vi som motarbetar oss själva.
Det är vi som har fördomarna mot oss själva.

Jag känner mig könsdiskriminerad av mitt eget kön.

Uppdatering

2009-11-05T11:21:00.004+01:00

Aktivt bloggande i all ära, men jag tror mer på att skriva när man faktiskt har något på hjärtat än att pränta ner några rader varje dag om att man ätit, skitit och sovit osv.
Känns som det hänt en hel del sen jag sist bloggade men samtidigt så känns dagarna som en evighetslång väntan..
Jag vill ta tag i mitt liv, jag är redo att börja med alla förändringar för att ta mig mot mitt mål.
Men istället pga regler och paragrafer så sitter jag här och väntar dag ut och dag in.

Har tänkte länge på svetsutbildningen och kommit fram till att det är något jag verkligen vill göra.
När min dotter var 10 månader och jag fortfarande var mammaledig knatade jag in på arbetsförnedringen, tänkte att det måste ju vara positivt att veta vad man vill, ta tag i saken på en gång och skriva upp sig på väntelistan.
Allt jag möter är motstånd.

När jag först nämner mina planer tittar kvinna skeptiskt på mig och säger.
1. Tycker du om att bli smutsig.
2. Gillar du att ligga på backen sommar som vinter.
Svarar att jag tror att jag uppskattar det lika lite som vilken karl som helst.
Men vad gör lite skit när det finns dusch.
1. Som småbarnsförälder är dagarna du kommer hemifrån helt ren rätt lätträknade,
2. Man spenderar med tid på golvet/ backen än man gör ståendes.

Får dock höra att jag måste först vara inskriven/arbetslös i 3månader för att ens få söka utbildningen, och därefter kommer jag bli kontaktad av ungdomsgarantin (lekstugan)
Där hamnar alla som är 20-25.
Och är du under 25 så vet du tydligen inte vad du vill.
När man då är med i ungdomsgarantin kan man bara gå svetsutbildning i 4 månader sen måste man hitta en annan sysselsättning.

Redan då höll jag på bli vansinnig.
Jag har två barn på heltid, ingen utbildning, inget körkort och det ligger helt och hållet på mina axlar att hitta ett sätt att försörja oss alla.
För fan ta den som tror att det är slappt och bekvämt att leva på försörjnings stöd.
Jag trodde verkligen arbetsförnedringen uppskattade folk som visste vad dom ville.
Men det är tydligen inte så.

Så nu är det en evig väntan tom dec då kan jag påbörja mina 4 månader så dom flyter ihop med min 25årsdag så jag faktiskt kan fullfölja den utbildning jag startat.
Har äntligen sparat ihop några slantar att kunna skriva in mig på körskolan,
Plus att jag hade lyckats lägga undan lite från min norm varje månad för att ha till körlektioner.
Då kommer nästa stöt,
soc har sett att jag har ett sparkonto och detta måste jag nu redovisa.
Det betyder att de pengar jag faktiskt lyckats lägga undan nu kommer dras bort från min levnadsstandard. så jag är tillbaka på ruta ett.

Moment 22. har jag inget körkort är chansen till jobb rätt liten, men jag behöver ett jobb för att kunna ta ett körkort.
Kände verkligen att luften gick ur mig.
Det är inte meningen att man ska kunna ta sig på fötter, som ensamstående socialfall.

Jag är fullt medveten om att jag satt mig i den här sitsen, det var mitt val att inte fullfölja gymnasiet(även om det är ytterst få som verkligen fått en karriär efter avslutat gymnasium) och det var mitt val att skaffa mitt första barn vid 21.
Men, man hade väl inte räknat med att bli ensamstående så pass tidigt, man hade inte heller räknat med att själv ha 100% ansvar för barnen.

Man hör många gånger att det måste vara tufft att vara ensam med två småbarn.
Det är inte jobbigt att ha två barn, det är omständigheterna runtom som gör livet lite tufft ibland.
Lätt att vara efterklok, men jag skulle ha gjort mig oberoende innan jag satte mina barn till världen,
Men det finns ingen anledning att egentligen titta bakåt, det är ändå inget jag kan påverka utan det är framtiden jag har som mål.

Men det är sååå svårt att bara sitta och vänta när man är redo att skapa ett nytt bättre liv för mig och mina kottar.

Hjälp mig vinna lite barnböcker.

2009-10-08T09:09:00.006+02:00

Gå in på länken och rösta på sagan och hjälp oss vinna lite böcker.

TACK ALLA SOM RÖSTAT :0)

Är det något jag verkligen älskar så är det att läsa, ett intresse som jag hoppas på att kunna överföra till mina barn.
En saga har vi alltid tid med vilken tid det än är på dygnet.
och jag längtar till den dagen jag kan ge barnen böcker jag själv gillade som barn/ungdom.
För få barn/ungdomar läser i dagens läge.

Tänkte dela mitt hem med er.

2009-09-03T20:24:00.026+02:00

Tydligen var det dags att uppdatera bloggen :0)

När jag flyttade hem igen 60 mil från Arboga till Örnsköldsvik så flyttade jag sonen och lilla damen i magen utan en enda möbel förutom min säng.
En lägenhet stod och väntade på oss.
Med hjälp av familj och vänners hjälp och tid står vi här 1½år efter med ett riktigt hem.
Alla möbler är ärvda, lånade eller köpta av mig och mina nära.
Tack alla för all hjälp till vårat mysiga lilla hem.

(Lägg även märke till att det bor två barn i detta hushåll och en ensam liten mamma.
Leksakerna äter upp lägenheten.)

Stor och liten hall.

Vardagsrum.
Köket.

Mitt sovrum.
Barnens sovrum.

Är det verkligen barnen vi ser i första hand?

2009-08-21T11:07:00.005+02:00

Fick nyligen höra att socialstyrelsen fokuserar på barnets rätt till sina föräldrar och inte tvärt om, något som låter jätte bra och underbart i TEORIN.
Verkligheten ser dock helt annorlunda ut.

En förälder har umgängesrätt till sitt barn men barnet i fråga har inte umgängesrätt till sin förälder, är det då att se till barnets bästa?

Den föräldrar som inte har barnet boende hos sig kan försvinna i två år men ändå komma tillbaka och kräva umgängesrätt fast tex barnen inte känner föräldern för der är hennes eller hans rätt till umgänge.
Den förälder som inte har vårdnaden kan flytta precis var som helst i landet/världen utan någon som helst skyldighet att finnas för sitt barns umgängesrätt.
Mao barnen är skyldig föräldern umgängesrätt medan föräldern inte alls är skyldig sina barn rätten att få umgås med föräldern.

Jag kanske är dum som kämpar för mina barns rätt till båda föräldrarna,
Att få växa upp med både en mamma och en pappa även om föräldrarna inte lever tillsammans.
Det är alldeles för lätt att producera ett barn för att sen avsäga sig sitt ansvar för det liv man skapat.

Det hade varit mycke enklare att leva mitt liv helt solo med barnen, utan att behöva lägga energi ork på något som borde vara en självklarhet.
Kan något som så många män och kvinnor dagligen kämpar för att få vara delaktiga i vara så lätt att prioritera bort?
För mig är det oförstårligt.

Jag tror alla parter kommer ångra sig bittert en dag om jag slutar med mina enträgna försök och bara låter saker rinna ut i sanden.
Men det är samtidigt omöjligt att förtränga när man hör det dagliga lilla pappamantrat i örat.
Och det svider i mammahjärtat att jag inte kan ge dem vad de vill ha.

Inga bortförklaringar, Jag VET att du kan bättre än så här.
Jag har sett det tidigare.

Igår föddes en ny blogg

2009-08-05T14:39:00.004+02:00

Min bokblogg.
Nu har jag en chans att rekommendera min böcker för dem som faktiskt är intresserade och inte mina stackars bekanta:0)
Kommer lägga fram förslag på allt från tantsnusk till fantasy.
Ett nytt tidsfördriv för tråkiga kvällar.
<----------Länk till bloggen finns till vänster.

Idag bidde det dragrace :0)

2009-08-02T23:11:00.010+02:00

Liten Testade sina steg i gräset.

Timea lyfte inte ens ögonbrynet när bilarna drog igång.

Men vince satt klistrad med blicken på bilarna, förutom här då han tar sin fikapaus.

När jag ändå lägger upp bilder från dagen så måste jag visa hur duktig min lilla tös blivit på att gå.

Leker tittut i katt trädet.

Lek vid vatten tunnan :0)

Jag har blivit Bjuden på bröllop i Oktober

2009-07-31T09:49:00.004+02:00

En av mina barnsdomsvänner ska gifta sig med en jätte fin kille.
Hon har inte haft ett lätt liv så jag önskar henne all lycka på vägen
mot sitt nya liv som fru och mor.

Men jag har ett problem, alla kommer säkerligen komma i par, jag kommer ensam.
Därför har jag ett behov att se strålande ut.
När man i vanliga fall är en jeans och t-shirt tjej så har man inte så mycke hum om det här med att klä upp sig, men jag både vill och kan se ut som en kvinna så varför inte visa det för en enda kväll.

Men jag behöver RÅD...
TIPS IDÉR.

Spinkig, kylskåpsvit, bystlös kvinna med försmala vrister och för stora fötter söker kläder.
(haha titta där kom kvinnligheten genast fram)

Satt och funderade på klänning så klart, men allt jag äger är svart, och svart,vitt och rött går bort på bröllop.
Jag funderar på stövlar med klack till men alla ser ut som gummistövlar mot mina smala vrister.
Ingen som lust att hjälpa mig shoppa upp lite pengar eller komma med smakråd.
Jag behöver HJÄLP. det här med uppklätt är inte min grej.

Till sist så önskar jag Jenny och Andreas lycka till med bröllopet och må ni åldras lyckligt tillsammans :0)

Vad är det för FEL på män?

2009-07-30T11:21:00.005+02:00

Eller är det jag som är en idiotmanget?
Efter jag blev själv insåg jag att det var rätt öde på min msn, folk man surrat med har droppat av en efter en under årens lopp.
Kväll efter kväll satt man och stirrade på datorn ihopp om något att göra eller någon att surra med men nej.
Därför gick jag med på lite kontakt sidor.
Bara för kul inte för att träffa någon.
Jag känner att mitt liv just nu är nog komplicerat för att blanda in ytterligare en person.
Allt står klart och tydligt på min sida.

"Just för tillfället letar jag bara efter personer att surra med.
Är varken intresserad av ragg eller blivande förhållande.
Jag tänker lära mig stå på mina egna ben först."

Även garderade jag mig mot ev idioter.

"Bespar mig era tragiska sexanspelningar. jag är lika lite intresserad av att se bild på din kuk som att studera koskit.
Personen gör snoppen intressant inte tvärtom...
Men jag gissar på att de flesta av er som skickar dessa bilder och kommentarer är närmast analfabeter så jag tvivlar på att ni kommit så här långt ner i min presentation.
Ps: det är skillnad på att vara kramsjuk och gubbsjuk."

Men tydligen verkar det ändå inte gå fram.
Man får det ena efter det andra "roliga" förslag.
tex: vad svarar man på ett meddelande som lyder:
"-mmm snygg du är, har du en fin rumpa?"
Jo man svarar "Nej men en fin fot som kan passa i din"

suck jag blir så less, och om man någon gång råkar börja prata med någon som verkar trevlig och intressant så dröjer det inte länge innan den rätta personligheten kommer krypandes.
Det är besvärligt att jag har barn, det är besvärligt för många att dom kommer alltid att komma i första hand.
Och det är besvärligt att jag prioriterar dem före allt annat.
Därför undrar jag om det ens är värt att börja prata med någon som inte har barn själv. för det verkar så främmande för barnlösa karlar att förstå.

Sen undrar jag varför alla snygga/trevliga människor verkar ha utvandrat till luleå av alla ställen?
Vars tog alla övikskillar vägen? eller så är dom inte så desperata så dom behöver använda sig av datesidor utan kan springa på olles och ragga istället.

Även om jag inte är intresserad av att träffa någon nu, så finns där alltid förhoppningen att man ska möta någon trevlig person, Någon man kan prata länge med något som kan utvecklas över en tid. Inte någon jag tänker träffa lördagen därpå för att ha sex som vissa verkar tro.

Men då är ju saken den att träffar man någon långt borta som också har barn blir det problem.
Även om man skulle tycka om varandra mycke så måste man vara realist.
Förutsättningarna är rätt dåliga om man bor ca 50 mil ifrån varandra.
Man kan aldrig uppleva en vardag tillsammans, se hur man funkar tillsammans en vanlig dag,
Man kan inte träffas över en fika och se om barnen funkar ihop,
Så drömma eller vara realist är frågan?

Bättre är nog helt enkelt låta bli, tills jag råkar springa på honom med stort H en dag. när förutsättningarna är lite bättre.
Det här med att dateá är en djungel, förstår att många föredrar att leva själva.
Det är ett evigt puzzlande innan bilden blir komplett.

VI LEVER bara så ni vet :0)

2009-07-27T21:19:00.004+02:00

Vi lever och mår jätte bra även om det gått tungt med bloggandet på ett tag.
Det är sånt kaos i mig just nu. så många tankar, funderingar, förhoppningar.
Skulle jag skriva om dem alla här skulle jag drunkna i mina egna tankar.

Så är ser situationen ut i varje fall i korta drag.
Jag försöker ta vara på dagarna så gott det går med barnen nu bara njuta innan allvaret börjar.
för den 10e aug börjar inskolningen på dagis.
Därefter kommer jag hoppa på svetsutbildningen om jag kommer in. plus ta körkortet på den tid som finns över.
Det kommer bli långa tuffa dar men jag tror det är värt det i långa loppet.
Just nu pendlar tankarna mellan optimism:

"Klart jag fixar det här, andra klarar ju det, Det är inget hinder att vara ensamstående,
till att tänka:
Vad gör jag? ska jag gå från noll till hundra, hur mycke kommer barnen bli lidande av detta?
Kommer jag ha orken tålamodet att vara en bra mamma med så många järn i elden samtidigt?

Allt jag vet är att vi gör ett försök. det får bära eller brista.
Och förhoppningsvis kommer alla ut okey på andra sidan.
Och jag kan vandra med huvudet högt att jag fixade faktiskt det här.
jag hittade ett sätt att kunna försörja min familj själv.
Och behöver inte vara beroende av någon.

jag återkommer när jag har mer ork att skriva, just nu är livet kaos. Men vi siktar mot en ljusare framtid.

Går segt med bloggandet nu för tiden.

2009-07-11T11:59:00.003+02:00

Det har hänt så mycke på så kort tid så jag vet knappt vars jag ska börja.
Lusten försvann även eftersom det jag vill skriva om är inte lämpat för vissa personers ögon.
Inget skitsnack eller så, Bara känslor och tankar som inte behöver bli offentliga än i min närmste bekantskapskrets.
så jag återkommer inom kort när lusten att skriva gör sig påmind.

Snaggade mig igår.

2009-06-24T07:56:00.006+02:00

inte för att det direkt är någon jätte skillnad från tidigare

så är jag nöjd och glad att ha fått bort lite hår.
Resten av dagen mös jag med barnen och busade på studsmattan.

Igår hade vi en helt underbar dag i solen.

2009-06-22T10:28:00.016+02:00

Timea är lycklig och äter grus i väntan på att få fara till nyänget.

Väl där på stranden efter vince vadat i vattnat så tar vi en fika/lunch.

Vince vill också fota, så klart ska vovven vara med.

Det dröjde inte länge innan den nappen flög all världens väg.

Vince tar en tur på pållen.

Oj så han hade önskat att han fick ta med grävaren hem.

Timea gungar.

Full fart i rutchkanan.

Vince gungar med mig, jag undrar vem som har roligast ??

Troligtvis jag :0)

Lilla damen däckade till slut i vagnen med en riktigt snygg stil.

Det dröjde inte långa stunden efter vi kommit hem som en annan liten kille däckade i soffan. En utslagen hjälte.
Jag tror vi fick topp betyg på dagen, jag hade iallafall en helt underbar dag med barnen.

Nu är det alldeles strax läggdags...

2009-06-17T00:00:00.003+02:00

Men innan jag kramar kudden godnatt så skulle jag vilja berätta lite om min dag.

En tråkig sak hände idag.
Min syster ringer och berättar att en klasskompis till mig i högstadiet tagit sitt liv.
Han lämnade efter sig en mor som mist sin make på samma sätt, en tvillingbror, en storebror och om jag inte minns fel ev något småsyskon.
Även om jag gick i samma klass som honom 7an till 9.an så kan jag absolut inte säga att jag vet vem han var.
Bröderna M syntes det gjorde dom eftersom dom var så lika, dom hördes också ofta eftersom dom hade svårt att inte jävlas med varandra hela tiden. alltid i luven på varandra.
Men jag kommer ihåg R som en ganska blyg kille, en söt, funderande liten kille.
Han och jag var det som satt i rummet intill dom andra och gjorde omprov i matten.
Som sagt det är inte mycke jag egentligen kommer ihåg av honom eller någon annan för den delen.
jag vantrivdes oehört och ville helst inte ha kontakt med någon där.
Jag ville bara ha åren överstökade och sen förtränga dem.
Jag har inte en aning om vad som hänt honom under de 7 åren sen vi slutade skolan.
Men jag känner mig otroligt skakad och upprörd för hur han måste ha mått den sista tiden, vad det var som fick honom att vilja ta sitt liv.
Vad som fick honom att lämna efter sig de människor som älskar honom.

Jag gråter över dig och de dina ikväll R.
Fast jag inte alls kände dig.
Jag gråter med ett modershjärta med tanken om du hade varit min son.
Jag gråter med mitt syskonhjärta med tanken om du hade varit min bror.
Jag önskar dig ro i ditt hjärta nu.
Sov gott R,
sov lugnt.

Grubblat på framtiden...

2009-06-13T19:57:00.004+02:00

Jag har tänkt mycke de senaste dagarna om hur livet är just nu och vad jag önskar mig av livet.
Vad jag har för drömmar förhoppningar och önskningar och kommit fram till att jag kräver inte så mycke ändå.
Jag önskar mig ro framförallt.
Ni som känner mig vet att mitt liv har varit kantat av sina up´s and down´s och fast det sett relativt lugnt ut på ytan så har det alltid varit någon intrig på gång.
De senaste åren har varit på tok för intensiva för min smak och nu längtar jag önskar och drömmer om lugn och ro.

Jag önskar faktiskt att jag ska träffa någon i framtiden, någon som ser vem jag är, någon som kan se bortom alla mina brister och älska mig för den jag är.
Någon som tycker om att lyssna på mig och värdesätter mina åsikter, någon jag kan prata med, även som god vän och som älskare,
Någon som vill prata, diskutera och komma fram till gemensamma saker med mig.

Jag önskar mig någon att luta mig mot när det stormar, någon att krypa upp hos och bara sitta i hans armar när jag känner mig nere, någon som även känner att han kan dela allt med mig.
Någon som även söker sig till mig i glädje och sorg.

Jag är uppvuxen i ett hus ute i skogen utan nära grannar, när jag tänker tillbaka på min uppväxt så tänker jag tillbaka på en lycklig barndom.
Där kunde vi springa fritt, härja morgon som kväll i skog och på lägdor och nyklippta gräsmattor.
Bada i älven och tälta på berget.
Jag drömmer om ett sådant ställe för mina barn att få växa upp på.
Jag ser mig själv sittandes på bron med en kopp kaffe i morgonrock och se barnen jaga varandra på gräsmattan redan innan frukost.
Senare tid så ser jag även honom sittandes bakom mig med armarna runt mig med hakan på min axel skrattandes åt barnen.
Jag ser i tanken hur mina barn smiter ut när dom är lite äldre på natten för att spela lite fotboll eller badmington eller smyga i skogen fnittrandes för mamma sover trött i sin säng.
Jag ser alla fördelar med att få bo en bit får alla, att få skapa sitt eget lilla paradis.
Men i drömmar ser man förståss bara det som är positivt men det är väl det som är meningen med en dröm, man väljer själv hur det ska vara även om verkligheten är/blir en annan.

Jag önskar mig ett jobb, ett jobb som betyder att vi inte måste vända på varenda slant.
Tro mig vissa stunder har det faktiskt varit så illa så panten har fått gå till mjölk och bröd.
Jag önskar att få skämma bort mina barn, inte med saker osv, utan att kunna ha en väldfylld kyl och frys. att det finns inte bara ost att välja på till mackan,
Jag vill kunna svara" självklart" när dom vill följa med sina vänner på bio eller dyl.
Inte fundera om jag har råd.

Jag vill att mina barn ska få växa upp trygga, älskade, med självförtroende att kunna möta världen den dag dom ger sig ut på egna ben.
Jag tror absolut inte mina barn lider idag även om situationen ser ut som den gör, Jag vet att jag har trygga barn som känner sig älskade men jag vill ha möjligheten att ge dem mer.
Mer än vad jag kan just nu.

Det är inget som behöver hända i morgon eller om ett år
Kanske begär jag för mycke, kanske inte. Men det är som sagt drömmar,förhoppningar och tankar.
Allt jag vet nu är att vi tar en dag i taget och går förhoppningsvis mot ljusare tider.

Ny sida för oss prematur föräldrar!

2009-06-10T18:10:00.003+02:00

En mamma har lagt ner mycke tid och ork att skapa ett alldeles eget forum för oss prematurföräldrar.
Ett ställe för oss att få prata om våra upplevelser med andra som gått igenom samma och liknande saker.
Jag hoppas att ni som är prematurföräldrar gärna vill titta in och göra oss andra som redan hittat dit sällskap.

http://pytteliten.ning.com/

Vattkoppor och dagis plats.

2009-06-09T10:12:00.005+02:00

Ända sen grannbarnen fick vattkoppor har jag väntat otåligt om det ska dyka upp några på mina barn, Än så skiner dom med sin frånvaro.
Är lite kluven om det vore bra att få det bortgjort eller ej.
Är dom smittade må så vara.
Men det känns lite som om Timea har haft det nog kämpigt nu ett tag.

Fick ett telefonsamtal idag om att dagisplatsen är nu klar och när vi ville börja.
I aug så lämnar jag bort båda mina kottar.
det känns otroligt hårt ska jag tala om.
Mycke det att Timea är så liten och även att det varit så otrolig många omställningar den senaste tiden.
Plus att jag nog blir att skola in dem själv.
Alt hjälp från mor eller Henrik.
Känns tufft när allt är så osäkert.
Om nu Henrik ställer upp, ställer han då upp hela tiden tills inskolningen är klar eller bara dom dagar han känner för det?
Om mor tar på sig den biten, kommer hon orka?
Vissa dar är bättre än andra men hennes kropp blir inte bättre.
Det känns tufft att be henne om en sådan sak som innebär tidig morgon.

Det är många funderingar som rör sig i mitt huvud just nu.
Hur löser jag allt?
Hur kommer det att gå?
Vad gör jag om allt går åt helvete?

Antar att jag få ta en dag i taget och se vars det leder någonstans.
Men det är otroligt många funderingar.
Hur får jag allt att flyta på?
Hur kommer det gå att plugga med två små själv?

Men men problem är till för att lösas. oftast när man är mitt uppe i det så inser man att man oroat sig i onödan.

Luleå here i come... :0)

2009-06-04T11:06:00.003+02:00

Jag har konstaterat att jag behöver en paus, en paus att få ladda mina batteri.
Alltför mycke har hänt på sistone.
Så första helgen i juli tar jag min väska och sätter mig på bussen upp till lule för att träffa min bror och sambo, gamla vänner och nya :0)
Ska blir riktigt skönt att få andas en stund.

Jag har aldrig sovit borta från mina barn om man inte räknar nätterna jag låg inlagd på bb när jag väntade Timea så visst kommer det inte enbart bli till att njuta.
Jag kommer nog ha en hel del dåligt samvete för att jag åker.
Och hönsa mig något otroligt att dom är med sin pappa utan mig.
Men jag får bita ihop en stund.
tror detta kan vara bra både för mig och barnen.
Och även för Barnens pappa att få ha dem på egen hand ett tag.

Nu längtar jag verkligen. :0)

Mer ost?

2009-05-28T22:11:00.005+02:00

Kom och tänka på en episod från när vi var små.
Vi har alltid varit rätt frispråkiga i vår familj, vi har alltid kunnat prata om allt med våran mor, inget har någonsin varit tabu.

En förmiddag så sitter vi och fikar med grannarna.
Min syster (då ca 9 år) sitter och tittar fundersamt på sin ostmacka
och utbrister:
"-Mamma vad är flens ost?"
Mor tappar hakan och min mjölk sprutar ur munnen följt av ett asgarv.
Min mor försöker pedagogiskt förklara för min syster inför grannarna medan vi andra vrider oss i skratt.
Min mor avslutade samtalet genom att skämtsamt erbjuda grannfrun pålägg på sin nybredda macka.
"-Ost?" :0)

Jag älskar barn uppriktiga ärlighet och nyfikenhet.
Men lär så länge man lever sägs det.

En annan rolig episod var när vi var på stan med min granne och hennes dotter.
Min grannes dotter har en hjärnskada så även om hon var lite äldre än nio år så var hon fortfarande yngre.
Vi står inne i en porslins affär när hon utbrister:
"-MAMMA MAMMA EN ZIGENARE. TITTA MAMMA EN ZIGENARE, VARFÖR ÄR HON PÅSKKÄRRING NU FÖR?"
Mamman hyschar och ser ut att vilja sjunka genom jorden.
Det var inte en zigenare som kom in genom dörren utan en muslimsk kvinna :0)

En till historia har jag på lager och det var jag som fick skämmas för min tanklöshet denna gång.

Innan jag fick barn så var jag ibland barnvakt åt min mors väninnas dotter,
Hon föddes prematur och vägde mindre är 500g när hon kom till livet och tyvärr medförde det vissa skador men gulligare och envisare unge får man leta efter.

Vi var i lekparken och hade varit där någon timme när jag började bli less och försökte locka hem henne.
"-Kom nu , vi åker hem och bakar negerbollar.
Hon tvärstannar mitt i ett språng till gungorna och vänder sig och tittar på mig "fullifan" i blicken.
"-NEGER NEGER NEGER" skriker hon springandes runt hela lekparken.
Jag får många och åter många ogillande blickar från småbarnsföräldrarna där.
Nog visste den lilla damen att jag sa ett förbjudet ord alltid.
Jag tar tag i henne och säger högt.
"-Förlåt jag sa fel chokladbollar heter det."
"-NEGER!" får jag till svar följt av ett fnitter.

Sen tittar hon allvarligt på mig.
Tar min hand och säger.
"-okey då är vi överens" kom nu Emma nu går vi.
Plötsligen är det lilla trollet förbytt till en lillgammal liten tant :0)

Som sagt ungar är underbara om än lite pinsamma ibland.
Väntar med spänning på mina barns bravader.

Ett gott skratt förlänger livet sägs det....

2009-05-24T23:14:00.041+02:00

Därför tänkte jag bjuda lite på mig själv.
Emma genom tiden *ler*
(tror min mor har en poäng när hon alltid kallat mig lilla kameleonten )
lägger in fler bilder inom en snart framtid, tydligen fastnar jag inte på kort lika ofta som jag trodde.

Here we go :0PJag och mormor

Jag och min syster

Fröken jag skiter i allt

Avslutning 9e klass

Tyskland

Peace

16år

Jag gissar på att jag gick estet på gymnasiet.

Fröken pessimist tillbaka.

Det var inte halloween, jag hade bara tråkigt en natt.

Klänning tillhörde inte vardagen.

ögon, öron, näsa, mun

Snälla fråga inte. Det finns gränser för hur impulsiv man får lov att vara.

Efter ett tag som monchichi apa så hade man hår igen.

I väntan på vincent.

Nybliven mor.

Inte kommer jag ihåg att jag såg så ung ut.

Mys stund.

Cockerspaniel.

raggare???

Skolfröken Emma med glasögonen på nästippen.

Flin!

Om jag spänner ut min mage kanske någon ser att jag är gravid.

Trött eller trött?

haha något försöker rymma.

Suck!

Gravid glow.

Kärlek.

Nu börjar det likna mig. Morgontrött med världens snyggaste frilla haha.

Låt er inte luras, så där bra ser jag inte ut i verkligheten.

Fröknarna N solar sig.

Jag i lule.

Nyfrissad med ett fåflin.

Hoppas ni har fått skratta lite denna gång eller om inte annat upptäckt en ny sida av mig ni inte sett innan.

Jag utmanar även er bloggare att bjuda på er själva:0)

Ett oväntat bud.

2009-05-19T14:35:00.007+02:00

Häromdagen så ringer min telefon, "-Hej det här är från blomsteratiljen vid har blommor till dig är du hemma idag?"
Förvånat svarar jag ja sen väntar jag otåligt och nyfiken i flera timmar innan en dam knackar på med blommor åt mig.
Vem kan skicka blommor åt mig?
Jag väntar otåligt medan den pratglada tanten pratar och gullar med min dotter och öppnar raskt pappret strax därefter och läser på lappen:
"En liten uppmuntran , det kommer ordna sig kramar från Elisabeth och camizza"
Jag blev så otroligt glad och så förvånad.
Jag skrev till Elisabeth genom vi föräldrar en prematur mor till en annan.
Jag hade hunnit skicka ett brev och hon ett brev tillbaka sen några korta medelanden över inet när vi låg inlagda på sjukhuset med Timea.
Sen pratade vi på telefonen för första gången dagen innan blomman kom.
Jag blev så otroligt glad att hon kände att hon vill ödsla tid, pengar och ork på en människa hon nästan inte alls känner.
Och hon gjorde verkligen min dag :0)
Men jag tror vi hittade varandra på en gång vi två.
Tusen tack för den fina blomman.

Jag har inte bara legat och latat mig. Nu är äntligen vincents och Timeas ikea bord klara.
Rött med griffeltavle färg på bordsyta och sitsar.
Blev en klar "hit".

Lite bus på studsmattan har vi dock alltid tid med liten som stor :0)

Mini går själv med gåvagn :0)

2009-05-13T19:06:00.004+02:00

Tiden går så fort.
Nyss var Timea en liten fjäril på 2kg och 43 cm nu 8månader senare har vi fått höja ribban på spjälsängen för att en morgon för inte så länge sedan kallade lilla damen på min uppmärksamhet tjutande lycklig halvvägs ut över sängkanten.

Och gissa min förvåning när min ivriga lilla tös fick prova gå med gåvagnen. full fart sen tvärstopp. överlycklig för friheten det innebar att få springa själv.
Dock! så tror hon att hon kan släppa och gå iväg :0)

Här kommer ett litet klipp på min stora tjej:

Vincent tog en tur på gräsklipparen med Ega idag.
Stoltare kille fick man leta efter när han fick svänga själv med ratten.

Jag har ingen lust längre..

2009-05-08T10:07:00.004+02:00

Ingen lust alls.
Jag avlägsnar min man från bloggen.
Eftersom han valt att avlägsna sig från denna familj igen.
Så om 6 månader är man en skild kvinna med två små barn.

Denna gång stannar han dock i samma stad så han tar sitt ansvar för sina barn denna gång.
Men det känns hårt att bli ratad inte bara en utan två gånger.
och jag känner mig faktiskt lite bitter.
Tiden får utvisa hur allting kommer lösa sig.

Mei Tai sjal.

2009-05-05T11:28:00.007+02:00

Igår var jag kreativ och sydde min egen Mei Tai sjal.
Jag är faktiskt riktigt nöjd.
Offrade min sittdyna och ett par gamla gardiner :0P

Så här blev resultatet:

Nu är det efterlängtade studsmattan ute.

2009-04-27T21:04:00.010+02:00

Våra kära grannar sätter upp en studsmatta varje år som vi får ha fri tillgång till.
Vincent såg den här om dagen,
Vrålade hooooooppa och sprang som en galning.
Kunde inte få av sig skorna fort nog.
Jag tror han hoppade minst två timmar i sträck med en liten paus för vätskeintag.
Här ligger Vincent och grannflickan Matilda och tar igen sig ca 5 sekunder innan dom flög upp igen.

Men oj vilken träningsvärk han hade dagen efter den stackarn.
Men jag tror han tyckte det var värt det :0)
Det var länge sen jag hörde min lilla kille kikna av skratt som då.

Vilken överraskning. :0)

2009-04-24T14:34:00.011+02:00

Läget såg så illa ut för bara någon dag sen.
idag kommer den danska läkaren in och frågar om vi vill åka hem på permis över dagen.
"-NÄÄ hur kan du tror det." svarade jag.
"-vi som får gratis frukost och kvällsfika här"svarade jag torrt.
Det blir tyst och han och sköterskorna tittar på mig.
Sen börjar dom fnissa.
Dåligt skämt jo jag vet, men det var nog inte svaret dom hade väntat sig. :0)

Timea försöker äta sig ut från sitt fängelse.

När vi parkerar hemma i närheten av mors bil ser jag att något hänger på hennes bakspegel.
Tänker: jaha nu har mormor varit här igen och inte orkat gå hela vägen så hon hängt det på backspegeln.
Senast igår fick jag slänga en hel påse kapsyler som hon sparat ihop.

Men förvånad blev jag när jag tittar i kassen och upptäcker en så underbart söt kudde.
Rosa med små älvor och en fin lapp nålad fast där det står.

Krya på dig Timea.
Tusen tack Vickan.

Medan jag höll på skriva det här inlägget vid 15 när vi kommit hem så börjar kalaset om igen.
Timea kaskad kräks om och om igen.
Vi ringer upp sjukhuset och det var bara att sätta sig i bilen tillbaka igen.
Ett par timmar senare blir vi hemskickade igen.

NU....20.00 är vi äntligen hemma igen hela familjen. Barnen sover och vi andas ut för stunden.
Vi ska rapportera in vajer dag och till veckan ska vi ta och träffa en dietist för att lägga upp hur vi ska få Timea att gå upp i vikt.

Känns som hela familjen skulle behöva en låååååååååång semester och då inräknas mor som ställt upp i tid och otid.

Tack alla ni som hört av er och stöttat och ringt.
Det har betytt mycke för oss.
Jag var där EN natt och kände av cellskräcken de fyra väggarna gav mig.
Tack o lov att Henrik är ex lastbilschaffis och vet hur det är och anpassa sig till ett litet utrymme en längre tid.

Nu är jag så satans trött och tänker gå och däcka i sängen bredvid min lilla flicka.
Kram på er och jag hoppas verkligen ni slipper drabbas av Rs + magsjuka (ingen rolig kombination)

Bakslag....

2009-04-22T23:41:00.008+02:00

Det blir ingen hemgång till helgen som vi hade trott.
Hon såg så pigg och glad ut och andades så fint.
Idag var tanken att Timea bara skulle andas koksaltlösning vid behov.
Istället blev det adrenalin igen varje halvtimme.
Febern ökade och hon kaskad kräktes flera gånger på en timme.
Ikväll fick min dotter sond genom näsan ner i magen
Iom att hon inte kan behålla något.

Vincent fick sond när han var var nyfödd och fick ligga sin första vecka i kuvös.
Och den knappt lilla medvetna parveln lyckades ändå hela tiden slita ut sonden.
Jag var inte där idag när dom sondade Mea.
Jag klarade inte av att se det.
Jag hade inte heller möjlighet iom att hemma väntade min son på att få gå och sova.

Min tjuriga lilla flicka, envis som en åsna som blir förbannad bara man ska torka näsan på henne.
Sköterskan frågade om hon skulle behöva lugnande innan.
Och jag kan bara tänka mig hur hon skulle ha sett ut dåsig av lugnande.
Hon låg helt apatisk i min mans armar när jag for därifrån idag.
Totalt utmattad av feber och kräkningar.

Blir hon inte frisk snabbt nu kan vi nog räkna med en bra mycke längre sjukhusvistelse än vad det var tänkt från början.
Det börjar verkligen tära på ork och nerver nu.

Varje morgon kommer vincent in till mig och frågar om han får väcka mea.
han tittar i sängen och säger "- mea borta"
och jag måste förklara igen vars hon är.
Han tar det verkligen bra men det är hjärtskärande att höra när han ligger på golvet framför tv´n och upprepar sitt mantra.
"- mea pappa mea pappa mea pappa..... borta."
Talar hela tiden om för honom att dom kommer snart hem och i morgon ska vi hälsa på en sväng.
Han nöjer sig med det och är en otroligt snäll kille.
Jag tycker han gör det så bra.

Timea slukar sin bror med ögonen när han hälsar på och vill helst klättra och äta på honom trots protester.
Jag tror dom saknar varandra väldigt mycke båda två på sitt sätt.
Och jag saknar att ha hela min familj här hemma.

Henrik gör det så otroligt bra. Han har inte sagt ett ljud om hur jobbigt det är att sitta i karantän med Timea.
Han får inte ens hämta kaffe själv.
Det enda gångerna han kan fly fältet är när jag kommer och avlöser honom ett par timmar mitt på dagen men även då är han strax tillbaka.
jag vet inte vad jag hade gjort utan honom.
Han är verkligen en klippa att luta sig mot när det stormar.

Jag älskar dig Henrik.tack för att du finns här hos oss.

Även en stor kram till dig mor som ställer upp i vått och torrt.
Du hjälper oss så otroligt mycke.
och är ett underbart stöd för oss hela familjen.

Idag blev min dotter inlagd på sjukhuset.

2009-04-18T21:54:00.007+02:00

Hon har fått RS-viruset.
Hon har varit förkyld och haft svårt att andas Nu de senaste dagarna har det blivit mycket värre,hon verkligen väser när hon andas.
Henrik ringde akuten och fick komma in kl 11 i morse.
Där blev dom sittande till kl 18 då ett rum blev ledigt uppe på barnavdelningen.
Hon får adrenalin och medicin en gång i timmen.
Jag själv är förkyld och har feber och jag mår jätte dåligt att jag inte kan vara där hos henne.
Även om jag vet att hon är i goda händer hos min man och personalen på sjukhuset.

Det som gav mig det största chocken idag var hennes viktuppgång.
Timea föddes tillväxthämmad i v 37. 2175g och 43cm.
Vid 5 månader vägdes hon på bvc: 6410g.
Mindre än sina jämnåriga men följde sin kurva bra. dom beslutade att hon behöver inte kollas förrän vid 8 månader.
Hon blir 8månader den 25 april.
Sjukhuset ville ha en vikt och får fram 6850g.
Jag trodde jag skulle börja gråta.
barn ska gå upp 100g i veckan.
Min dotter har gått upp 100g i månaden.

Hon äter bra och är pigg och alert men jag anklagar ändå mig själv.
Varför har jag inte uppmärksammat att hon nästan stått still i vikten?
Jag som tyckte att hon växte så bra.
Varför har inte bvc varit med noga när dom vet att hon föddes så liten.??
Just nu är det en massa varför och jag drar mig verkligen för att gå och
lägga mig i mitt tomma sovrum utan min man och min dotter.

Tackar gudarna för att det kommer att komma in en glad liten gosse i morgon och skrika "-vakna mamma!!!"
Och sen klättra över mig smidig som en valross och sticka in sina små kalla fötter under mitt täcke.

Nu är det äntligen klar!!!

2009-04-16T21:59:00.004+02:00

Det här är all färg mitt spinkiga vita ben kommer få i sommar :0P

Idag är jag Irriterad...

2009-04-12T14:48:00.004+02:00

Och har skrivit en insändare till den lokala tidningen om hur man blir bemött inom vården..

Sjukvården blir allt sämre.!

Vi har gått igenom en hel del när våra barn föddes och har fått både bra och dålig hjälp genom åren. Men det senaste året tycker jag att sjukvården har gått allt mer utför. Man blir misstrodd och behandlad som en hispig förälder.

Min dotter föddes med trånga tårkanaler vilken gör att ögat varar sig, detta växer oftast bort efter ett tag. I min dotters fall så blev det bara värre allt eftersom månaderna gick. Vi har varit i kontakt med bvc och vc och fått samma svar: tvätta! När hon blivit 6 månader börjar varet krypa allt längre ner i kinden och gjorde hela området runt ögat blått. Vi tar kontakt med vc igen och får även där svaret "-tvätta."

Området runt ögat och varet i blir allt värre under natten så vi åker in till akuten, får penicilin och ögonsalva.

Det är hemskt att detta ska fortgå i ett halv år utan att man kan få någon hjälp. Ögat bli bättre en tid men förvärras igen. Vi tar kontakt med läkare igen och får beskedet att hon troligtvis måste sövas och opereras efter hon fyllt ett om inte åkomman försvunnit.

Några veckor efter penecilinintaget börjar hennes underliv rodna och blir allt värre. Hela underlivet ser ut som ett stort exem. Jag försöker behandla själv med tvätt och luftning, Salva och potatismjöl. Allt utan lindring.

Jag ber min make att fara och köpa kotisonsalva och höra sig för med personelen på apoteket vad dessa tror iom att jag är osäker om det är svamp eller ej.
Väl där tycker apoteket att det låter som svamp och ger honom pevaryl.
När jag väl fått hem salvan så ser jag att det står: Används ej på små barn om inte läkare ordinerat.

Försäkerhets skull ringer jag sjukvårdupplysningen för att höra vad dom tror. Om det är svamp kan jag då börja behndla min dotter? Jag känner inte att jag vill börja exprimentera på en 7 månaders bebis utan direktion.

Jag beskriver min dottern problem för telefonisten på sjukvårdsrådgivningen och får svaret: byt blöjsort. Jag försöker förklara att jag mycke väl vet hur en rodnad stjärt ser ut och dessutom är inte stjärten angripen alls utan allt är cetrerat runt underlivet. Och försöker igen förklara min dottes åkomma. Hon avbryter mig med en samtalston som är mycket spydig. ”-Byt blöjsort och återkom i morgon om det inte skett någon ändring”

Jag blev fruktansvärt upprörd över att bli behandlad som en ung ,hispig mamma som är orolig över sitt barns rodnande stjärt” Man ringer inte sjukvårdupplysningen och sitter i en väntkö i över 40 min över en sådan sak. Allt jag ville var att få råd, Om det nu låter som svamp kan jag då börja behandla?

Maken och jag hade missuppfattat vem som skulle ringa så han ringde sjukvårdupplysningen från garaget i stan bara en stund efter mig.
Han får en jäkla utskällning av tanten över att hans fru redan har ringt. ”-Och att ni får ta och byta blöjor innan ni ringer hit!!!” Medelar telefonisten surt.
Min make blir förbannad av det otrevliga bemötandet och frågar om man måste fara upp till akuten och visa fram flickans nakna kropp i luckan för att få någon hjälp.
”-Ja då får ni vänta skrockar hon lett ”och avslutar samtalet. Min man Kom hem och hämtade vår dotter och åkte upp till akuten av principsak.
Han fick inte komma in men blev lovad att bli ringd av distriktsköterskan Morgonen efter.
På eftermiddagen blir vi uppringd och får komma till vc.

Mycket riktigt har dottern svamp, troligen tillkommit pga penicilinet.

Jag blir ledsen, upprörd och arg över att behöva bli misstrodd och bli behandlad som en mindre vetande människa när jag söker hjälp. Vi söker hjälp av en anledning, och vi rådfrågar för att få hjälp. Jag tror många små problem kan lätt avstyras med hjälp av att dom inom vården lyssnar och ta personen i fråga på allvar innan de utveckas till mycke större problem som i vissa fall inte alls går att åtgärda.

Vården finns för att hjälpa, Behandla oss inte som mindre vetande okunniga för att vi söker er hjälp.

//En less och irriterad förälder.

Glad påsk

2009-04-09T19:43:00.008+02:00

Glad Påsk till er alla
Önskar
Timea med familj

Åh jag önskar, önskar, önskar......

2009-04-05T14:00:00.005+02:00

Till den klaraste stjärnan på himlen att jag ska glömma och förlåta.

Jag ska berätta en saga för er. En saga om tre kvinnor, en mamma en storasyster och en lillasyster. Tre kvinnor av samma blod. Två av dessa kvinnor var bara barn vid den tiden sagan utspelar sig. Idag pågår en helt annan saga om en mormor, en mamma och en ung kvinna. Jag har aldrig vågat sätta denna berättelse på "papper" för jag visste inte om jag skulle klara att dra upp allt en gång till. Men jag har börjat inse att jag måste nog göra det för att kunna gå vidare.
Denna saga är till dig från mig lillasyster, sedd ur mitt perspektiv. Som jag önskat, att du någon gång valt att luta dig mot mig i stället.

Here we go.....

År 2000 skiljer sig min mor och vi flyttar in till stan, jag min mor och min lillasyster.
Vilket resulterar i att hon måste byta skola,
Hon var en 13årig osäker och mobbad tjej som steg in i 7e klass på högstadiet.
Hon fanns snart sin plats och trivdes mycket bättre än i sin förra skola och fick många nya vänner.
Tyvärr fel sorts vänner.
Jag vet inte vad för skada våran familj har att alltid plocka hem skadade vingbrutna små fågelungar och ta under våra vingar.
Så där har vi något gemensamt min syster och jag.
Hon presenterar denna lilla 13åriga tjej totalt svart ini och under ögonen.
Fröken N.

Denna tjej kommer från en missbrukar familj och har sen länge gett upp hoppet på de vuxna och har lärt sig den hårda vägen att ta hand om sig själv.
Hur bra nu en 13årig flicka kan ta vara på sig själv.

Ni får ursäkta, för jag försöker verkligen att tycka synd om den här flickan och gjorde under en lång tid men hatet åt upp all medkänsla.
Ni får också tänka på att detta var mina känslor då vid 16 års ålder. Vet inte hur jag skulle reagera idag om jag mötte henne, så det tänker jag inte spekulera i.

Min syster och fröken N var tillsammans jämt.
Vi försökte få henne att förstå att hon var välkommen hos oss och behövde hon hjälp så fanns vi där.
Jag inser nu att det var rätt meningslösa försök för någon som redan gett upp.
För hade jag tittat lite djupare in i hennes svarta ögon lite tidigare så hade vi kunnat bespara oss mycket.
Så vad gör den som sitter fast på botten, som inte kan ta sig upp?
den dränker någon annan för att ha någon att dela sitt lidande med.

Så mycket har hänt och mycket är glömt men vissa händelser har fastnat som den första gången då min syster försvann.
Det var skolavslutning och C kom aldrig hem efter skolan. Vi ringde runt men ingen hade sett eller hört något.
Vi väntade i många timmar men ingen syster C.
Till slut så erbjöd jag mig att åka runt med en kompis och leta på de mest kända festa ställena.
Vi körde säkert runt i 10 mil och spanade.

Tillslut såg jag min syster omgiven av fulla äldre människor på en strand i full fart med att fira skolavslutningen.
Ingen lämplig plats för en 13åring.
Tyvärr såg hon och fröken N också oss och satte av i full språng längst en väg.
Jag hoppade ut och stoppade henne, frågade vad i hela friden hon sysslade med?
Förklarade att mor var jätte orolig och rädd att något hade hänt.

Fröken N ställer sig mitt i mellan mig och min syster och säger:
-Hon gör som hon vill.
Jag var arg och styrde resolut ner den lilla tjejen i diket och blängde surt på henne.
Medan jag står och blänger på den uppkäftiga lilla snorungen, sätter min syster av in i skogen.
Jag lägger benen på ryggen och får tag på henne.
Hon håller fast i en liten gran medan jag drar i henne och säger:
"Nu sätter du dig i bilen."
Hon vrålar och vi kämpar en stund, får till sist tag på henne, bär henne in i bilen och kör iväg.

En stund senare ringer min kompis Z´s pappa på hennes mobil.
Lite överraskad svarar hon med tanke på att kl är 5 på morgonen.
"- Vad i helvete håller ni på med? hör vi pappa polisen vråla igenom luren.
Jag fick precis ett telefonsamtal från en kollega som undrade om någon stulit min bil iom att den blivit anmäld som kidnappningsfordon.
Ni har tre patrull bilar efter er så var så snäll och börja förklara."

Z förklarar situationen för sin far som ringer och avstyr det hela.
Fröken N blev förbannad på mig för att jag tog med mig C hem till mor, så N hade ringt polisen och sagt att okända människor stannade vid sidan av vägen och ryckte in C i bilen och lämnade vårat reg. nummer.
En klipsk liten 13åring men tog inte med i sina beräkningar att Z´s pappa var polis.
Vi kunde ha tillbringat 3 nätter i häktet om vi inte hade haft förutsättningarna på vår sida.

Det var då jag började inse att fröken N är inte en helt vanlig 13årig flicka.
Hon var en 13åring flicka utan skrupler och hämningar, med total avsaknad av empati och sympati.
Jag kan ärligt säga att jag var rätt skakad dagen efter detta hände. Inte så mycket över att vi blivit polisanmälda utan att jag aldrig i hela mitt liv sett min syster så..
Hon har alltid gått att prata med, sedan denna totalomvändning av humör.

Detta utspelar sig från en period från det att hon är 13år tills hon fyller 17 år så jag kan helt enkelt inte komma ihåg allt som hänt på fyra år.
Men Hon höll sig lite lugnare där en period.
Sen började hon försvinna igen lite smått. Först några timmar extra efter skolan, sen så blev det allt längre perioder.
Ibland kunde mor få ett samtal av fröken N alkoholiserade mor att C sover hos dem i natt så hon behöver inte oroa sig osv.
Min mor åkte genast och hämtade C när hon fick dessa samtal.
Så samtalen slutade komma.

En fredag försvinner C. vi letar högt och lågt efter henne.
Fredag blir till lördag.
Lördag kväll kommer ett samtal från akuten:
"Din dotter C blev lämnad här utanför akuten i snödrivan ordentligt alkoholpåverkad."
Hon klarade sig en hårsmån från att bli magpumpad.

Min mor får panik:- HÅLL HENNE KVAR!! JAG KOMMER!
-"Vi kan inte hålla patienter här mot deras vilja, svarar läkaren.
-Men jag har några mil till sjukhuset jag kan inte komma på en gång det tar tid.
Hon är minderårig och har varit försvunnen sen igår.
Jag skickar ner min mor som bor i stan släpp inte iväg henne förrän hon kommit dit."

Min mor kastar sig i bilen för att bli mottagen av ett tomt sjukhus.
Nej hon ville gå.
Hennes tjej kompis kom och hämtade henne och sa att hon skulle följa C hem.
(fröken N förståss)

Vi tog kontakt med polisen och anmälde henne försvunnen.
Måndag kväll hittar polisen henne.
Meddelar över telefon att C vågar inte komma hem för hon blir slagen hemma.
Polisen försöker resonera med henne.
Dom kan inte ta henne därifrån pga att hon inte är i fara, därför kan en 14åring bestämma själv vart hon vill vara, tydligen.

Jag träffar henne på stan någon dag efter och vi börjar skrika åt varandra. Jag försöker förklara för henne var hon gör mot mamma.
Vi skriker dumma saker åt varandra och hon säger:
- jag kan inte gå hem för hon slår mig.
Sen tittar hon förvånat mig i ögonen.
Hon inser att hon står framför sin egen syster och skriker ut sin påhittade historia,
Som hon intalat sig själv så bra att hon börjat tro på den själv.
Står där framför mig när sanningen börjar göra sig påmind.

Fröken N rycker henne i armen,
Kom vi sticker, strunta i dom här jävla idioterna.
så dom springer i från mig.

Mor är i upplösningstillstånd, jag kan höra henne gråta om nätterna och jag ser henne i bland ta lugnande.
Vi har alltid varit öppna i vår familj och otroligt nära, kunnat prata om allt.
Därför tror jag denna hel omvändning tog väldigt hårt på mor.
Hon som aldrig ens skulle tänka tanken på att slå sina barn, får nu höra av polisen att hennes dotter är rädd pga detta.

Hon söker hjälp hos socialen (jag följer med)
-"Jag behöver hjälp, säger mor och brister i tårar och försöker förklara hela situationen.
soctanten skrockar:
"det är hormoner, alla tonåringar gör uppror mot sina föräldrar.
det får ni räkna med att ni kommer att få dras med ett tag. hihihi"

Menar mer eller mindre att mor är en överbeskyddande hönsmamma.

-"Men kan man inte få bort henne från stan bara för en tid så hon får komma bort lite från sin umgängeskrets?" frågar min mor, Soctanten skrattar igen.

-"Vi kan inte göra något så länge hon inte är drogpåverkad."
-"Men då är det ju försent" utbrister min mor...
"-Men det är ju så det fungerar" förklarar tanten lite nedvärderande...

Mor går från soc märkbart nerslagen
"- Jag ger upp Emma, jag orkar inge mer, vi får inte hjälp någonstans och jag vet inte vad vi ska göra.
Vi har försökt allt. pratat,gråtit , skrikigt, allt.
Jag ger upp.."

Självklart ger man inte upp när det gäller sina barn och självklart förstod jag att hon inte hade gett upp men det syntes på henne att hon var totalt utmattad.
Trött så in i själen på allt och att hon inte förstod varför.
Hade det funnits en anledning så hade det varit lättare att förstå.
Fröken N hade sånt inflytande över C och C följde henne i hälarna som en blind hundvalp, för det var hennes vän.

C Håller sig undan när hon upptäcker att polisen inte kan tvinga hem henne men håller kontakten.
Hon ringer och berättar att hon mår bra och att hon kommer hem snart.
Iom att mor är så slut nöjer hon sig med detta och är glad att sakta men säkert få tillbaka relationen med sin dotter.
Försöker med alla medel att få henne att komma hem självmant.
För med tvång som vi märkt tidigare så försvinner hon bara några dar senare.

C kommer hem några dagar senare, duschar och äter med oss och är samma gamla syster som hon alltid varit innan. pratar och skrattar.
Vi andas ut.
Hon säger att hon ska sova borta hos N i natt sen kommer hon hem.

Det låter som om att mor lät henne komma och gå som hon ville fast hon bara var ca 14-15 år, men detta hade pågått i så många år.
Hon har varit polisanmäld flera gånger och kommit hem och rymt åtskilliga gånger.
Jag vill verkligen inte få detta att låta som om min mor inte orkade ta itu med min syster och struntade i henne.
Utan hon kämpade med näbbar och klor tills orken rann ut,
Vilade en stund och kämpade på igen.
Och jag måste säga att jag är stolt över henne att hon orkade kämpa med detta själv i så många år.

Fröken N´s mamma ringde dagen efter att C varit hemma och frågade om C och N var hos oss.
Nej svarar min mamma.
"-Ja jo.. dom kom inte hem igår" säger hon.

Vi kontaktar polisen.
Den manliga polisen vi möter säger att det har inte gått 48 timmar än så dom kan inget göra.
"-Ungdomar brukar testa gränser dom kommer snart hem igen när dom är trött och hungriga. säger polisen
"-Men detta är inte första gången påpekar mor och understryker igen att hon är minderårig.
"-Ni får återkomma" säger polisen..

Min mor väntar och letar igen med alla sina kontakter efter spår efter flickorna.
Inte ett ljud.
Denna gång blir mor riktigt rädd för hon brukar alltid kunna luska upp ett litet spår till någon kompis som kan säga att dom sett eller träffat dem.
Men denna gång inte ett ljud.
Efter 48 timmar kontaktar vi polisen igen och hon berättar sitt ärende och får nästan en ut skällning för att hon väntat så länge med att ringa.
"-HUR FAN SKA NI HA DET? fräser mor.
"-Den ena personen säger att jag ska vänta och den andra säger att jag inte ringt tidigt nog.
Tänker ni hjälpa mig denna gång?"

En efterlysning går ut...
En vecka går och inte ett ljud från min syster.
Två veckor går och fortfarande inte ett ljud.
Min mor bryter ihop.
Och skriker:
"-Om jag bara kunde få veta om hon lever eller är död.. den här ovissheten tar livet av mig.
Jag vill inte gå och undra vad som händer henne.
Mår hon bra,? fryser hon?, får hon något att äta?, ligger hon i ett dike våldtagen och misshandlad? vad.??
Om hon bara ville ringa och säga vad som helst,
kan lika gärna vara dra åt helvete kärring men då skulle jag veta att hon lever."

Mor kontaktar mitt nytt den lokala tv stationen och dom drar igång ett reportage.
T.o.m fröken N´s alkoholiserade mor är med på ett hörn för att lovprisa sin dotter som aldrig gjort något liknade förr.
Vi hoppas reportaget ska komma ut snabbt och att någon ska kunna ge oss upplysningar.

Julaftonen kommer och vi alltihopa sitter runt det dukade julbordet och mår illa av att se all maten.
Alla tittar på dom oöppnade paketen till C under granen och försöker tänka på något annat.
Vi drar oss snart undan från varandra och hittar något att göra i enskilldhet och längtar till att julaftonen snart ska vara över.

I mellandagarna får mor upp ett spår.
C och N har ringt en kompis i stan och pratat med henne.
Och mor börjar pressa henne på information som inte kommer i det lättaste iom att hon lovat att inte säga något.
Mor luskar ut att hon befinner sig i Örebro på Vivalla 60 mil bort hos en känd missbrukare och ny nazist som tidigare bott på ett ungdomshem här uppe.
Mor lämnar alla uppgifter till polisen som lovar att kontakta Örebropolisen på en gång.

Två dar går och inget händer.
Mor letar upp numret till Örebropolisen och frågar om dom kommit fram till något, pratar med en kvinna som inte alls verkar förstå vad det rör sig om.
Mor får igen dra hela historien och får förklaringen att ingen polis från Övik har tagit kontakt med Örebro.
"-Men jag har ju adress och har ju reg numret på bilen" säger mor förstörd.
"-Dom kan ju vara någon annan stans nu."
"-Jag har inte hört av henne på en månad och detta är det enda spår jag har..

Kvinnan i luren lugnar mor och säger att självklart ska dom ta tag i saken och att det är skamligt att det inte blivit något gjort åt saken tidigare.

Sen gick det undan vill jag lova.
30 min senare står polisen utanför dörren med en husransakan i handen.
Pojkens föräldrar vill först inte släppa in polisen och nekar till att ha sett flickorna.
Och håller fram sina hundar.
Polisen förklarar vad straffet kommer bli om dom medvetet har undanhållit 2 underåriga flickor från polisen.
Dom blir insläppta.
Flickorna hittas och blir testade positiva för amfetamin.
Flickorna nekar till att ha tagit detta själv utan har blivit i lurade detta.
Dom sätts på var sitt tåg hem till Övik igen.

Fröken N skickas tillbaka till sina mor för att fortsätta sin destruktiva bana ner i skiten.
Så för hennes del slutar historien här.
Jag hoppas bara inte att hon fått med sig allt för många människor med ner i träsket under åren.

C blir omhändertagen på uppmaning av min mor och fosterhem placeras i ett hus i dom norrländska skogarna.
Jag är så glad att det blev så, för det var en ny start för syster C.
När hon kom bort i från allt dåligt inflytande så började hon tänka själv igen.
Hon pluggade upp sina betyg.
och kom hem ett år senare.

Det tog lång tid att hitta tillbaka till varandra och hon kan inte förklara varför.
För hon vet helt enkelt inte varför..
Jag anklagar fröken N för att jag förlorade min syster den dagen och jag hoppas att jag någon gång får tillbaka henne.
Hela denna historia fick mig att vi 16 år bestämma hur jag skulle reagera på hela denna situation.
Skulle jag fortsätta vara barn och överlåta detta åt mor ensam?
Eller skulle jag försöka lätta bördan och ta hälften av lasset?
För min mor bad mig aldrig om hjälp ska ni veta.

Jag valde att lägga mitt liv åt sidan i 4 år, och tog min plats bredvid min mor och därav skapades glappet mellan min syster och mig.
Jag har så många gånger önskat att jag varit med henne, varit oansvarig med henne så vi hade haft varandra,
Så det hade varit hon och jag.
INTE HON MOT MIG!

Jag sörjer den relation vi kunde ha haft om inte detta hade inträffat.
För det finns där som ett infekterat sår.
Börjar någon av oss peta i det så väller det ut blod och var.
Jag har så svårt att förlåta hur ont hon gjorde oss.
Att hon lastade över allt på mig utan att ha en tanke på hur mycket jag fick ta reda på efter henne.
Hur jag fick lägga allt på hyllan för hon och enbart hon var i centrum...
Jag låter som en liten egoist just nu..
Och kanske är jag det.
Men det är inte de först och främst de förlorade åren jag sörjer.

"-Jag sörjer dig och den relation du och jag aldrig kan få.

Vi träffas nästan jämt.
Hon kommer över och leker med mina barn.
Vi pratar och vi skrattar men vi pratar ALDRIG om tiden som varit.
Jag känner inte min syster.
Jag vet inte hur hon tänker och hur hon mår fast vi lever så nära och det gör mig ledsen.
Vi har kommit en bra bit på vägen och jag hoppas att vi hinner lite längre innan vi dör.

För så länge vi lever kommer jag att kämpa för att hitta tillbaka.
"-För jag älskar dig min allrakäraste lillasyster.

Välkommen till världen lilla Ludwig

2009-03-31T20:49:00.006+02:00

sommaren innan jag skulle börja 5 klass.
Nyss fyllda 11 år träffade jag den nyinflyttade tjejen.
Vi träffades vid fotbollsplanen en dag.
Eftersom ingen av oss hade någon kompis med oss till planen satte vi oss tillsammans och tittade på pojkarna som jagade sin boll.
vi hade aldrig pratat tidigare men byn vi bodde i var allt annat än stor så jag visste mycke väl vem hon var.
Det var en stor sensation att det flyttat in nya människor, och från Umeå av alla ställen till vårt lilla inskränkta samhälle.
Så "H" var känd redan innan hon klev utanför dörren.

Vi tillhörde ålder där man blev kär i allt med snopp, och sååå dödligt kär man blev,
i ca en vecka då man hittade någon ny som man var sååååååå kär i. osv.. :0)
vem som började tilltala vem kommer jag inte ihåg men vi såg en kille springa runt på planen som var såååååååååååå söt.
När han gjorde mål fick vi höra i högtalaren var han hette och dagen efter började jakten.
Vi träffades hos mig och ringde runt till alla med samma efternamn som killen hade och som bodde på samma ställe som hans lag tillhörde.

-Hej är "s" hemma?
-oj då har vi ringt fel..
när telefonräkningen kom stod det mord i pannan på mor :0) Men det var början på en vänskap som hållit i många år
Vi pratar inte lika ofta. och jag har fått jaga min vän från stad till stad för att hålla kontakten medan jag stannat kvar på samma ställe nästan hela livet.
Men på något vis så finns ändå vårat band där.
Jag älskar att även fast vi inte haft träffats på ett år så kan hon komma och vara avslappnad nog att titta in i mitt skafferi och fråga om jag har något gott.
För sånt gör bara familj,
och hon är en del av min, har varit länge nu och kommer alltid vara.
Jag älskar att vi faktiskt kan sitta tyst bredvid varandra för att i nästa sek vara inne i en djup disskution om livet.

Och jag är så glad att fått behålla dig så många år som vän.
Jag har fått två barn och igår blev hon mor till en underbart söt liten knubbig pojke.
Och jag känner att jag längtar så innerligt att få se honom.
en del av min barndomsvän.

Många många lyckönskningar H....
Det finns dar jag saknar dig mycke....

AVGRUNDS VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL

2009-03-29T19:45:00.008+02:00

Fan vad jag är less..
Ursäkta språket men nu börjar det gå för långt.

I april 06 ringer dom från OPTIMAL TELECOM och erbjuder min man ett telefonabonnemang.
Dom lovar att halvera telekostnaden.
Han säger att han vill inte tacka ja så länge han inte har mer information och ber dem skicka sådan först.
Efter några dar kommer hela paketet hem och uppgifter om att vi nu har bytt abonnemang till optimaltelecom.

Vi blir så klart arga och skickar tillbaka allt och tar tillbaka vårat telia abbonemang.
Telia fixar allt per telefon. sen börjar de dubbla räkningarna falla in.
optimals tre dubbelt så dyra som telias.
Vi ringer upp dem och säger att vi har bytt igen och de bytt utan vårt medgivande.
Och säger åt dem att makulera räkningarna.
I den stilen fortsätter vi i säkert ett halvår upp mot ett år.
varje månad kommer en ny räkning som vi måste ringa om som blir makulerad.

Sen en dag verkade dom förstått. och inga fler räkningar dyker upp.
förrän NU!! snart 3 ÅR senare dimper det ner en räkning på 8000kr hos inkasso.
för obetald räkning till SATANS JÄVLA OPTIMAL TELECOM!!!!
Min man ringer upp inkasso och dom säger att dom inget kan göra utan optimal måste kontaktas.
Min man ringer optimal och får prata med en smått förvirrad kundtjänst som förklarar att vi finns inte ens med i deras register.
och den räkningen ska makuleras så vi kan bara kasta den.

Nu två månader senare dyker ännu en räkning upp från inkasso på 6000 kr.
som någon vänlig person på inkassobolaget skrivit RING!!! med stora bokstäver på.
Så i morgon blir det krig här.
Får inte min man tala med någon chef kommer vi ta upp ärendet med någon jurist, plus eller liknande.
Det här är att suga folk på pengar...

Dom får ju sina pengar av inkasso sen står vi där och är skyldig pengar till inkasso för något vi aldrig godkänt.

Jag blir så vansinnig förbannad..
Har lust och hoppa genom telefonen och strypa första bästa operatör jag får tag på.
Tänk er alla halv senila gamla tanter och farbröder som blir utsatt för detta som snällt betalar flera 1000 kronor i månaden för något dom egentligen aldrig godkänt..

*andas ut häftigt* så, nu har jag kanske fått lite av min ilska ur mitt system så det inte drabbar någon stackars sate i min närhet.
men jag är långt ifrån lugn..

varför all denna TRAGISKA jämförelse??

2009-03-28T09:44:00.004+01:00

Föräldragrupper, mammor på stan, all denna jämförelse om vem som lagt ut mest pengar på den senaste skötväskan.
Klubben för inbördesbeundran för dom som har samma dyra vagn.
Små barnen som ställs ut som små modeller i dom senaste dyra märkeskläderna som är vansinnig dyra om man tänker på hur kort tid man använder dem.
Råkar man då ha en gammal ryggsäck och inte bryr sig så mycke om utseende och märke utan bryr sig om den praktiska funktionen blir man utskrattad.
fick frågan vad har du för vagn då?
jag svarade. Den har 4 hjul och rullar framåt.

varför denna hysteri?
Fick även frågan av en bekant som väntade sitt första barn med mig.
"vad ska du ha för märke på ditt barn? vi ska ha tummen åt vårat"
Vadå märke på mitt barn??
Jo jag har en gucci barn.. eller ett tommy hilfiger barn..
(jag med tanke på att jag inte ens vet hur man stavar märkerna så kanske ni märker att jag inte bryr mig så mycke.
Men varför har alla saker som är runt om barnet idag blivit så mycke viktigare än barnet i säg?
Har jag ett sämre barn och ett dummare barn för att jag inte väljer att klä mitt barn i de senaste modet och som åker i den dyraste vagnen?
Kanske bara är jag som stör mig på detta??
Oftast så struntar jag att bry mig alls men när det dyker upp såna dumma frågor så kan jag inte låta bli att ifrågasätta.

Fyra generationer tillsammans....

2009-03-16T13:44:00.008+01:00

Satt och tänkte igår när min mor tagit med sig min son på en liten bil tur,
vad lyckligt lottade mina barn är som får ha så många nära och kära på ett och samma ställe.

När jag var liten så bodde min mormor och morfar ca 100 meter i från vårat hus.
jag kommer ihåg hur underbart det var att springa dit barfota och leka i min mormors trädgårdsland.
Dra upp morötter och persilja ur landet, torka av i daggen och äta i ljuset av morgonsolen.
Sitta med min mormor på trappan och stoppa strumpor när jag ville ha en stund för mig själv utan mina syskon.
Eller sitta och tälja på en träbit med morfar i hans verkstad.
Jag kände mig så hemma där så hade någon av mina morföräldrar tappat bort något så visste jag exakt vars saken fanns.
För det hade jag allt sett under en av mina dagliga snokar rundor.

Idag så bor vi än en gång tillsammans allihopa plus minus några familjemedlemmar.
Min mor flyttade först till detta lilla samhälle utanför övik.
Något år senare flyttade min mormor in i huset bredvid.
När jag flyttade hem till övik igen så ville det sig så väl att lägenheten under min mor blev ledig precis i denna bostadsbrist.
Så nu bor vi här 4 generationer tillsammans.
Visst kan man gå varandra på nerverna ibland men det är faktiskt underbart att få ge mina barn den tryggheten och upplevelsen att kunna ha familjen så nära.

Idag är det inte mig min mor eller min mormor håller i famnen utan mina barn
Och det värmer mig i hjärtat att se vilka starka band som skapas till ytterligare en generation.
Och att veta att dom har inte bara en generation att stjäla erfarenhet och glada minnen ifrån utan två.

Jag har kommit fram till följande....

2009-03-15T08:33:00.002+01:00

Jag är en periodare, en bloggperiodare.
Vissa dar har jag hur många tankar jag känner att jag vill skriva ner.
Andra dar är det skrivtorka länge...
Det känns som inte värt att skriva ett inlägg när man egentligen inte har något att skriva om.
tex: idag har jag ätit, skitit och sovit och lekt med barnen.
Tror ni bryr er föga om jag har eller inte gjort dessa saker så därför kommer det vara lite öde här på bloggen i perioder.

i´ll be back....
:0P

Timea sitter själv :0)

2009-03-09T23:01:00.010+01:00

Idag så satt Timea själv för första gången, 6 månader gammal.

Oj vad stolt jag blev.
Tiden går så fasligt fort.
Hon kom ju precis in i våra liv och nu sitter hon här.
Mammas lilla charmtroll.

Kunde inte låta bli att kasta in den här bilden också på min mor och min dotter som gosar.

Hel dag i snön.

2009-03-08T22:32:00.013+01:00

Här i veckan tog vi en hel dag i snön och njöt av plusgraderna.
Vincent tog en promenad med lillasyster Timea.
Lyckades övertala honom att låta mig styra precis innan backen.

Tror jag hade roligare att bygga kojan än vad sonen hade när den var halv färdig :0P
Skottade så jag hade träningsvärk dagen efter.
Men mysigt hade vi.
Jag och vincent passade även på att bestiga största snöhögen på gården, ska tala om att det var ingen lätt match att ta sig dit upp släpandes på en liten pojke på 15kg.
Han skrattade hela vägen åt mitt stånkande och belönade mig med snö i nacken när vi kom upp.
Där satt han säkert en halvtimme och vägrade gå ner.
Jag blev blöt i rumpan och muttrade över mina dumma ideér medan han hade hur roligt som helst.
Kastade snö på både pappa och katterna och hejade på alla som gick förbi plus en hel del obegripliga haranger mellan skratten.

Här är pappa så snäll och tar emot sin son efter varje gång jag släpat upp både pojke och pulka haha
tror vi ska byta ställe nästa gång.
Men roligt hade han även där.

Även Tia spanade på oss från buskarna och skogen.
Är hon inte vacker mitt lilla lo djur.?

Efter många timmar i snön kröp vi ner hela familjen i soffan med varmchoklad och tittade på Tarzan.
Måste säga att det var en lycklig dag att lägga till minnet.

Att ha barn är en bra ursäkt att få leka i snön igen :0P

Jag önskar att jag hade lite mer tid för skapande..

2009-03-04T22:58:00.019+01:00

Jag har alltid varit pysslig av mig även om det handlar om nål och tråd eller ett stycke trä.
Jag har alltid haft svårt att sitta still utan att låta händerna skapa något.
Men efter man har fått barn har det tyvärr bara ebbat ur..
Jag vet att när barnen har blivit lite större och inte behöver konstant uppmärksamhet så kommer också tiden att få vara kreativ tillbaka.
Men det är svårt att vänta.
Det blir något halv arbete där och något påbörjat där....
Nu för några dagar sen så kom tanken på att börja sy upp och sälja prematurkläder.
Jag vet själv när man letade att det var dåligt utbud och priserna var hiskeliga..
En body ca 200. en overoll ca 600.
För så ofantligt mycke pengar för så lite tyg och så ska det inte behöva vara när dom ändå vuxit ur kläderna på ca en månad.

Men tills dess så tänkte jag bjuda på lite skapelser jag åstadkommit "before my kids" de vill säga.
som det flesta underligt nog har lyckats hamna hos min mor av någon konstig anledning :0P

Tavla i korsstygn jag gjort åt vincent.
Var för snål för att köpa mönstret så tavlan kom till under en hel del
svärande och många tittar genom ett förstoringsglas på en bild i en tidning.
Men bra blev det :0)
---------------------------------------------------------------------------

Mitt barkgravade renskinn gjord under många timmars blod svett och tårar.
Renskinnet är först avhårat, sen lagd i barklag för att mjukgöras, senare ska skinnet bearbetas.
Hädelse enligt min lärare men här har jag hängt upp ett jätte fint mjukt skinn i en träram gjort på grenar jag hittat i skogen uppspänd med grissenor som luktade allt annat än viol ;0)
Kan stolt säga att det finns inte ett enda matreal i tavlan som är konstgjort.
------------------------------------------------------------------------------

På skinnet har jag målat med med ett naturligt färgpulver.
Ett medicin hjul i runor.
Där de 4 elementen eld, luf,t jord och vatten står i centrum.
----------------------------------------------------------------

Mitt får skinn.
Också handgarvat.
----------------------------------------------------

För att låta lite skogstokig så fick stenarna själv välja vad det ville bli.
Bestämmer oftast inte på förhand vad motivet ska bli, utan det får växa fram.
---------------------------------------------------------------------------------

Detta var tanken att bli ett nålhus, ett ihåligt rör kvinnorna på medeltiden hade runt halsen eller runt livet att förvara sina ben nålar i.
Jag var på lagom roligt humör den dagen så mitt nål hus blev ett uthus.
Taket är avtagbart.
------------------------------------------------------------------------------------------

När jag gjorde nålhuset så kom tanken på att gömma grejor.
Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att ha en hemlig bok i min heliga bokhylla som jag kan gömma mina privata allra heligast småsaker i.
Så föddes min bok.
---------------------------------------------------------------------------------------

Locket är som sagt avtagbart och den är urborrad ned till botten.
Har även bränt in medicin hjulet i denna.
-------------------------------------------------------------------------------------------

Alla dessa felbrända dvdskivor som antingen ligger och skräpar överallt eller blir slängda.
Jag sparade en hög länge med tanke på att något användbart borde man kunna göra av dessa.
kartong en limpistol och vola!!
en discotavla hahaha
----------------------------------------------------------------------------------------

Detta var mina kläder jag sydde åt mig själv dagen jag gick ut
första året på gymnasiet.
(konst och form tro det eller ej)
Efter den dagen blev de liggades till dom reinkarnerades
till en mjukisorm åt min son.
Ormen fick aldrig några ögon iom att han vid den tiden åt
på allt som gick in i hans lilla mun.
-----------------------------------------------------------------------------

What tarot card are you?

2009-02-28T23:26:00.005+01:00

En kul grej jag sprang på för ett tag sen på internet.
Även om man inte tror på sånt här och gör testet ska man nog tänka och fundera lite på varje fråga innan man svarar så brukar resultatet stämma riktigt bra i slut ändan.
och svara just ärligt mot er själva inte vad som skulle se bäst ut för andra.
(för ingen ser ändå vad ni svarar)

För de som känner mig väl ser att detta kort och jag hör väldigt bra ihop.
Är det något som är viktigt för mig så är det ärlighet.

Ha så kul :0)
Och berätta gärna om det stämde in på er.

You are The Tower

Ambition, fighting, war, courage. Destruction, danger, fall, ruin.

The Tower represents war, destruction, but also spiritual renewal. Plans are disrupted. Your views and ideas will change as a result.

The Tower is a card about war, a war between the structures of lies and the lightning flash of truth. The Tower stands for "false concepts and institutions that we take for real." You have been shaken up; blinded by a shocking revelation. It sometimes takes that to see a truth that one refuses to see. Or to bring down beliefs that are so well constructed. What's most important to remember is that the tearing down of this structure, however painful, makes room for something new to be built.

What Tarot Card are You?
Take the Test to Find Out.

Jag skulle även vilja berätta om när Timea kom till världen

2009-02-25T13:16:00.033+01:00

Timea
25 Augusti 2008

Född i v37
2175g
43cm
Kl. 10:45

Någon gång i oktober blev jag gravid för andra gången, tyvärr slutade den graviditeten i missfall den 11e November.
Efter missfallet dök aldrig min mens upp och jag gjorde ett nytt graviditetstest för säkerhets skull.
Har nu räknat ut att Timea blev till runt den 6 December så det tog bara 3 veckor för mig att bli gravid igen.
Drömmen om en normal graviditet lockade så, och jag såg så mycke framemot att bära detta barn trots illamående och trötthet:0)
Jag tog upp mina skräckblandade känslor med min barnmorska.
Och bad om extra kontroller under min graviditet.
Min barnmorska berättade redan på andra besöket att hon tagit upp min situation med en annan läkare och kommit fram till att jag kommer inte behöva extra kontroller.
Min graviditet skulle behandlas som vilken annan graviditet.
Trots att dom aldrig hittat orsaken till varför Vincent valde att komma tidigt.
En gång är ingen gång, två börjar bli en vana, var hennes ord.

Jag gick hem otroligt besviken och otroligt rädd. Men man försökte tänka positivt,
Dom har mer erfarenhet på detta område, dom borde veta bäst.
Och veckorna gick jag mådde lika bra den här gången som med vincent om man räknar bort den första tiden med illamående.
Magen blev inte stor den här gången heller men det oroade mig inte iom att jag inte hade någon större kula att skryta med första gången.

April I v19. Berättar min man en dag (det kom från ingenstans) att han ville skiljas och att vi skulle flytta isär.
(har berättat i tidigare inlägg om den händelsen så jag känner inte att jag behöver dra den igen, Ni som undrar får gå tillbaka lite i bloggen och läsa).
Vi bodde i ett litet samhälle och jag har inget körkort.
Och jag såg det som en omöjlighet att klara det själv den första tiden rent praktiskt.
Bara att gå till affären tog ca 30 min dit och 30 min hem.
Och hur mycke mat och blöjor får man under en tvillingvagn?
Min stolthet skulle förbjuda mig från att ha bett min make om hjälp när han valt att lämna sin familj.

Bilden är tagen i v19. dagen innan jag flyttar.

Så min mor och hennes vän körde 60 mil för att hämta oss och hela flyttlasset begav sig sedan 60 mil hem till norrland igen dagen efter.
Som tur var så blev en lägenhet precis ledig under mor.
Min mamma och jag har alltid haft en underbar kontakt , hon ställer upp i vått och torrt så det kändes inte alls jobbig för mig att vi bodde så nära varandra snarare tvärtom, en stor trygghet och ett otroligt stöd.

Jag tog kontakt med bvc och fick en ny barnmorska.
Efter att hon läst igenom min journal och pratat med mig en stund så erbjuder hon mig direkt aurorasamtal och extra ultraljud.
Hon ler mot mig och säger:
Det är bättre att kolla en gång för mycke än för lite eller hur?
Och om allt ser okey ut så har du ju det lugnet med dig resten av graviditeten.

Sagt och gjort blir jag visad upp till specmödra där jag möter ett underbart orginal i form av en äldre man med klapprande träskor som mumlar kufiskt för sig själv och kliar sig i huvudet med jämna mellanrum.
Han fångade genast mitt hjärta.
Men konstaterar efter mycke mumlande att mitt barn har en undervikt på 33% och jag kommer få gå på ultraljud en gång i veckan för säkerhets skull.
Han säger inte så mycke mer om saken. Och kanske är jag lite naiv men jag var glad att äntligen bli tagen på allvar och glad att jag skulle få bli kollad.
Insåg inte i dåläget att det var lite allvarligare än jag trodde.

Min man och jag började prata igen efter några månader och han bad om att få komma och hälsa på.
Jag Kunde aldrig vara arg på honom utan jag var ledsen, besviken och framför allt oförstående.
Jag ville inte riktigt acceptera att han bara hade lämnat oss utan bara fått kalla fötter en period.
Han kom iallafall upp och jag tog med honom på ett ultraljud glad att få visa våran bebis.

Läkaren gjorde sitt ul och sprang sen fram och tillbaka.
han kom tillbaka och ville att jag skulle göra ett nytt ctg.
Efter det tog han pappret och nickade.

Öviks sjukhus har stängt en månad varje sommar. Så jag rekommenderar ingen här uppe att satsa på ett sommar/höst barn.
Just i år hade dom stängt mellan 16 juli och 20 augusti.
Skulle man få barn då i normal tid blir man skickad till sollefteå 10 mil bort.
Får man barn före v 25 hänvisas man till bb i Umeå också 10 mil bort.
efter v 25 blir man skickad till sundsvall 16 mil bort.

Han berättar att han tagit kontakt med sundsvalls bb och vill att vi åker direkt hem och packar och åker sen ner.
Han skakar på huvudet igen och säger att det ser inte bra ut.
Hjärtljuden är dåliga och hon är för liten.
Någon mer djupare förklaring fick vi inte utan blir utkörda från sjukhuset med order om att vi är väntade snarast.

Jag får panik inom mig själv.
INTE IGEN!! den här gången redan i början på v 31.
Vad ska vi göra med sonen?
Hur länge blir vi borta?
Vem ska lägga Vincent i natt?

Självklart ställde min mor upp, och jag är oändligt tacksam för att min man befann sig uppe hos oss just vid det tillfället.
Jag målade upp det ena efter det andra skräcksenariot i min hjärna.
Död var hon inte, jag skakade och tryckte på magen hela tiden för att försäkra mig om att hon levde.
Jag lovade mig själv att packa BB väskan i v 25 den här gången bara ifallatt och det var jag glad för då.
Var bara att slänga in lite extra grejor och iväg.
Vi satt som på nålar hela resan ner (ca 2 timmar).

Väl där blir det ultraljud igen.
Dom ger mig två kortison sprutor för att utvidga mitt barns lungor ifall dom var tvungen att plocka ut henne.
Får reda på vid mätningarna att hon kommer bara väga runt 1 kg och ca 35cm.
Jag blir kopplad till ctg med två timmars mellanrum hela den dagen och kvällen.
Det kvällen grät jag.
Det var första gången jag sovit borta från min son.
Jag var aldrig orolig för hans skull för jag visste att han var i goda händer.
Men tanken på att spendera flera veckor på bb utan honom kändes så tungt.
Allt jag tänkte på var att få komma hem till honom, att få mysa bara några dagar till innan alla veckor på neo skulle komma igång igen.

Min man lugnade mig och var ett otroligt stöd de 5 dagarna vi låg på BB.
Dom konstaterade att det blivit lite mer fostervatten och att vi kunde på permis över helgen.
När vi åkte tillbaka på måndagen såg dom att läget fortfarande var stabilt och att vi kunde fortsätta gå på specmödra hemma.
Jag var så otroligt lycklig.
Tog min son i famnen när jag kom hem och bara kramade honom.
Han hade som vanligt inte tid utan skulle leka med sin traktor :0)
Min man åkte hem igen iom att han bara hade haft ledigt från jobbet i två veckor.
Men vi fortsatte att ha telefon kontakt varje dag.
Medan passade jag på att njuta av dagarna med min son.

Jag for på mitt inbokade ul veckan därefter, Min mor skjutsade mig och min syster tog hand om min son.
Det var en fin solig dag ochvi åkte iväg på bra humör. jag blev kopplad till ctg och surrade med min mor om alla vincents roligheter och bus.
Får Pappret med hjärtljuden som jag lämnar till min läkare när han kommer klapprande med sina träskor.
Han tittar på lappen. mumlar något ohörbart igen och säger det här det inte bra ut.
Han gör ett snabbt ultraljud och ber mig göra en ny ctg.
Jag börjar få mina aningar att något är inte riktigt som det ska.
Han avbryter min ctg och säger åt mig att han ringt Sundsvall och en ambulans kommer och hämtar mig nu.

Vadå nu? På en gång? vad är det som är fel?
Hjärtljuden ser inte bra ut, ambulansen kommer nu, jag ringde på en gång. svamlar han.
Min mor börjar gråta.
Vad har jag att vänta? säger jag.
Troligtvis akutsnitt säger han medan han tar upp telefonen och kollar vars ambulansen är.
Jag ber än en gång min mor se efter min son.
Ambulans personalen kommer med bår och jag blir fastspänd och ivägkörd till den väntade ambulansen.
Tankarna bara snurrar i huvudet.
Jag vill inte ha snitt.. allt skulle ju gå bra den här gången, fan ta Henrik för att han åkte hem.
Jag vill inte gå igenom det här ensam.

Jag ringde min man från ambulansen.
Jag är på väg ner till sundsvall igen, något är fel, dom säger att dom måste plocka ut henne. Tårarna rinner nerför min kinder.
Henrik kastar in sin väska i bilen som stod färdigpackad innanför dörren och slänger sig in i bilen och påbörjar den 60 mil långa resan på en gång.
1½ timme senare anländer jag till BB.

Blir även denna gång kopplad till ctg.
Och inväntar ultraljud.
Dom kan inte hitta något som är fel utom det uppenbara att hon är liten.
Jag blir än en gång inskriven på bb och 5 timmar efter jag ringt henrik kommer han in springandes på rummet.
Ser totalt förvirrad ut.
Ger mig en kram och jag brister i tårar och försöker hickande berätta att allt är okey.
Det var falskt alarm.
(Troligtvis så slöade Timea till just när jag skulle göra ctg men tog igen sig strax där på)
Vi åker hem två dagar senare.

Denna gång bestämmer sig Henrik för att stanna tills Timea kommer.
Båda två känner att vi behöver varandra genom det här.
Några veckor går och mitt mod och humör dalar.
Jag är rädd. Denna gång är jag inte så rädd att hon ska komma tidigt som var en av mina största rädslor tidigare utan nu är jag rädd att hon ska bli så dålig i min mage att hon dör ifrån mig.
Den 20e öppnar Öviks BB igen.
Jag har nått mitt mål. Jag ska få föda på mitt BB. inte 16 mil ifrån min familj.

Fredagen den 22a får vi tid igen hos min läkare.
Jag berättar att vi funderat på att vi kanske ska starta förlossningen eller plocka ut henne nu eftersom hon dalar så i hälsa.
Och att det kanske är säkrare på att ha henne utanför i kuvös istället för i magen.
Det tog tid för mig att acceptera detta för jag hade så drömt om att få gå tiden ut.
Han berättar att han redan bokat tid för snitt på den kommande måndagen.
Och att det måste bli snitt, hon kommer troligtvis inte att överleva en vanlig förlossning och det är dumt att ta den risken.
Och ni kommer till 99% få förbereda er på att hon kommer att tillbringa sin första tid i kuvös.
Detta gjorde mig mer ledsen än jag väntat, svart på vitt,
en gång till.

Vi tillbringade helgen tillsammans och sedan åkte jag och min man in till sjukhuset på måndagen vid 8 tiden.
Jag fick kateter och låg och skakade av rädsla i min sjukhus säng.
Min man satt bredvid och höll min hand hela tiden.
Vi fick vänta i två timmar iom att ett akut snitt kommit in strax före oss.

Jag rullas in och får min ryggmärgsbedövning. Den tar inte.
Jag får en till.
Strax därefter börjar dom operationen.
Och några minuter senare hör jag min lilla dotter skrika.
10:45, flickebarn konstaterar någon.

Dom försvinner med henne på en gång in i ett litet rum bredvid, min man följer med.
Jag ligger där och väntar på att dom ska sy klart, väntar på besked.
Efter ett tag kommer min man ut med våran lilla flicka i famnen, helt perfekt.
Henrik har tårar i ögonen.
Hon andas själv.
Hon behöver inte ligga i kuvös.
Hon får följa med dig Emma.
2175g och 43cm säger han stolt.
Och jag klippte navelsträngen den här gången.
Jag har svårt att förstå vad han säger... allt var ju så säkert.
Tårarna bara strömmar nedför ansiktet.

Efter dom sytt klart får jag henne i armarna och vi åker tillsammans ner till bb.
Hon ligger där och försöker snutta på bröstvårtan.
Allt jag missat med min son och allt jag trodde jag skulle missa även den här gången fick jag uppleva.
Visst kändes det lite snopet att gå nästan hela tiden ut och få ett litet knyte på 2 kg igen.
Helst när man såg henne liggandes där bredvid sin rumskompis som var dubbelt så stor.
4 dagar stannade vi på bb tills jag hade läkt någorlunda sen åkte vi hem till våra grabbar.

Precis på dagen är Timea 6 månader.
Hon är fortfarande lite mindre än sina jämnåriga men följer utvecklingen fint.
Hon väger nu 6410g och är 63cm.
Och i dagarna har hon precis börjat sitta själv jätte korta stunder utan stöd.
Svårt att förstå att om 6 månader till så kommer det springa runt två små ligister här och hitta på bus.

Jag skulle vilja berätta om hur Vincent kom till världen.

2009-02-20T09:24:00.020+01:00

Vincent
*26 November 2006
*Född i v.33
*2170 g
*47 cm
*kl. 12,15
*
*Bilden är tagen 18 dagar innan *vincent föddes.
*

Den 25e nov: Vi vaknade rätt sent sjusovare som vi är.
Jag klev upp och tittade på röran hemma, i köket låg en spjälsäng i delar och väntade att bli målad, Disken stod och pockade på uppmärksamhet.
Efter morgonkaffet tog jag tag i städningen, jag kan tyvärr aldrig städa lite åt gången utan det blir stor städ varje gång, strax därefter slänger jag ett öga på klockan och inser att jag har tvätt tid idag.
Och som vanligt låg vårat tvättberg där.
Jag hade slappat efter lite med tvättandet och tänkte för mig själv att det är lika bra att få undan att idag.
Sagt och gjort konkar jag 6 ikeakassar tvätt till tvättstugan 3 hus bort.
Inser nu att jag kanske skulle ha tagit det lite lugnare.
Jag mådde så bra under min graviditet med min lilla mage och alla bm besök visade att allt såg bra ut, och kände mig precis som innan jag blev gravid bara lite tröttare.

Vid kl 18 var det dags att börja med maten och maken hade precis kommit hem.
Men när jag stod där vid spisen började jag må så dåligt, blev så otroligt illamående och gick och la mig på sängen.
Började få strålande värk i ryggen.
Jag hade aldrig haft foglossning eller sammandragningar under graviditeten och kom att tänka på det min väninna hade sagt att hon brukar ta ett bad när hennes sammandragningar är jobbiga.
Så jag överlåter maten till min man och tar mig ett bad.
Det hjälper ingenting och jag tar mig knappt ur badet.
Tar mig fram till toaletten och kräks.
Lägger mig på sängen igen.
Efter en stund kommer maken in och frågar hur jag mår och om jag inte ska äta.
Jag vill bara att han ska låta mig vara.

Han tjatar om att ringa BB och jag blir arg och ryter till.
"-Jag mår ju bara dåligt." Jag hade helt blockerat för mig själv att det kunde vara dags.
Vi var ju bara i v33
Man går nio månader och kommer hem med en knubbig bebis punkt slut.
Kl 22 ringer min man mot min vilja.
örebro BB "-Jag vet inte om hon bara har magsjuka eller om hon håller på att få missfall det är bäst ni kommer in och kollar"
Så här i efterhand är jag jätte arg på den sköterskan.
Vem fan får missfall i v33?? då får man barn inte ett missfall.
Min man fick panik när han hörde orden missfall och sprang ut för att köra fram bilen.
Medans försökte jag klä mig.
Resan från Arboga till Örebro tar i regel 30 min jag ljuger inte om jag säger att vi var där på 10 min.
Det enda jag kommer ihåg av resan är instrumentpanelen på bilen.

Väl där trycker jag på porttelefonen och inväntar sköterskan.
Det är fel på port telefonen så hon och jag står och vrålar hallå åt varandra i säkert 10 min innan någon kommer ner och kollar var som är på G.
hmmm kanske någon vill in eftersom någon trycker på porttelefonen??? bara en tanke.. :0P

Jag kommer inte ihåg så mycke om jag ska vara ärlig. jag var trött, hungrig och hade jäkligt ont.
Min make har fått fylla i många luckor.
Men jag får iallafall kortison och dom försöker stoppa värkarna.
Vid 3 på natten konstaterar de att dom inte går att stoppa.
Jag ber min man ringa min mor.
Min mor hade för en gång skull tagit sig ut för att roa sig så jag visste att hon var vaken så sent.
Hon står i kön på max och ska precis beställa när min man ringer.

H- Emma ligger på BB vi ska ha barn nu.
mor- Haha skit kul.
H- Nej men jag är seriös,( sen berättar han hela historien.)
M- Jag ska bli mormor hurra! byter tonläge på en sek. INTE NU!!! det är förtidigt. INTE NU!.
Min mor tappade all matlust och började traska de 6 km hem.
(men blev upplockad av chauffören)

Min barnmorska berättade för mig att jag var 5 cm öppen.
"-Så vi ska ha barn idag? frågade jag.
Det var först då jag insåg det.
Jag fattade inte hur tidigt det var egentligen och oroade mig inte.

De klippte mig för att underlätta vincent´s väg ut i livet.
12,15 Fick vi se våran lilla pojke för första gången.
Jag fick honom upp på bröstet där dom knådade honom för fullt för att i nästa sek ta honom
ifrån mig.
"- Han är för blå och för liten vi måste ta honom med oss nu. " Han måste ligga i kuvös och få hjälp att andas. Pappa följer med oss."

Min man såg ut som en åsna mellan två hötappar.
skulle han stanna hon mig eller följa med v.

Jag förlorade mycke blod och de mesta är även där som en dimma.
Jag vaknade iallafall dagen efter likblek och skakis.
Det fanns inga tecken på att jag fött barn förutom en gnagande smärta i underlivet.
Ingen mage, ingen bebis.
Min man hade sprungit fram och tillbaka mellan avdelningerna och hade till sist somnat i en pinnstol.
Såg ytters obekvämt ut. :0/

Vi stapplade tillsammas till avdelningen där vår son låg.
6 kuvöser avdelade med vikväggar, surrande och pipande maskiner överallt.
Vi fick först tvätta händer och sprita dem sen fick vi gå fram till vår sons lilla glaslåda.
Där låg han full med slangar, den lilla prematur blöjan var alldeles för stor och c-papen fick hans lilla näsa att tyckas uppåt.
inbäddad i ett litet bo.

Två dygn efter vincent föddes fick jag hålla honom för första gången om man inte räknar de få sek efter förlossningen.
Efter att ha spritat händerna och bytt om till en steril rock fick jag upp honom på bröstet, hud mot hud.
Strax därefter börjar en av hans maskiner tjuta.
En sköterska kommer gåendes.
"inget att oroa sig för det är bara lilla hjärtat som stannat"
Sköterskan knådar min son mot mitt bröst varav maskinen börjar pipa normalt igen.
"- så Nu har det hoppat igång igen"
Kvittrar den glada sköterskan och går igen.
Vi sitter där med våran lilla fågelunge och verkligen stirrar livrädda på varandra.
vadå hjärtat stannat? vadå hoppat igång igen?
Lägg tillbaka honom.

Första gången jag höll min son
2 dar efter förlossningen.

Vi bodde på BB bland alla lyckliga nyförlösta mammor som drog omkring på sina knubbiga små bebisar.
Medan vi fick gå tvärsöver sjukhuset för att klappa lite på våran son, ibland be om att få hålla honom några minuter.
Jag grät inte under de första dagarna utan gick som i koma fram och tillbaka.
Förutom 3e dagen,
Jag kommer in på neo och ett helt läkateam står över min son och petar och gör undersökningar och ultraljud som om han vore ett litet forskningsexemplar.
Jag hör dom muttra fram och tillbaka om det kommer behövas operation av hjärtat eller ej.
( öppna kamrar).
Då brast mina murar.
Min make märkte inte ens att jag vände i dörren, jag sprang tillbaka till mitt rum på bb med tårarna tryckandes i ögonen, satte mig på sängen och grät, grät och grät.
Han kom tillbaka senare och undrade vars jag hade tagit vägen och förklarade att allt var fint med V.
Jag antar att det var stora gråtardagen och spänningarna av allt som hänt som släppte.
Jag orkade helt enkelt inte vara stark den dagen..
Någon timme senare fick vi träffa läkaren och få allt förklarat för oss vad dom kommit fram till och att vi måste bli omplacerade till ett annat sjukhus.

Vi hade åkt till Örebro BB eftersom det ligger närmast arboga. men arboga tillhör västerås så det kostade västerås bb pengar att ha oss i örebro och därför var min lilla son tvungen att åka ambulans i sin kuvös.
Jag fick panik.. Jag orkade inte med en omställning till, vi ville verkligen stanna.
Vi orkade inte med ny personal nya lokaler nya ansikten och namn att hålla reda på.
Vi fick inte ens åka med våran son i ambulansen.
Och jag grät hela vägen i bilen..

Det blev även en veckas tid på västerås BB.
Och även där var det fin personal och fin vård.
Vi fick vårat eget lilla rum med dubbelsäng och vi fick ha våran son hos oss i värmesäng.
Vi fick lära oss hur man drar upp magsyra ur sonden han hade i näsan för att se att den låg rätt och sedan mata honom med spruta ner i sonden.
Och han lärde sig även att ta bröstet tids nog.

Första resan hem, vincent nedpackad i en bjönroverall i stl 50.

Vid juletid började det komma in allt fler bebisar på neo, Och det togs beslutet att vi skulle få hemvård.
Precis den dagen vi kom hem hade vårat hus fått problem med luft i elementen så vi mottogs av 16 grader i lägenheten när vi kom hem med vår lilla son.
Men dagen efter hade även det löst sig.
Det visade sig att dom hade inte personal som kunde åka till Arboga, och arboga bvc kunde inte ta emot oss för vikt och mätning så länge vi var inskrivna i västerås.
(Även där en penga fråga)
Så vi fick åka fram och tillbaka med våran son 7 mil dit och 7 mil hem varannan dag.
Det slutade med att vi köpte en hushållsvåg och rapporterade in vår sons vikt till BB.
Veckan innan jul blev vi helt utskrivna.

Våran lilla trio struntade i omvärlden den julen och kröp ner under täcket och var bara lyckliga att få vara hemma igen som en liten familj.

Idag är vincent en stor två åring han har vuxit över kurvan och det är så svårt att inse att min lilla pojke har blivit så stor.
Han är full med bus och fart och munnen är aldrig tyst.:0)
Han ger oss sån glädje varje dag och jag kan inte tänka mig hur livet hade varit utan honom.

Jag är en skugga av mitt forna jag.

2009-02-13T12:08:00.007+01:00

Jag har alltid varit smal men jag har aldrig varit orolig över min vikt,
förrän nu.
En bekant till min skrev en artikel om hur det är att vara smal i en värld full av bantningstips.
http://rockho.blogg.se/
Och jag kan inte säga annat än att hennes ord är mina tankar.

Innan jag fick barn har jag inte reflekterat så mycket över att folk tyckt att jag har varit smal,
Och jag fick ofta höra vänta du tills du fyller 20 då vänder det och du kommer bli rundare på både det ena och det andra stället.
Vid 21 väntade jag min son.
-Du ska se att du kommer gå upp i vikt och räkna med att du kommer behålla några kilon efter det.

Jag ska tala om att jag har aldrig känt mig så vacker som när jag var gravid..
Jag gick visserligen bara upp 7 kg och såg man mig bakifrån eller framifrån så kunde man inte ens gissa på att jag var gravid.
Jag fick kommentaren. Du ser ut som en orm som nyätit.
Men lika glad var jag för det.
Jag hade ändå kommit upp i hela 57kg

Efter jag fått min son alldeles förtidigt, så rasade jag i vikt igen.
170cm och 49 kg.
Samma var det när jag väntade barn nr två. Även där blev det komplikationer och jag har ofta undrat om det har blivit som det blivit med mina graviditeter just pga att jag inte gått upp i vikt.
Att min kropp inte ha orkat bära och förse barnen + mig med näring hela tiden ut.

Jag sökte hjälp förra veckan och fick svaret:
Har du ätstörningar bulimi anorexia?
Nej svarade jag och jag har aldrig bantat i hela mitt liv,
jag vill ha hjälp att se varför jag inte kan gå upp i vikt.
Hmm. ja men du vet att man går ner i vikt när man ammar upplyste sjuksköterskan mig om.

Något som jag aaaaaaaaaaaaaaldrig har hört förr..

Jo förklarade jag jag är fullt medveten om att man går ned när man ammar.
Men är det normalt att gå ner så pass att man har ett bmi på 16 och inte ta sig upp i vikt igen efter att ha slutat amma?
Detta är inte mitt första barn.
Jag är totalt orkeslös och trött hela tiden.

"-Ja jag måste be dig återkomma när du slutat amma om det inte blir någon ändring svarade sjuksköterskan så får vi DÅ se om vi kan göra en utredning på dig."

Jag hade egentligen väntat mig detta. och skulle nog aldrig ringt om inte min man hade propsat på iom att han är orolig för mig.

Man ser dagligen reportage om hur man ska gå ner i vikt men jag hittar ingenting om hur man kan göra för att gå upp i vikt.
Ät mer smör på mackan, ät en semla till frukost.
Hade det funkat hade jag vägt betydligt mycket mer idag.

Sorgligt men sant så har inte jag många vänner som är överviktiga pga att jag fixar inte att höra.
"Du har tur du som är smal du kan ha på dig vad du vill och äta vad du vill."
Många ser inte att man kan lida precis lika mycket underviktig som tjock.

Och jag lider inte för hur någon annan ser mig.
Jag mår dåligt när jag ser mig själv i spegeln och ser hur jag mer och mer förvandlas till en skugga av mitt forna jag.

Ålder är ett ganska meningslöst begrepp.

2009-02-10T22:49:00.005+01:00

Varför är vi idag så insnöade på ålder?
I den och den åldern ska du ha presterat si och så mycket... när du är över 70 kan du lika gärna dö...???

0-2 månader står det på en liten bebis tröja jag tar fram ut garderoben... Lägger tillbaka den..
kanske när lillan är runt 5-6 månader så passar den.
Statistiken säger att tröjan ska passa när mitt barn är runt 0-3 mån men har man som jag fött två barn på 2 kg och ca 43cm så har den åldern inget med mina barns klädstorlek att göra.

En 15årig flicka blir med barn i Sverige. Hur ska hon klara detta otroliga ansvar att ta hand om en liten när hon själv inte är mer än ett barn.?
Samma år väntar en annan 15årig flicka sitt 4e barn med sin man i ett helt annat land,
Där är inte åldern aktuell utan hon är nu fru och förväntas att ta ansvar för hem och barn.
Att vara mor är ingen ålder...
Det är något du växer till tillsammans med att ditt barn blir större.

Ett litet barn kan ha levt 1000 liv
Medan en gammal man sitter och funderar vars hans liv tog vägen.

Två människor möts på vägen,
En ung flicka i trasiga kläder, utslängd vid 9års ålder, Som tar dagen som den kommer, finner mat och husrum när chansen finns att få.
Som dagligen måste värja sig från världens alla slag och sparkar.
och en man i medelåldern, klädd i senaste modet, Utbildning betald i de finste skolor och en trygg plats i faderns bolag.

Dom tittar på varandra... När en bomb exploderar och hela deras exictens vänds upp och ner.
ekonomin kraschar och landet hamnar i krig.
Säg mig då.. Vem klarar sig bäst när allt vänts upp och ner?
Vem överlever? Har åldern någon betydelse?
Eller har erfarenheterna gjort ung gammal och gammal barn på nytt?

Man lär så länge man lever sägs det....

Oj struliga tankegångar blev den när vi närmar oss midnatt..
Allt jag egentligen ville ha sagt var... vem är det som säger att bara för att du är ett visst antal år ska du beté dig därefter.
Är det inte ens livserfarenheter som skapar våran ålder.
Jag är 23, vissa dagar vill jag krypa upp i någons famn och vara 2, andra dagar känner jag mig som 80.
Vissa dar känns det som om jag upplevt alldelles för många saker på så få år, och ibland känns det som om jag bara skrapat på ytan av livet...

Jag känner mig lite trasig..

2009-02-05T13:12:00.003+01:00

Jag får ofta frågan : Är du lycklig? Är du lycklig med ditt liv?
Jag borde vara lycklig,
Jag är älskad, vi är friska, vi har två underbara barn, plus en familj som ställer upp i vått och torrt.
Vi har tak över huvudet och mat på bordet.
Så vad är det som fattas mig?

Varför känner jag det som om jag inte kan ta mig upp ur detta svarta hål?
Vad är det jag letar efter hela tiden?
Nu har jag varit hemma mamma i över 3 år.
Är det därför jag känner mig så trött?
Behöver jag nya utmaningar?
En chans att känna mig som kvinna och människa istället för bara mor?

Missförstå mig inte nu. Jag älskar att vara mamma åt mina barn.
Och det är en underbar uppgift som har fått mig att växa på så många sätt.
Jag har en make som strävar efter att hitta tillbaka till varandra.
Men jag tycks ha slagit på pausknappen.
Jag har så svårt att se framåt just nu.

Vänner försöker locka ut mig, hitta på något en dag/en kväll, men även där tycks jag hitta min pausknapp, och allt hamnar i stillbild.
"Ja jätte bra idé" tycker jag ena sekunden för att i nästa ändra mig och avboka.
Jag känner ett krav på mig att må bra och vara glad, för jag har ingen direkt anledning att må som jag mår.

Jag kan inte förklara... för jag vet inte själv.......
Ha lite tålamod med mig.....

Varit på me and i party ikväll

2009-02-02T22:52:00.004+01:00

Jag måste säga att deras kläder till större delen är totalt gräsliga...
Och vanvettigt dyra.
170kr för en vanlig t-shirt med tryck tycker jag är vansinnigt.
Visst finns det kläder som är rätt söta men jag tillhör inget fan av 60-70-80 tals kläderna/tygerna.
Jag själv sitter och velar om jag ska köpa ett par neutrala bruna byxor åt min son pga priset när andra mammor shoppar loss för 1-2000 kr åt gången.
Denna vackra städrock går på 310kr... och det finns även matchande till mamma.
*ryser*
Nej tacka gudarna för rea och baskläder.
Fick iallafalla oväntat sällskap av en kompis vilket jag uppskattar otroligt mycke.
Saknar verkligen att hitta på saker ihop så jag var uppriktigt glad att hon vill följa med ikväll.
Så någonting gott fick jag ut av kvällen :0)

Besluts ångest....

2009-01-29T16:26:00.007+01:00

Följ min blogg med bloglovin

Igår fick jag min julklapp av min syster och pojkvän.
Bättre sent än aldrig men det är inte så lätt att sitta still och bli tatuerad när man vet att man har en liten dotter som kan bli hungrig när som helst.
Därför väntade jag tills hon var stor nog att ta emot flaskan.
Så medan min systers sambo tatuerade mig tog min man och syster med sig barnen på stan en sväng.
Jag är så nöjd med resultatet.. dock....
vet jag inte om jag bara ska avsluta den vid knäskålen eller om jag ska låta den få följa min kropp ändå upp till höftbenet.
Det tål att tänkas på.
Nu ska det få läka ihop lite sen ska blommorna få färg. inte heller där har jag bestämt mig vilken.
det är nog nästan två år sen jag skrev vincent på benet så man tycker att jag borde haft lite tid att tänka.
Men ack nej...
Det är skrämmande beroendeframkallande med tatueringar....

31 okt halloween = vår bröllopsdag

2009-01-29T13:54:00.015+01:00

Vi hade pratat lite löst om att gifta oss, Vi hade skickat efter pappren men de hade legat där rätt länge bredvid datorn.

En eftermiddag fick min man ett infall.
- Vi tar och ringer rådhuset och ser om dom har tid att viga oss.
Sagt och gjort ringde min man och fick svaret. vill ni komma i morgon?
-njaaaa, ja varför inte...

Han vänder sig sedan till mig. bara så du vet gifter vi oss i morgon.. haha
Hans kostym hängde i garderoben nytvättad och struken.
För min del var det lite mer problem än så.
Min tanke var att jag kan gifta mig i vilken klänning som helst...
när jag tittar genom garderoben inser jag att jag lämnade alla mina klänningar på vinden 60 mil bort.
Jag har aldrig gillat att bära klänning, men fan vore om jag inte skulle tillåta mig att vara lite kvinnlig på min egen bröllopsdag.

Kommer på att veckan innan dumpade min granne av 9 kassar tyg hos mig efter det att hon städat ur sin sy stuga.
Tittar igenom kassarna och hittar ett fint vitt tyg,
ca 12 timmar hmmm det fixar jag...
Och en klänning blev det tro det eller ej.
:0)

När vi går mot rådhuset stöter vi på en massa små utklädda barn som springer och stojar.
Vi tittar på varandra och inser att det är halloween.
Vi hade inte ens reflekterat över detta.

Vigseln tog ca 10 min, Det tog bra mycke längre tid att sy klänningen vill jag lova.haha
Men man och hustru blev vi iallafall.
och det har vi varit nu i 1½ år.

Vad vore livet utan lite spontanitet.?

Tiden närmar sig....

2009-01-28T14:05:00.006+01:00

Det rycktas att det börjar bli dags för en klass återträff , en reunion.
Snart är det 10 år sedan man gick ut 9:an.
Vad är det egentligen för destruktivt beteende?, att utsätta sig för något sådant när man verkligen vantrivdes och var allas lilla hackkyckling i så många år av ens liv?
Nu ska vi träffas och ha snoppmätartävling.
Vem har lyckats bäst?
vem har fått barn?
Vem har blivit fet?
Människor som på 10 år har vuxit upp och gått sina egna vägar i livet blir på en sek 15 år igen och bildrar sina små grupper.
Du får inte leka med oss...

Man fallfärdas dit från alla håll i sverige med huvudet högt och stolt över vad man lyckats åsta komma i sitt liv bara för att gå in genom dörren och åter igen bli en finnig ful liten tonåring.
Men ändå känner man behov av att fara..
varför?
För att gotta sig i andras olycka? för att se just vem som blivit fet och ful för att själv känna sig bättre?
Då är jag ju inte bättre än min barndoms plågoandar.
Man skyller på att man åker dit för att träffa sina gamla kompisar.
Hade de vännerna betytt något för en så hade man för länge sen sökt upp dem eller haft fortsatt kontakt trots distans och liv.
Så två val återstår, antingen är det på med stridsmundering och kasta sig in i ormgropen eller så stannar man hemma i sitt trygga liv men fortfarande med tankarna i huvudet.
Tänk om.... jag hade åkt.... hade det varit någon skillnad?
Hade dom sett mig som den person jag är idag...??
Eller hade dom fortfarande sett lilla Emma...

F.F.F.F föreningen för flintskalliga fruntimmer.

2009-01-24T14:19:00.012+01:00

Jag har antagit min kusin Veronicas utmaning. som lyder ta det fjärde kortet i den fjärde mappen på din dator och skriv ett inlägg om bilden i din blogg:

Och såklart landade det på denna vackra bild *asg*
Det finns en historia bakom mitt vackra nyrakade huvud som grundar helt på idioti och tristess.
Jag bodde i en korridor för några år sedan på en folkhögskola. Det var sommarlov och de flesta hade åkt hem utom några få av oss som hade väldigt lite att göra.
Jag satt på mitt rum och filosoferade när jag hörde en rakapparat starta ute i korridoren,
jag stack ut huvudet och sa till min granne.
-Ska du raka huvudet?
x svarade- nä jag ska trimma skägget.
jag: raka huvudet på mig då.
x: är du seriös?
jag: ja gör det nu innan jag ångrar mig.

Jag som aldrig får en fin gyllenbrun färg på sommrarna utan snarare polar med kylskåpet for inte lågt där efter till stranden med min mor, som verkligen är motsatsen till mig i hyn.
Vi gick där i godan ro på stranden och njöt av solen, blekfisen med den skinande biljardbollen till huvud och den brunbrända mörka modern.(snacka om kontrast)
När vi hör ett äldre par viska till varandra:
- Ja jo du har nog rätt, hon har nog varit sjuk. Tänk att få cancer så ung.
Jag och mamma tittade på varandra och först då gick det upp för mig hur jag måste se ut.
Sakta men säkert växte håret ut igen först såg jag ut som en liten monchichi apa sen äntligen kunde jag visa mig bland folk igen.

Och en sak är säker SÅ spontan blir jag INTE igen..
Men det är rätt kul att titta tillbaka på bilderna och inse att man var rätt morsk ändå.
Eller bara uttråkad.. hahaha

Så här såg jag ut innan snaggningen :0)

2008 var inte mitt år...

2009-01-21T23:56:00.006+01:00

Även om utgången gav mig en liten underbar flicka.

Tors 17 apr 2008 07:38
Skrev jag detta i ett forum...

hej jag har bott i en stad i västmanland med min man och son på 16 månader fram till nu... V kom i v 33 och det var påfrestande veckor på neo avdelningen.
men han klarade det galant och är en frisk glad och aktiv pojke full med bus.. inte långt därefter friade min man till mig. och året efter han föddes gifte vi oss.
i nov 07 fick jag ett missfall vårt andra planerade barn.
blev jätte ledsen och har svårt att ta mig ur sorgen även om det var så tidigt i graviditeten, dock dök ingen mens upp och det visade sig att jag blivit gravid ca 3 veckor efter missfallet.

jag är nu i v19 och vi skulle äntligen flytta till en större lägenhet.
så släpper han bomben på mig. han älskar mig inte längre.
inte på samma sätt.
och ser ingen framtid tillsammans med mig.
jag i min tur förstår inte hur man bara kan vakna upp över en natt och inse detta som han påstår sig gjort.
hur kan man inte försöka lite mer när det är två barn inblandade. hur kan man ens välja att inte se sitt andra barn födas..?
hade han haft en annan hade det här varit lättare att förstå. då hade jag haft en "ursäkt" för hans betende inte bara att han gett upp. vi har inte haft det dåligt i vårt förhållande. lite små tjafs och lite motgångar som alla andra par men aldrig bråkat skrikit till varandra så därför kom det hela som en chock.
jag kan inte ens vara arg.
för jag förstår inte det här.

jag måste nu flytta 60 mil uppåt till västernorrland för att fixa det här med hjälp av familj och vänner. han kommer kanske träffa sina barn några gånger om året.
hur kan man bara tappa intresset? Jag vet att jag kommer fixa det här men inte utan hjälp. kommer vara en lååång väg tills jag förstår hur jag hamnat i den här situationen.
om jag någonsin kommer det.
men fixa att leva själv med två så underbara barn ser jag inte som ett problem. tufft ja, men det är inte jag som förlorar i det här.

Jag flyttade och trivdes riktigt bra.
Jag fick ett otroligt stöd av min mor och mitt självförtroende växte.
Men min graviditet var inte så lätt som jag hoppades..
Som jag berättat om tidigare så var det många och långa sjukhus besök och den 25 aug kom Timea till världen.
Under allt detta strul hittade jag och min man tillbaka till varandra.
Vi sökte styrka hos varandra och beslutade oss för att glömma och gå vidare.
Och han flyttade upp inte långt efter att Timea föddes.
Han har bättrat sig på så många plan,
men jag är arg!!
Jag kan inte släppa det här.. jag är fortfarande så arg, och varje gång vi tjafsar om en skit grej bubblar ilskan upp.

Likt en spegel kan också allt på en sek gå i tusen bitar.
Du betraktar delarna och undrar om den någonsin kommer kunna lagas.
Du samlar ihop bitarna och fogar ihop den igen,
Den går att laga men kommer aldrig bli lika stark.
Du betraktar bilden, den har ändras, den är sig inte alls lik den bilden som en gång var.
Du ser bara skarvarna och undrar när bitarna ska falla ur ramen,
en efter en eller alla på en gång.
Det är en konst att se bakom skarvarna och se att bilden må har förändrats, Den är inte förstörd... Det är bara något nytt som har skapats.

Detta skrev jag åt en kvinna som har det svårt just nu.
Men jag undrar om jag har kommit så långt att jag kan se att bilden bara har förändrats.
Det känns fortfarande som om jag trampar omkring på mina glasbitar med blodiga fötter
Jag är inte alls säker på att jag vill bygga.
Det mesta börjar mer och mer kännas som en övervuxen ruin..
ett vackert minne.
ena dagen älskar jag nästa hatar jag.. det finns inget mellanting längre..
Jag känner mig så trött..
så otroligt trött.

På tal om Bratz....

2009-01-14T15:34:00.007+01:00

Så såg jag ett program här om dagen som fick mig att må illa.
baby beatyqueens.
Hur i hela friden är man funtad om man utsätter sitt barn för något sådant?
Visst är dom vackra dessa barn, som små porslins dockor.
Deras mödrar försvarar sig med att säga att deras barn tycker det är kul. dom får klä ut sig och vara fina och känna sig speciell.
Visa mig en 3-5 åring som tycker det är kul att kliva upp halv fem på morgonen få sina tänder blekta, håret förlängt och friserat. pressas in i små gulliga dockkläder m.m i flera timmar.
Dessa barn lär sig redan i tidig ålder att det är utseendet som räknas.
Och det är viktigt att vinna.
Enbart för att glädja sin föräldrar.
För vad gör inte ett barn för sina föräldrar?
Men vad gör föräldrarna mot sina barn?
Jag tycker det här är barnmisshandel hur gulligt folk än må tycka att det är.
Och är det inte ett utmärkt sätt att uppmuntra pedofili så sej?

Köp en prostituerad i julklapp åt barnen.

2009-01-14T12:52:00.005+01:00

Barbie vs bratz. Det har alltid pratats om hur hemsk barbie är och vilka ideal det sänder barnen som leker med dem, Men jag har aldrig reagerat så på en dock förrän jag såg bratzdockan.
Tycker det är rent osmakligt att en sån här docka kan säljas till barn och att föräldrarna verkligen vill köpa denna produkt.
Alla dockor har gigantiska översminkade ögon, stora botox läppar och en obefintlig näsa, för att inte tala om kläderna, Det ser helt enkelt ut som om en porrstjärna eller ett gatluder har stått modell för denna docka.
Det finns även små bratzbebisar i blöja, även dom är översminkade med obefintlig näsa.
För att inte glömma alla fina namn som dockorna fått.
Alla har vi varit små och klätt ut oss i mammas smink och kläder, alla har vi drömt om att få växa upp och bli som mamma.
Men aldrig har jag sagt som barn. Jag ska klä mig sexigt.

Tänk dig ett blont axel långt hår, en kort kort rosa kjol, höga stövlar samt en rosa jacka med pälskrage.
Visst, det är en vanlig syn på många människor nu för tiden.
Tänk dig nu det på en 3årig flicka.
Det var vad jag såg i vårat köpcentrum härom veckan. En liten minikopia av sin mor gåendes hand i hand, säkert jätte stolt över sina fina vuxna kläder.
Mina ögon höll på ramla ut.
När ska barn få vara barn? Ska barnen behöva bry sig om hur det ser ut redan vid 3 års ålder?

Jag är inte ett dugg förvånad över att sexdebuten kryper lägre och lägre ner i åldern.
I dag är det inte ovanligt att se en 10åring gå på stan med sina kompisar fullsminkad i högklackade stövlar.
Varför ska vi ha så bråttom med att växa upp? alla åldrar har sin charm.
Jag tror även det gör små killarna lite förvirrad. Vad ger det för signaler? en omogen flicka iklädd rollen som en mogen ungkvinna.
Nu är min dotter ännu bara 5 månader så jag vet inte hur jag kommer reagera när det blir hennes tur att gå igenom detta helvete som puberteten innebär.
Men det var inte alls länge sen jag själv var tonåring.
Hur alla dessa virriga tankar kan komma från en bratz docka vet jag inte, jag vet bara att det fyller mig med avsmak för allt den representerar.
Och det är inte självkänsla.

En dag i plurret

2009-01-03T21:38:00.006+01:00

Idag tog vi med våran 2åriga son till paradisbadet för första gången.
*skäms på mig* men jag har aldrig tagit min son till badhuset fast jag älskar vatten.
När jag var liten kunde jag ligga där och guppa bland vågorna på stranden eller göra bomben från kanten i inomhus poolen tills jag var blå om läpparna och skakade.
Men inte frös jag när någon frågade..
Dddddee äääär iiiinte kaaaalltttt. det är kul. haha
Idag tog vi oss i väg, 15.5 minus grader, var glad när vi kom in i den klordoftande värmen.
Vince tyckte det var lite halv genant att ta av sig kläderna och jag kände verkligen inte för att bråka idag, Idag skulle bli en kul dag!
Så han fick behålla sin tröja på tills ha såg att hans far var utan och ville själv ta av den.
Stora ögon och en massa intryck lagrades i det där lilla lilla huvudet när han såg allt vatten, alla barn skrikandes och skrattandes. och efter ett tag kom lilla charmtrollet fram.
Efter jag sänkt ner honom i vattnet flinar han och skriker hjälp hjälp. hjälp mig. och skrattar högt när han inte bottnar och måste hålla hårt i sin far.
Jag är verkligen glad att vi tog oss iväg och det var verkligen värt varenda öre.
Och jag trodde det var mycke värt för våran son att få ha några timmar själv med mamma och pappa. inga måsten och inga krav bara 100% uppmärksamhet.
Sen var det snabba ryck hem med ömmande bröst till lilla syster.
Det här gör vi om. och snart. :0)
Tack för barnvakten mor.

Arboga barnen

2008-12-24T00:06:00.005+01:00

Det är nog en händelse i sverige som ingen har undgått att missa.
Jag har bott i Arboga i två år och i slutet av mitt sista år där så fick jag höra om denna otroligt fruktansvärda händelse.
Jag kände inte Emma och jag vet inte vem hon och hennes familj var trots att lilla arboga är litet nog att korsa på en eftermiddags promenad.
Men när detta medelande kom så satte jag mig lamslagen ner i soffan och bara grät.
Grät över hennes och barnens och deras närmastes öde.
I en värld så fylld av våld och död så blir man lätt avtrubbad, man hör om hemskheter men skakar dem av sig och går vidare,
Om det var för att det fanns så mycke likheter mellan oss. samma namn, samma ålder, barn i samma årsgrupp eller bara för att vi bodde i samma stad som denna händelse chockat mig så svårt vet jag inte.
Under det gångna året har jag inte kunnat lyssna på saker som sagts om arboga, jag har inte kunnat läst vad som skrivits och har bara blundat och gått förbi och försökt förtränga det, som alla andra otrevligheter som sker i livet.
Men nästa varje dag flyger en lite tanke genom mitt huvud.
I dag visades en dokumentär på tv om arbogamorden och jag kunde inte gå därifrån för jag satt och ammade min dotter medans min man jätte gärna ville se.
Efter ett tag fick jag avbryta amningen och gå därifrån, mina tårar bara forsade ner för mina kinder.
I morgon är det jul.
Hur blir deras jul? Hur kommer alla framtida jular bli för dem?
Hur kan man orka fortsätta leva?
Jag ser mina barn sova tryggt i sina sängar, så vackra så sköra,
Hur skulle jag kunna fortsätta leva om någon tog dem ifrån mig.
Hur kan man undgå att drunkna i bitterhet?
Det här är inte första gången det här har hänt. Emma delar tyvärr sitt öde med många människor.
Varför blir allt helt plötsligt så verkligt när det sker i ens närhet?
Borde jag inte sörja alla dessa barns och föräldrars öden i världen lika mycke?
Men detta är en händelse som etsats sig fast i mitt minne och som aldrig kommer försvinna och just nu när det är jul så tänker jag extra mycke på Emma.
Och hoppas att det kommer finnas många glädje stunder i ditt liv trots all sorg.

Grattis vincent

2008-12-02T23:31:00.003+01:00

Den 26 november fyllde min älskade kille 2 år.
kan inte fatta att tiden gått så snabbt.
Från att vara min lilla förtidigt födda fågelunge till att vara min älskade enerverande lilla papegoja.
Från att ligga där alldeles luden i din lilla kuvös till att vara en liten klättrande apa.
Han är verkligen ljuset i mitt liv.
Kan inte fatta hur tråkiga dagarna var innan du valde att komma till oss, du fyller mitt liv med glädje och framförallt gapflabb.
Vi älskar dig verkligen.

Tack för att du finns mor.

2008-12-02T22:39:00.004+01:00

Jag vill tacka dig för att du är en underbar mor och en helt fantastisk mormor.
Jag har så många fina minnen från en varm och trygg uppväxt med dig, Små minnen av små saker du gjorde som följt med som jag idag överför till mina barn.
Och framförallt vill jag tacka dig för all den underbara fantasi du delade med dig av.
Hur du kunde få tråkiga saker roliga.
Rum städning tex.
När man vaknade upp dagen efter man efter mycke om och men städat sitt rum så hittade man silverglitter lite varstans i rummet.
När man frågade dig vars det kom ifrån så berättade du en historia hur änglarna kom ner när vi sov och blev så glada över hur fint rummet var städat så dom lämnade lite av sitt hår.
Och ibland fanns det även guldhår och då hade man städat riktigt riktigt bra.
Och självklart strävade man efter guldhåret nästa gång.
Små minnen som är så otroligt värdefulla idag när man själv har fått små kottar.

Jag vill tacka dig för allt stöd under tonårstiden tryggheten du gav att alltid veta att fanns där hur dåligt man än mådde, hur less man var på allt och hur full man än hade blivit så visste man att du bara var ett telefonsamtal bort.
Mamma finns där om jag behöver henne.

Jag vill tacka dig för alla uppmuntrande ord om vilken bra mamma jag är när jag är trött och less så jag bara vill gråta,
För alla de gånger du tar med dig barnen ut så jag bara har fått vila huvudet en stund,
För all din kärlek och tålamod med min lilla papegoja till son.

Och jag älskar våra långa evighets samtal på kvällarna Om oss och de våra, om våra tankar och funderingar.
Och att jag kan verkligen anförtro mig allt jag vill till dig.
Och veta att du lyssnar på vad jag säger.
Och jag älskar även det gånger när du säger GÅ HEM EMMA nu är jag less på dig.
:0)
Och framför allt älskar jag dig mor.
Utan dig hade jag verkligen inte varit en lika bra mor som jag är i dag.
allt jag gör kommer från dig.
och jag är en del av dig, som nu ynglat av sig till ännu två delar av dig.
Och det är jag otroligt stolt över ska du veta.
tack för att du finns mommo.

Man tror man har glömt och gått vidare

2008-11-18T21:10:00.005+01:00

Precis när man tror man har glömt och gått vidare så dras allt upp igen.
Imorgon ska jag packa ihop mina prematur kläder och gå över med dem till en nybliven mormor,
En till liten fågelunge hade bråttom ut i världen och var nyfiken på sina blivande föräldrar.
Jag känner inte den här paret som har fått barn men ändå är det tämligen enkelt för mig att låna ut mina barns första kläder.
Vad glad jag skulle ha blivit själv om någon hade kommit till mig med små pygmée kläder.
Så vansinnig dyr kostnad för så lite tyg, Men man bör ju ha något att sätta på sin lilla fågel när den äntligen släpps ur sin lilla bur.
Man tycker man har packat ner alla sina starka känslor i bra förvar där långt inne i en själv.
Men så fort jag hör om att ett litet prematur barn har valt att komma till världen lite tidigare än planerat så rasar allt ur min överfulla garderob.
Det har egentligen varit dags att rensa ur den länge men vem hjälper en.
Det är inte ett ämne man diskuterar med vem som helst. det är nog inte vem som helst som förstår den känslan.
Alla dumma kommentarer man fått.
Jag men tänk så glad du ska vara att du slipper gå över tiden och ha ont,
Du hann ju inte ens få någon stor mage din lycko ost.
Jag går gärna en månad över tiden.
Jag ville ha min mage, jag kände mig lurad.
Och varje gång jag hör talas om en prematur mor så blir jag så full av medlidande.
Visst går det bra i det flesta fall och jag tackar mina icke existerande gudar att jag fått två friska barn. men jag kommer aldrig veta var folk pratar om när dom pratar om en normal graviditet.
Stackars den mor som ligger där i en del av sjukhuset med sitt barn i andra änden.
Jag hoppas att jag med lite kläder i allafall kan lätta på en lite enklare börda.
Vad sätter man på för kläder på en sån här liten nyskapt människa.
Många lyck önskningar till er och lycka till på resan.

En länk värd att tittas på, men jag varnar känsliga personer.
Det ger er en liten inblick i hur det är när en liten människa tittar ut några veckor förtidigt.
www.youtube.com/watch?v=JsFT1xEIHzM&feature=r...

Snart är det dags för fest

2008-11-14T13:16:00.003+01:00

Ja, vi får väl hoppas ungdomarna tar det lite lugnare än så här. *haha*
Den 26 nov blir min stora kille 2år kan inte förstå hur snabbt dom här åren gått.

Jag saknar en vän...

2008-11-13T15:41:00.004+01:00

Vänner kommer och går.
Mest fylls livet av ytliga vänner, fika polare, någon man surrar med lite då och då, någon som man har jämnåriga barn med,

Men ibland hittar man någon, en riktig vän, en som man kan vara sig själv med, en som förstår en innan man ens öppnat munnen.
En person som inte ta illa vid om man är trött och vill vara ifred,
En vän man inte pratat med på flera veckor och när man väl tar upp telefonen så kan man börja prata på precis samma ställe där man slutat.
En vän som växer med en.
Inte en vän man växer ifrån.
En vän trots avstånd,
En vän man vet ställer upp om det skulle krisa sig.
Och att vännen vet att man finns där oavsett vad utan att bli utnyttjad.
Det finns ytterst få såna människor i mitt liv,
Men ni få är jag OTROLIGT rädd om.
tack för att ni finns.

Inga fler bullar i min ugn.

2008-11-12T22:37:00.005+01:00

Det är en tråkig sanning att erkänna för sig själv vid 23 års ålder, men det blir nog inga fler barn för oss. inga fler barn kommer bakas i min ugn.
Min son kom helt oväntat -06 i v33 startade med värkar och efter några timmar var det lilla livet ute i världen. 2170g och 47cm. Sen började tre låååånga veckor med kuvös vård och sond matning.

Jag tänker fortfarande tillbaka till den tiden med en klump i magen, hur orkade vi?
Hur orkade jag ligga där på bb och se alla glada mammor gå runt och gulla med sina runda små goa bebisar,?
Hur orkade jag gå varje dag genom sjukhuset för att hälsa på mitt barn som togs hand om av okända människor. sticka in handen för att klappa min lilla fågelunge efter att spritat händerna från bakterier.
Kan fortfarande känna sprit lukten i mina tankar.

Men man kände ändå att man haft tur. bredvid oss fanns en liten gosse som föddes i v 25 som ännu inte fått ett namn för dom visste inte ännu om han skulle överleva.
Daniel som senare barnet blev kallad hade så mycke mindre chanser i sin början på livet än vad våran son hade.
Vincent var en rund och fin pojke om man jämförde med den lilla kämpen i kuvösen bredvid.
Så varför gnälla.
Men det är svårt att jämföra öden,
Det finns alltid någon som ha det värre,

Men en vecka innan jul fick vi komma hem med våran pojke. som nu blir en stor två åring i slutet av nov.
Han är verkligen ljuset i mitt liv med glimten i ögat.

Ett år efteråt så visade sig det att jag bar ännu ett liv i min kropp.
mvc trodde inte att jag behövde oroa mig för denna graviditet.
En gång är ingen gång två börjar bli en vana sa min barnmorska.
vi kommer inte skicka dig på tätare kontroller.
Men i v 19 flyttade vi och jag fick en ny bm som genast skickade mig på ett till ultraljud.
Hon var av en annan tro. Bättre kolla en gång för mycke.
Tusen och åter tusen tack.!!!
redan då började dom bli oroliga, min mage växte inte som den skulle.
men visst tänkte jag min mage var inte stor när jag väntade vincent heller.
Nästa ultraljud visade att barnet jag bar på hade 33% undervikt.
Det såg inte alls bra ut. i v 32 skickades jag ner till svall för att få kortison för att utvidga barnets lungor för mycke troligt skulle även detta barn komma ut tidigare en planerat.
Och där brast min uppbyggda mur. inte en gång till.
Jag ville inte bli lurad på min graviditet en gång till.
Att få höra hur glad jag ska vara för jag slapp dom tunga sista månaderna och den jobbiga väntan att gå över tiden.
Säger nu i efterhand att jag lätt skulle gå och vara gravid en månad extra bara jag slapp all denna oro under hela graviditeten.
Efter jag fått kortisonet så allt bra ut och jag skickades hem för att kontrolleras en gång i veckan med ul. bättre hon fick stanna så länge det går där inne.
Jag jag höll helt och fullt med dem.
Inte långt där efter på ett rutinul med ctg hördes nästan inga hjärtljud. jag blir skickad med ambulans ner till svall och jag ska bereda mig på akutsnitt, bara för att få det talat om för mig att allt se ok ut.
Då tog jag beslutet i v 37 att nu orkar jag inte det här psykiskt längre, och vi bestämmer tid för snitt. Läkaren har varit mån om att plocka ut barnet en bra stund men har avvaktat.
De tror inte hon ska klara en vanlig förlossning pga att hon är så liten.
Säger åt mig att bereda mig på neo vård igen.
Så den 25 aug kommer en liten Timea till världen. 2175g och 43cm mindre än sin bror trots det extra veckorna.
Och saliga lycka hon är fullt frisk trots sin lilla kroppsbyggnad.
Tårarna bara rann på mig och det var så svårt att bergipa orden när min man talade om för mig att hon är frisk hon får följa med dig till bb.
Jag fick ha mitt barn hos mig. hon fick ligga på mitt bröst, jag fick se henne andas själv. jag fick se henne öppna ögonen för första gången.
allt detta som jag missat med min son som jag fick hålla första gången efter två dygn, full med sladdar till maskiner som pep överallt.
Jag fick ha henne hos mig.
Det är en sån otrolig och känslosam upplevelse att tom nu när jag skriver så rinner det tårar.

Jag har nu två friska barn en pojke och en flicka. mina efterlängtade och så innerligt älskade barn.
Skulle jag våga utsätta oss för detta ännu en gång?
jag tror inte det.
vad är det som säger att tredje resan inte blir den värsta.
Visst den kan även bli den bästa, men varför våga chansa?
Min kropp är nog sorligt men sant inte gjord för att bära barn hela vägen ut.
och det är nog något jag kan leva med när jag ser mina små guldklimpar sova i deras sängar.
Jag skulle aldrig vilja vara utan er.