Ny sida för oss prematur föräldrar!

En mamma har lagt ner mycke tid och ork att skapa ett alldeles eget forum för oss prematurföräldrar.
Ett ställe för oss att få prata om våra upplevelser med andra som gått igenom samma och liknande saker.
Jag hoppas att ni som är prematurföräldrar gärna vill titta in och göra oss andra som redan hittat dit sällskap.

http://pytteliten.ning.com/

Jag skulle även vilja berätta om när Timea kom till världen

Timea
25 Augusti 2008

Född i v37
2175g
43cm
Kl. 10:45

Någon gång i oktober blev jag gravid för andra gången, tyvärr slutade den graviditeten i missfall den 11e November.
Efter missfallet dök aldrig min mens upp och jag gjorde ett nytt graviditetstest för säkerhets skull.
Har nu räknat ut att Timea blev till runt den 6 December så det tog bara 3 veckor för mig att bli gravid igen.
Drömmen om en normal graviditet lockade så, och jag såg så mycke framemot att bära detta barn trots illamående och trötthet:0)
Jag tog upp mina skräckblandade känslor med min barnmorska.
Och bad om extra kontroller under min graviditet.
Min barnmorska berättade redan på andra besöket att hon tagit upp min situation med en annan läkare och kommit fram till att jag kommer inte behöva extra kontroller.
Min graviditet skulle behandlas som vilken annan graviditet.
Trots att dom aldrig hittat orsaken till varför Vincent valde att komma tidigt.
En gång är ingen gång, två börjar bli en vana, var hennes ord.

Jag gick hem otroligt besviken och otroligt rädd. Men man försökte tänka positivt,
Dom har mer erfarenhet på detta område, dom borde veta bäst.
Och veckorna gick jag mådde lika bra den här gången som med vincent om man räknar bort den första tiden med illamående.
Magen blev inte stor den här gången heller men det oroade mig inte iom att jag inte hade någon större kula att skryta med första gången.

April I v19. Berättar min man en dag (det kom från ingenstans) att han ville skiljas och att vi skulle flytta isär.
(har berättat i tidigare inlägg om den händelsen så jag känner inte att jag behöver dra den igen, Ni som undrar får gå tillbaka lite i bloggen och läsa).
Vi bodde i ett litet samhälle och jag har inget körkort.
Och jag såg det som en omöjlighet att klara det själv den första tiden rent praktiskt.
Bara att gå till affären tog ca 30 min dit och 30 min hem.
Och hur mycke mat och blöjor får man under en tvillingvagn?
Min stolthet skulle förbjuda mig från att ha bett min make om hjälp när han valt att lämna sin familj.














Bilden är tagen i v19. dagen innan jag flyttar.




Så min mor och hennes vän körde 60 mil för att hämta oss och hela flyttlasset begav sig sedan 60 mil hem till norrland igen dagen efter.
Som tur var så blev en lägenhet precis ledig under mor.
Min mamma och jag har alltid haft en underbar kontakt , hon ställer upp i vått och torrt så det kändes inte alls jobbig för mig att vi bodde så nära varandra snarare tvärtom, en stor trygghet och ett otroligt stöd.

Jag tog kontakt med bvc och fick en ny barnmorska.
Efter att hon läst igenom min journal och pratat med mig en stund så erbjuder hon mig direkt aurorasamtal och extra ultraljud.
Hon ler mot mig och säger:
Det är bättre att kolla en gång för mycke än för lite eller hur?
Och om allt ser okey ut så har du ju det lugnet med dig resten av graviditeten.

Sagt och gjort blir jag visad upp till specmödra där jag möter ett underbart orginal i form av en äldre man med klapprande träskor som mumlar kufiskt för sig själv och kliar sig i huvudet med jämna mellanrum.
Han fångade genast mitt hjärta.
Men konstaterar efter mycke mumlande att mitt barn har en undervikt på 33% och jag kommer få gå på ultraljud en gång i veckan för säkerhets skull.
Han säger inte så mycke mer om saken. Och kanske är jag lite naiv men jag var glad att äntligen bli tagen på allvar och glad att jag skulle få bli kollad.
Insåg inte i dåläget att det var lite allvarligare än jag trodde.

Min man och jag började prata igen efter några månader och han bad om att få komma och hälsa på.
Jag Kunde aldrig vara arg på honom utan jag var ledsen, besviken och framför allt oförstående.
Jag ville inte riktigt acceptera att han bara hade lämnat oss utan bara fått kalla fötter en period.
Han kom iallafall upp och jag tog med honom på ett ultraljud glad att få visa våran bebis.

Läkaren gjorde sitt ul och sprang sen fram och tillbaka.
han kom tillbaka och ville att jag skulle göra ett nytt ctg.
Efter det tog han pappret och nickade.

Öviks sjukhus har stängt en månad varje sommar. Så jag rekommenderar ingen här uppe att satsa på ett sommar/höst barn.
Just i år hade dom stängt mellan 16 juli och 20 augusti.
Skulle man få barn då i normal tid blir man skickad till sollefteå 10 mil bort.
Får man barn före v 25 hänvisas man till bb i Umeå också 10 mil bort.
efter v 25 blir man skickad till sundsvall 16 mil bort.

Han berättar att han tagit kontakt med sundsvalls bb och vill att vi åker direkt hem och packar och åker sen ner.
Han skakar på huvudet igen och säger att det ser inte bra ut.
Hjärtljuden är dåliga och hon är för liten.
Någon mer djupare förklaring fick vi inte utan blir utkörda från sjukhuset med order om att vi är väntade snarast.

Jag får panik inom mig själv.
INTE IGEN!! den här gången redan i början på v 31.
Vad ska vi göra med sonen?
Hur länge blir vi borta?
Vem ska lägga Vincent i natt?

Självklart ställde min mor upp, och jag är oändligt tacksam för att min man befann sig uppe hos oss just vid det tillfället.
Jag målade upp det ena efter det andra skräcksenariot i min hjärna.
Död var hon inte, jag skakade och tryckte på magen hela tiden för att försäkra mig om att hon levde.
Jag lovade mig själv att packa BB väskan i v 25 den här gången bara ifallatt och det var jag glad för då.
Var bara att slänga in lite extra grejor och iväg.
Vi satt som på nålar hela resan ner (ca 2 timmar).

Väl där blir det ultraljud igen.
Dom ger mig två kortison sprutor för att utvidga mitt barns lungor ifall dom var tvungen att plocka ut henne.
Får reda på vid mätningarna att hon kommer bara väga runt 1 kg och ca 35cm.
Jag blir kopplad till ctg med två timmars mellanrum hela den dagen och kvällen.
Det kvällen grät jag.
Det var första gången jag sovit borta från min son.
Jag var aldrig orolig för hans skull för jag visste att han var i goda händer.
Men tanken på att spendera flera veckor på bb utan honom kändes så tungt.
Allt jag tänkte på var att få komma hem till honom, att få mysa bara några dagar till innan alla veckor på neo skulle komma igång igen.

Min man lugnade mig och var ett otroligt stöd de 5 dagarna vi låg på BB.
Dom konstaterade att det blivit lite mer fostervatten och att vi kunde på permis över helgen.
När vi åkte tillbaka på måndagen såg dom att läget fortfarande var stabilt och att vi kunde fortsätta gå på specmödra hemma.
Jag var så otroligt lycklig.
Tog min son i famnen när jag kom hem och bara kramade honom.
Han hade som vanligt inte tid utan skulle leka med sin traktor :0)
Min man åkte hem igen iom att han bara hade haft ledigt från jobbet i två veckor.
Men vi fortsatte att ha telefon kontakt varje dag.
Medan passade jag på att njuta av dagarna med min son.



















Jag for på mitt inbokade ul veckan därefter, Min mor skjutsade mig och min syster tog hand om min son.
Det var en fin solig dag ochvi åkte iväg på bra humör. jag blev kopplad till ctg och surrade med min mor om alla vincents roligheter och bus.
Får Pappret med hjärtljuden som jag lämnar till min läkare när han kommer klapprande med sina träskor.
Han tittar på lappen. mumlar något ohörbart igen och säger det här det inte bra ut.
Han gör ett snabbt ultraljud och ber mig göra en ny ctg.
Jag börjar få mina aningar att något är inte riktigt som det ska.
Han avbryter min ctg och säger åt mig att han ringt Sundsvall och en ambulans kommer och hämtar mig nu.

Vadå nu? På en gång? vad är det som är fel?
Hjärtljuden ser inte bra ut, ambulansen kommer nu, jag ringde på en gång. svamlar han.
Min mor börjar gråta.
Vad har jag att vänta? säger jag.
Troligtvis akutsnitt säger han medan han tar upp telefonen och kollar vars ambulansen är.
Jag ber än en gång min mor se efter min son.
Ambulans personalen kommer med bår och jag blir fastspänd och ivägkörd till den väntade ambulansen.
Tankarna bara snurrar i huvudet.
Jag vill inte ha snitt.. allt skulle ju gå bra den här gången, fan ta Henrik för att han åkte hem.
Jag vill inte gå igenom det här ensam.

Jag ringde min man från ambulansen.
Jag är på väg ner till sundsvall igen, något är fel, dom säger att dom måste plocka ut henne. Tårarna rinner nerför min kinder.
Henrik kastar in sin väska i bilen som stod färdigpackad innanför dörren och slänger sig in i bilen och påbörjar den 60 mil långa resan på en gång.
1½ timme senare anländer jag till BB.

Blir även denna gång kopplad till ctg.
Och inväntar ultraljud.
Dom kan inte hitta något som är fel utom det uppenbara att hon är liten.
Jag blir än en gång inskriven på bb och 5 timmar efter jag ringt henrik kommer han in springandes på rummet.
Ser totalt förvirrad ut.
Ger mig en kram och jag brister i tårar och försöker hickande berätta att allt är okey.
Det var falskt alarm.
(Troligtvis så slöade Timea till just när jag skulle göra ctg men tog igen sig strax där på)
Vi åker hem två dagar senare.

Denna gång bestämmer sig Henrik för att stanna tills Timea kommer.
Båda två känner att vi behöver varandra genom det här.
Några veckor går och mitt mod och humör dalar.
Jag är rädd. Denna gång är jag inte så rädd att hon ska komma tidigt som var en av mina största rädslor tidigare utan nu är jag rädd att hon ska bli så dålig i min mage att hon dör ifrån mig.
Den 20e öppnar Öviks BB igen.
Jag har nått mitt mål. Jag ska få föda på mitt BB. inte 16 mil ifrån min familj.

Fredagen den 22a får vi tid igen hos min läkare.
Jag berättar att vi funderat på att vi kanske ska starta förlossningen eller plocka ut henne nu eftersom hon dalar så i hälsa.
Och att det kanske är säkrare på att ha henne utanför i kuvös istället för i magen.
Det tog tid för mig att acceptera detta för jag hade så drömt om att få gå tiden ut.
Han berättar att han redan bokat tid för snitt på den kommande måndagen.
Och att det måste bli snitt, hon kommer troligtvis inte att överleva en vanlig förlossning och det är dumt att ta den risken.
Och ni kommer till 99% få förbereda er på att hon kommer att tillbringa sin första tid i kuvös.
Detta gjorde mig mer ledsen än jag väntat, svart på vitt,
en gång till.

Vi tillbringade helgen tillsammans och sedan åkte jag och min man in till sjukhuset på måndagen vid 8 tiden.
Jag fick kateter och låg och skakade av rädsla i min sjukhus säng.
Min man satt bredvid och höll min hand hela tiden.
Vi fick vänta i två timmar iom att ett akut snitt kommit in strax före oss.

Jag rullas in och får min ryggmärgsbedövning. Den tar inte.
Jag får en till.
Strax därefter börjar dom operationen.
Och några minuter senare hör jag min lilla dotter skrika.
10:45, flickebarn konstaterar någon.



















Dom försvinner med henne på en gång in i ett litet rum bredvid, min man följer med.
Jag ligger där och väntar på att dom ska sy klart, väntar på besked.
Efter ett tag kommer min man ut med våran lilla flicka i famnen, helt perfekt.
Henrik har tårar i ögonen.
Hon andas själv.
Hon behöver inte ligga i kuvös.
Hon får följa med dig Emma.
2175g och 43cm säger han stolt.
Och jag klippte navelsträngen den här gången.
Jag har svårt att förstå vad han säger... allt var ju så säkert.
Tårarna bara strömmar nedför ansiktet.



















Efter dom sytt klart får jag henne i armarna och vi åker tillsammans ner till bb.
Hon ligger där och försöker snutta på bröstvårtan.
Allt jag missat med min son och allt jag trodde jag skulle missa även den här gången fick jag uppleva.
Visst kändes det lite snopet att gå nästan hela tiden ut och få ett litet knyte på 2 kg igen.
Helst när man såg henne liggandes där bredvid sin rumskompis som var dubbelt så stor.
4 dagar stannade vi på bb tills jag hade läkt någorlunda sen åkte vi hem till våra grabbar.
























Precis på dagen är Timea 6 månader.
Hon är fortfarande lite mindre än sina jämnåriga men följer utvecklingen fint.
Hon väger nu 6410g och är 63cm.
Och i dagarna har hon precis börjat sitta själv jätte korta stunder utan stöd.
Svårt att förstå att om 6 månader till så kommer det springa runt två små ligister här och hitta på bus.

Jag skulle vilja berätta om hur Vincent kom till världen.

Vincent
*26 November 2006
*Född i v.33
*2170 g
*47 cm
*kl. 12,15
*
*Bilden är tagen 18 dagar innan *vincent föddes.
*

Den 25e nov: Vi vaknade rätt sent sjusovare som vi är.
Jag klev upp och tittade på röran hemma, i köket låg en spjälsäng i delar och väntade att bli målad, Disken stod och pockade på uppmärksamhet.
Efter morgonkaffet tog jag tag i städningen, jag kan tyvärr aldrig städa lite åt gången utan det blir stor städ varje gång, strax därefter slänger jag ett öga på klockan och inser att jag har tvätt tid idag.
Och som vanligt låg vårat tvättberg där.
Jag hade slappat efter lite med tvättandet och tänkte för mig själv att det är lika bra att få undan att idag.
Sagt och gjort konkar jag 6 ikeakassar tvätt till tvättstugan 3 hus bort.
Inser nu att jag kanske skulle ha tagit det lite lugnare.
Jag mådde så bra under min graviditet med min lilla mage och alla bm besök visade att allt såg bra ut, och kände mig precis som innan jag blev gravid bara lite tröttare.

Vid kl 18 var det dags att börja med maten och maken hade precis kommit hem.
Men när jag stod där vid spisen började jag må så dåligt, blev så otroligt illamående och gick och la mig på sängen.
Började få strålande värk i ryggen.
Jag hade aldrig haft foglossning eller sammandragningar under graviditeten och kom att tänka på det min väninna hade sagt att hon brukar ta ett bad när hennes sammandragningar är jobbiga.
Så jag överlåter maten till min man och tar mig ett bad.
Det hjälper ingenting och jag tar mig knappt ur badet.
Tar mig fram till toaletten och kräks.
Lägger mig på sängen igen.
Efter en stund kommer maken in och frågar hur jag mår och om jag inte ska äta.
Jag vill bara att han ska låta mig vara.

Han tjatar om att ringa BB och jag blir arg och ryter till.
"-Jag mår ju bara dåligt." Jag hade helt blockerat för mig själv att det kunde vara dags.
Vi var ju bara i v33
Man går nio månader och kommer hem med en knubbig bebis punkt slut.
Kl 22 ringer min man mot min vilja.
örebro BB "-Jag vet inte om hon bara har magsjuka eller om hon håller på att få missfall det är bäst ni kommer in och kollar"
Så här i efterhand är jag jätte arg på den sköterskan.
Vem fan får missfall i v33?? då får man barn inte ett missfall.
Min man fick panik när han hörde orden missfall och sprang ut för att köra fram bilen.
Medans försökte jag klä mig.
Resan från Arboga till Örebro tar i regel 30 min jag ljuger inte om jag säger att vi var där på 10 min.
Det enda jag kommer ihåg av resan är instrumentpanelen på bilen.

Väl där trycker jag på porttelefonen och inväntar sköterskan.
Det är fel på port telefonen så hon och jag står och vrålar hallå åt varandra i säkert 10 min innan någon kommer ner och kollar var som är på G.
hmmm kanske någon vill in eftersom någon trycker på porttelefonen??? bara en tanke.. :0P

Jag kommer inte ihåg så mycke om jag ska vara ärlig. jag var trött, hungrig och hade jäkligt ont.
Min make har fått fylla i många luckor.
Men jag får iallafall kortison och dom försöker stoppa värkarna.
Vid 3 på natten konstaterar de att dom inte går att stoppa.
Jag ber min man ringa min mor.
Min mor hade för en gång skull tagit sig ut för att roa sig så jag visste att hon var vaken så sent.
Hon står i kön på max och ska precis beställa när min man ringer.

H- Emma ligger på BB vi ska ha barn nu.
mor- Haha skit kul.
H- Nej men jag är seriös,( sen berättar han hela historien.)
M- Jag ska bli mormor hurra! byter tonläge på en sek. INTE NU!!! det är förtidigt. INTE NU!.
Min mor tappade all matlust och började traska de 6 km hem.
(men blev upplockad av chauffören)

Min barnmorska berättade för mig att jag var 5 cm öppen.
"-Så vi ska ha barn idag? frågade jag.
Det var först då jag insåg det.
Jag fattade inte hur tidigt det var egentligen och oroade mig inte.

De klippte mig för att underlätta vincent´s väg ut i livet.
12,15 Fick vi se våran lilla pojke för första gången.
Jag fick honom upp på bröstet där dom knådade honom för fullt för att i nästa sek ta honom
ifrån mig.
"- Han är för blå och för liten vi måste ta honom med oss nu. " Han måste ligga i kuvös och få hjälp att andas. Pappa följer med oss."

Min man såg ut som en åsna mellan två hötappar.
skulle han stanna hon mig eller följa med v.
























Jag förlorade mycke blod och de mesta är även där som en dimma.
Jag vaknade iallafall dagen efter likblek och skakis.
Det fanns inga tecken på att jag fött barn förutom en gnagande smärta i underlivet.
Ingen mage, ingen bebis.
Min man hade sprungit fram och tillbaka mellan avdelningerna och hade till sist somnat i en pinnstol.
Såg ytters obekvämt ut. :0/

Vi stapplade tillsammas till avdelningen där vår son låg.
6 kuvöser avdelade med vikväggar, surrande och pipande maskiner överallt.
Vi fick först tvätta händer och sprita dem sen fick vi gå fram till vår sons lilla glaslåda.
Där låg han full med slangar, den lilla prematur blöjan var alldeles för stor och c-papen fick hans lilla näsa att tyckas uppåt.
inbäddad i ett litet bo.


















Två dygn efter vincent föddes fick jag hålla honom för första gången om man inte räknar de få sek efter förlossningen.
Efter att ha spritat händerna och bytt om till en steril rock fick jag upp honom på bröstet, hud mot hud.
Strax därefter börjar en av hans maskiner tjuta.
En sköterska kommer gåendes.
"inget att oroa sig för det är bara lilla hjärtat som stannat"
Sköterskan knådar min son mot mitt bröst varav maskinen börjar pipa normalt igen.
"- så Nu har det hoppat igång igen"
Kvittrar den glada sköterskan och går igen.
Vi sitter där med våran lilla fågelunge och verkligen stirrar livrädda på varandra.
vadå hjärtat stannat? vadå hoppat igång igen?
Lägg tillbaka honom.



















Första gången jag höll min son
2 dar efter förlossningen.



Vi bodde på BB bland alla lyckliga nyförlösta mammor som drog omkring på sina knubbiga små bebisar.
Medan vi fick gå tvärsöver sjukhuset för att klappa lite på våran son, ibland be om att få hålla honom några minuter.
Jag grät inte under de första dagarna utan gick som i koma fram och tillbaka.
Förutom 3e dagen,
Jag kommer in på neo och ett helt läkateam står över min son och petar och gör undersökningar och ultraljud som om han vore ett litet forskningsexemplar.
Jag hör dom muttra fram och tillbaka om det kommer behövas operation av hjärtat eller ej.
( öppna kamrar).
Då brast mina murar.
Min make märkte inte ens att jag vände i dörren, jag sprang tillbaka till mitt rum på bb med tårarna tryckandes i ögonen, satte mig på sängen och grät, grät och grät.
Han kom tillbaka senare och undrade vars jag hade tagit vägen och förklarade att allt var fint med V.
Jag antar att det var stora gråtardagen och spänningarna av allt som hänt som släppte.
Jag orkade helt enkelt inte vara stark den dagen..
Någon timme senare fick vi träffa läkaren och få allt förklarat för oss vad dom kommit fram till och att vi måste bli omplacerade till ett annat sjukhus.

Vi hade åkt till Örebro BB eftersom det ligger närmast arboga. men arboga tillhör västerås så det kostade västerås bb pengar att ha oss i örebro och därför var min lilla son tvungen att åka ambulans i sin kuvös.
Jag fick panik.. Jag orkade inte med en omställning till, vi ville verkligen stanna.
Vi orkade inte med ny personal nya lokaler nya ansikten och namn att hålla reda på.
Vi fick inte ens åka med våran son i ambulansen.
Och jag grät hela vägen i bilen..

Det blev även en veckas tid på västerås BB.
Och även där var det fin personal och fin vård.
Vi fick vårat eget lilla rum med dubbelsäng och vi fick ha våran son hos oss i värmesäng.
Vi fick lära oss hur man drar upp magsyra ur sonden han hade i näsan för att se att den låg rätt och sedan mata honom med spruta ner i sonden.
Och han lärde sig även att ta bröstet tids nog.












Första resan hem, vincent nedpackad i en bjönroverall i stl 50.




Vid juletid började det komma in allt fler bebisar på neo, Och det togs beslutet att vi skulle få hemvård.
Precis den dagen vi kom hem hade vårat hus fått problem med luft i elementen så vi mottogs av 16 grader i lägenheten när vi kom hem med vår lilla son.
Men dagen efter hade även det löst sig.
Det visade sig att dom hade inte personal som kunde åka till Arboga, och arboga bvc kunde inte ta emot oss för vikt och mätning så länge vi var inskrivna i västerås.
(Även där en penga fråga)
Så vi fick åka fram och tillbaka med våran son 7 mil dit och 7 mil hem varannan dag.
Det slutade med att vi köpte en hushållsvåg och rapporterade in vår sons vikt till BB.
Veckan innan jul blev vi helt utskrivna.

Våran lilla trio struntade i omvärlden den julen och kröp ner under täcket och var bara lyckliga att få vara hemma igen som en liten familj.

Idag är vincent en stor två åring han har vuxit över kurvan och det är så svårt att inse att min lilla pojke har blivit så stor.
Han är full med bus och fart och munnen är aldrig tyst.:0)
Han ger oss sån glädje varje dag och jag kan inte tänka mig hur livet hade varit utan honom.

Man tror man har glömt och gått vidare

Precis när man tror man har glömt och gått vidare så dras allt upp igen.
Imorgon ska jag packa ihop mina prematur kläder och gå över med dem till en nybliven mormor,
En till liten fågelunge hade bråttom ut i världen och var nyfiken på sina blivande föräldrar.
Jag känner inte den här paret som har fått barn men ändå är det tämligen enkelt för mig att låna ut mina barns första kläder.
Vad glad jag skulle ha blivit själv om någon hade kommit till mig med små pygmée kläder.
Så vansinnig dyr kostnad för så lite tyg, Men man bör ju ha något att sätta på sin lilla fågel när den äntligen släpps ur sin lilla bur.
Man tycker man har packat ner alla sina starka känslor i bra förvar där långt inne i en själv.
Men så fort jag hör om att ett litet prematur barn har valt att komma till världen lite tidigare än planerat så rasar allt ur min överfulla garderob.
Det har egentligen varit dags att rensa ur den länge men vem hjälper en.
Det är inte ett ämne man diskuterar med vem som helst. det är nog inte vem som helst som förstår den känslan.
Alla dumma kommentarer man fått.
Jag men tänk så glad du ska vara att du slipper gå över tiden och ha ont,
Du hann ju inte ens få någon stor mage din lycko ost.
Jag går gärna en månad över tiden.
Jag ville ha min mage, jag kände mig lurad.
Och varje gång jag hör talas om en prematur mor så blir jag så full av medlidande.
Visst går det bra i det flesta fall och jag tackar mina icke existerande gudar att jag fått två friska barn. men jag kommer aldrig veta var folk pratar om när dom pratar om en normal graviditet.
Stackars den mor som ligger där i en del av sjukhuset med sitt barn i andra änden.
Jag hoppas att jag med lite kläder i allafall kan lätta på en lite enklare börda.
Vad sätter man på för kläder på en sån här liten nyskapt människa.
Många lyck önskningar till er och lycka till på resan.

En länk värd att tittas på, men jag varnar känsliga personer.
Det ger er en liten inblick i hur det är när en liten människa tittar ut några veckor förtidigt.
www.youtube.com/watch?v=JsFT1xEIHzM&feature=r...

Inga fler bullar i min ugn.

Det är en tråkig sanning att erkänna för sig själv vid 23 års ålder, men det blir nog inga fler barn för oss. inga fler barn kommer bakas i min ugn.
Min son kom helt oväntat -06 i v33 startade med värkar och efter några timmar var det lilla livet ute i världen. 2170g och 47cm. Sen började tre låååånga veckor med kuvös vård och sond matning.

Jag tänker fortfarande tillbaka till den tiden med en klump i magen, hur orkade vi?
Hur orkade jag ligga där på bb och se alla glada mammor gå runt och gulla med sina runda små goa bebisar,?
Hur orkade jag gå varje dag genom sjukhuset för att hälsa på mitt barn som togs hand om av okända människor. sticka in handen för att klappa min lilla fågelunge efter att spritat händerna från bakterier.
Kan fortfarande känna sprit lukten i mina tankar.

Men man kände ändå att man haft tur. bredvid oss fanns en liten gosse som föddes i v 25 som ännu inte fått ett namn för dom visste inte ännu om han skulle överleva.
Daniel som senare barnet blev kallad hade så mycke mindre chanser i sin början på livet än vad våran son hade.
Vincent var en rund och fin pojke om man jämförde med den lilla kämpen i kuvösen bredvid.
Så varför gnälla.
Men det är svårt att jämföra öden,
Det finns alltid någon som ha det värre,

Men en vecka innan jul fick vi komma hem med våran pojke. som nu blir en stor två åring i slutet av nov.
Han är verkligen ljuset i mitt liv med glimten i ögat.

Ett år efteråt så visade sig det att jag bar ännu ett liv i min kropp.
mvc trodde inte att jag behövde oroa mig för denna graviditet.
En gång är ingen gång två börjar bli en vana sa min barnmorska.
vi kommer inte skicka dig på tätare kontroller.
Men i v 19 flyttade vi och jag fick en ny bm som genast skickade mig på ett till ultraljud.
Hon var av en annan tro. Bättre kolla en gång för mycke.
Tusen och åter tusen tack.!!!
redan då började dom bli oroliga, min mage växte inte som den skulle.
men visst tänkte jag min mage var inte stor när jag väntade vincent heller.
Nästa ultraljud visade att barnet jag bar på hade 33% undervikt.
Det såg inte alls bra ut. i v 32 skickades jag ner till svall för att få kortison för att utvidga barnets lungor för mycke troligt skulle även detta barn komma ut tidigare en planerat.
Och där brast min uppbyggda mur. inte en gång till.
Jag ville inte bli lurad på min graviditet en gång till.
Att få höra hur glad jag ska vara för jag slapp dom tunga sista månaderna och den jobbiga väntan att gå över tiden.
Säger nu i efterhand att jag lätt skulle gå och vara gravid en månad extra bara jag slapp all denna oro under hela graviditeten.
Efter jag fått kortisonet så allt bra ut och jag skickades hem för att kontrolleras en gång i veckan med ul. bättre hon fick stanna så länge det går där inne.
Jag jag höll helt och fullt med dem.
Inte långt där efter på ett rutinul med ctg hördes nästan inga hjärtljud. jag blir skickad med ambulans ner till svall och jag ska bereda mig på akutsnitt, bara för att få det talat om för mig att allt se ok ut.
Då tog jag beslutet i v 37 att nu orkar jag inte det här psykiskt längre, och vi bestämmer tid för snitt. Läkaren har varit mån om att plocka ut barnet en bra stund men har avvaktat.
De tror inte hon ska klara en vanlig förlossning pga att hon är så liten.
Säger åt mig att bereda mig på neo vård igen.
Så den 25 aug kommer en liten Timea till världen. 2175g och 43cm mindre än sin bror trots det extra veckorna.
Och saliga lycka hon är fullt frisk trots sin lilla kroppsbyggnad.
Tårarna bara rann på mig och det var så svårt att bergipa orden när min man talade om för mig att hon är frisk hon får följa med dig till bb.
Jag fick ha mitt barn hos mig. hon fick ligga på mitt bröst, jag fick se henne andas själv. jag fick se henne öppna ögonen för första gången.
allt detta som jag missat med min son som jag fick hålla första gången efter två dygn, full med sladdar till maskiner som pep överallt.
Jag fick ha henne hos mig.
Det är en sån otrolig och känslosam upplevelse att tom nu när jag skriver så rinner det tårar.

Jag har nu två friska barn en pojke och en flicka. mina efterlängtade och så innerligt älskade barn.
Skulle jag våga utsätta oss för detta ännu en gång?
jag tror inte det.
vad är det som säger att tredje resan inte blir den värsta.
Visst den kan även bli den bästa, men varför våga chansa?
Min kropp är nog sorligt men sant inte gjord för att bära barn hela vägen ut.
och det är nog något jag kan leva med när jag ser mina små guldklimpar sova i deras sängar.
Jag skulle aldrig vilja vara utan er.