Det är nog en händelse i sverige som ingen har undgått att missa.Jag har bott i Arboga i två år och i slutet av mitt sista år där så fick jag höra om denna otroligt fruktansvärda händelse.
Jag kände inte Emma och jag vet inte vem hon och hennes familj var trots att lilla arboga är litet nog att korsa på en eftermiddags promenad.
Men när detta medelande kom så satte jag mig lamslagen ner i soffan och bara grät.
Grät över hennes och barnens och deras närmastes öde.
I en värld så fylld av våld och död så blir man lätt avtrubbad, man hör om hemskheter men skakar dem av sig och går vidare,
Om det var för att det fanns så mycke likheter mellan oss. samma namn, samma ålder, barn i samma årsgrupp eller bara för att vi bodde i samma stad som denna händelse chockat mig så svårt vet jag inte.
Under det gångna året har jag inte kunnat lyssna på saker som sagts om arboga, jag har inte kunnat läst vad som skrivits och har bara blundat och gått förbi och försökt förtränga det, som alla andra otrevligheter som sker i livet.
Men nästa varje dag flyger en lite tanke genom mitt huvud.
I dag visades en dokumentär på tv om arbogamorden och jag kunde inte gå därifrån för jag satt och ammade min dotter medans min man jätte gärna ville se.
Efter ett tag fick jag avbryta amningen och gå därifrån, mina tårar bara forsade ner för mina kinder.
I morgon är det jul.
Hur blir deras jul? Hur kommer alla framtida jular bli för dem?
Hur kan man orka fortsätta leva?
Jag ser mina barn sova tryggt i sina sängar, så vackra så sköra,
Hur skulle jag kunna fortsätta leva om någon tog dem ifrån mig.
Hur kan man undgå att drunkna i bitterhet?
Det här är inte första gången det här har hänt. Emma delar tyvärr sitt öde med många människor.
Varför blir allt helt plötsligt så verkligt när det sker i ens närhet?
Borde jag inte sörja alla dessa barns och föräldrars öden i världen lika mycke?
Men detta är en händelse som etsats sig fast i mitt minne och som aldrig kommer försvinna och just nu när det är jul så tänker jag extra mycke på Emma.
Och hoppas att det kommer finnas många glädje stunder i ditt liv trots all sorg.
Inlägg
4 kommentarer:
Det är verkligen helt obegripligt hemskt, både i Arboga och alla andra familjer som förlorar barn. Jag går nästan under bara jag snuddar vid tanken på att något sådant skulle hända Nathalie. Jag kan inte förstå hur man orkar fortsätta leva. Har man mer än ett barn, och de andra fortfarande är kvar är det väl en sak. Då känner man nog att man måste finnas kvar för dem. Men att båda barnen dog... sorgen måste vara omänsklig. Blev nästan lite förvånad när jag hörde att de nu väntade barn igen. Givetvis skänker det ny mening till livet, men det känns ändå som ett stort steg att ta efter en sådan katastrof. Det är såklart omöjligt att föreställa sig hur man skulle känna och göra i en sådan situation. Jag antar att vår förmåga att "skaka av oss" sådana händelser när de inte drabbar oss själva är ganska bra. Annars skulle man aldrig våga sig utanför huset, eller ens öppna dörren för någon! Usch...
Mmmmm, har också funderat på hur man kan överleva ett sånt brutalt mord på ens barn..
Jag skulle nog inte överleva om det hände dej el dina syskon nåt, ni är ju mina barn, än hur gamla ni blir!!
Men det är nog som Zarah säger: "Jag antar att vår förmåga att "skaka av oss" sådana händelser när de inte drabbar oss själva är ganska bra. Annars skulle man aldrig våga sig utanför huset, eller ens öppna dörren för någon!
Kram!
Men jag undrar vars gränsen går från att skaka av sig saker till att bli avtrubbad?
Ja, det kan man undra.. vi är nog väldigt avtrubbade från alla slags hemskheter i västvärlden. Med tanke på vad alla barn (och vuxna) går igenom i t.ex. Gaza just nu! De har ett dagligt helvete. Men det är hemskt svårt att ta till sig, för det har vi blivit matade med genom nyheterna i hela våra liv. Om krigen som pågår där borta, utom räckhåll.
Skicka en kommentar