Är det verkligen barnen vi ser i första hand?

Fick nyligen höra att socialstyrelsen fokuserar på barnets rätt till sina föräldrar och inte tvärt om, något som låter jätte bra och underbart i TEORIN.
Verkligheten ser dock helt annorlunda ut.

En förälder har umgängesrätt till sitt barn men barnet i fråga har inte umgängesrätt till sin förälder, är det då att se till barnets bästa?

Den föräldrar som inte har barnet boende hos sig kan försvinna i två år men ändå komma tillbaka och kräva umgängesrätt fast tex barnen inte känner föräldern för der är hennes eller hans rätt till umgänge.
Den förälder som inte har vårdnaden kan flytta precis var som helst i landet/världen utan någon som helst skyldighet att finnas för sitt barns umgängesrätt.
Mao barnen är skyldig föräldern umgängesrätt medan föräldern inte alls är skyldig sina barn rätten att få umgås med föräldern.

Jag kanske är dum som kämpar för mina barns rätt till båda föräldrarna,
Att få växa upp med både en mamma och en pappa även om föräldrarna inte lever tillsammans.
Det är alldeles för lätt att producera ett barn för att sen avsäga sig sitt ansvar för det liv man skapat.

Det hade varit mycke enklare att leva mitt liv helt solo med barnen, utan att behöva lägga energi ork på något som borde vara en självklarhet.
Kan något som så många män och kvinnor dagligen kämpar för att få vara delaktiga i vara så lätt att prioritera bort?
För mig är det oförstårligt.

Jag tror alla parter kommer ångra sig bittert en dag om jag slutar med mina enträgna försök och bara låter saker rinna ut i sanden.
Men det är samtidigt omöjligt att förtränga när man hör det dagliga lilla pappamantrat i örat.
Och det svider i mammahjärtat att jag inte kan ge dem vad de vill ha.

Inga bortförklaringar, Jag VET att du kan bättre än så här.
Jag har sett det tidigare.