2008 var inte mitt år...

Även om utgången gav mig en liten underbar flicka.

Tors 17 apr 2008 07:38
Skrev jag detta i ett forum...

hej jag har bott i en stad i västmanland med min man och son på 16 månader fram till nu... V kom i v 33 och det var påfrestande veckor på neo avdelningen.
men han klarade det galant och är en frisk glad och aktiv pojke full med bus.. inte långt därefter friade min man till mig. och året efter han föddes gifte vi oss.
i nov 07 fick jag ett missfall vårt andra planerade barn.
blev jätte ledsen och har svårt att ta mig ur sorgen även om det var så tidigt i graviditeten, dock dök ingen mens upp och det visade sig att jag blivit gravid ca 3 veckor efter missfallet.

jag är nu i v19 och vi skulle äntligen flytta till en större lägenhet.
så släpper han bomben på mig. han älskar mig inte längre.
inte på samma sätt.
och ser ingen framtid tillsammans med mig.
jag i min tur förstår inte hur man bara kan vakna upp över en natt och inse detta som han påstår sig gjort.
hur kan man inte försöka lite mer när det är två barn inblandade. hur kan man ens välja att inte se sitt andra barn födas..?
hade han haft en annan hade det här varit lättare att förstå. då hade jag haft en "ursäkt" för hans betende inte bara att han gett upp. vi har inte haft det dåligt i vårt förhållande. lite små tjafs och lite motgångar som alla andra par men aldrig bråkat skrikit till varandra så därför kom det hela som en chock.
jag kan inte ens vara arg.
för jag förstår inte det här.

jag måste nu flytta 60 mil uppåt till västernorrland för att fixa det här med hjälp av familj och vänner. han kommer kanske träffa sina barn några gånger om året.
hur kan man bara tappa intresset? Jag vet att jag kommer fixa det här men inte utan hjälp. kommer vara en lååång väg tills jag förstår hur jag hamnat i den här situationen.
om jag någonsin kommer det.
men fixa att leva själv med två så underbara barn ser jag inte som ett problem. tufft ja, men det är inte jag som förlorar i det här.

Jag flyttade och trivdes riktigt bra.
Jag fick ett otroligt stöd av min mor och mitt självförtroende växte.
Men min graviditet var inte så lätt som jag hoppades..
Som jag berättat om tidigare så var det många och långa sjukhus besök och den 25 aug kom Timea till världen.
Under allt detta strul hittade jag och min man tillbaka till varandra.
Vi sökte styrka hos varandra och beslutade oss för att glömma och gå vidare.
Och han flyttade upp inte långt efter att Timea föddes.
Han har bättrat sig på så många plan,
men jag är arg!!
Jag kan inte släppa det här.. jag är fortfarande så arg, och varje gång vi tjafsar om en skit grej bubblar ilskan upp.


Likt en spegel kan också allt på en sek gå i tusen bitar.
Du betraktar delarna och undrar om den någonsin kommer kunna lagas.
Du samlar ihop bitarna och fogar ihop den igen,
Den går att laga men kommer aldrig bli lika stark.
Du betraktar bilden, den har ändras, den är sig inte alls lik den bilden som en gång var.
Du ser bara skarvarna och undrar när bitarna ska falla ur ramen,
en efter en eller alla på en gång.
Det är en konst att se bakom skarvarna och se att bilden må har förändrats, Den är inte förstörd... Det är bara något nytt som har skapats.

Detta skrev jag åt en kvinna som har det svårt just nu.
Men jag undrar om jag har kommit så långt att jag kan se att bilden bara har förändrats.
Det känns fortfarande som om jag trampar omkring på mina glasbitar med blodiga fötter
Jag är inte alls säker på att jag vill bygga.
Det mesta börjar mer och mer kännas som en övervuxen ruin..
ett vackert minne.
ena dagen älskar jag nästa hatar jag.. det finns inget mellanting längre..
Jag känner mig så trött..
så otroligt trött.

På tal om Bratz....

Så såg jag ett program här om dagen som fick mig att må illa.
baby beatyqueens.
Hur i hela friden är man funtad om man utsätter sitt barn för något sådant?
Visst är dom vackra dessa barn, som små porslins dockor.
Deras mödrar försvarar sig med att säga att deras barn tycker det är kul. dom får klä ut sig och vara fina och känna sig speciell.
Visa mig en 3-5 åring som tycker det är kul att kliva upp halv fem på morgonen få sina tänder blekta, håret förlängt och friserat. pressas in i små gulliga dockkläder m.m i flera timmar.
Dessa barn lär sig redan i tidig ålder att det är utseendet som räknas.
Och det är viktigt att vinna.
Enbart för att glädja sin föräldrar.
För vad gör inte ett barn för sina föräldrar?
Men vad gör föräldrarna mot sina barn?
Jag tycker det här är barnmisshandel hur gulligt folk än må tycka att det är.
Och är det inte ett utmärkt sätt att uppmuntra pedofili så sej?

Köp en prostituerad i julklapp åt barnen.

Barbie vs bratz. Det har alltid pratats om hur hemsk barbie är och vilka ideal det sänder barnen som leker med dem, Men jag har aldrig reagerat så på en dock förrän jag såg bratzdockan.
Tycker det är rent osmakligt att en sån här docka kan säljas till barn och att föräldrarna verkligen vill köpa denna produkt.
Alla dockor har gigantiska översminkade ögon, stora botox läppar och en obefintlig näsa, för att inte tala om kläderna, Det ser helt enkelt ut som om en porrstjärna eller ett gatluder har stått modell för denna docka.
Det finns även små bratzbebisar i blöja, även dom är översminkade med obefintlig näsa.
För att inte glömma alla fina namn som dockorna fått.
Alla har vi varit små och klätt ut oss i mammas smink och kläder, alla har vi drömt om att få växa upp och bli som mamma.
Men aldrig har jag sagt som barn. Jag ska klä mig sexigt.

Tänk dig ett blont axel långt hår, en kort kort rosa kjol, höga stövlar samt en rosa jacka med pälskrage.
Visst, det är en vanlig syn på många människor nu för tiden.
Tänk dig nu det på en 3årig flicka.
Det var vad jag såg i vårat köpcentrum härom veckan. En liten minikopia av sin mor gåendes hand i hand, säkert jätte stolt över sina fina vuxna kläder.
Mina ögon höll på ramla ut.
När ska barn få vara barn? Ska barnen behöva bry sig om hur det ser ut redan vid 3 års ålder?

Jag är inte ett dugg förvånad över att sexdebuten kryper lägre och lägre ner i åldern.
I dag är det inte ovanligt att se en 10åring gå på stan med sina kompisar fullsminkad i högklackade stövlar.
Varför ska vi ha så bråttom med att växa upp? alla åldrar har sin charm.
Jag tror även det gör små killarna lite förvirrad. Vad ger det för signaler? en omogen flicka iklädd rollen som en mogen ungkvinna.
Nu är min dotter ännu bara 5 månader så jag vet inte hur jag kommer reagera när det blir hennes tur att gå igenom detta helvete som puberteten innebär.
Men det var inte alls länge sen jag själv var tonåring.
Hur alla dessa virriga tankar kan komma från en bratz docka vet jag inte, jag vet bara att det fyller mig med avsmak för allt den representerar.
Och det är inte självkänsla.

En dag i plurret

Idag tog vi med våran 2åriga son till paradisbadet för första gången.
*skäms på mig* men jag har aldrig tagit min son till badhuset fast jag älskar vatten.
När jag var liten kunde jag ligga där och guppa bland vågorna på stranden eller göra bomben från kanten i inomhus poolen tills jag var blå om läpparna och skakade.
Men inte frös jag när någon frågade..
Dddddee äääär iiiinte kaaaalltttt. det är kul. haha
Idag tog vi oss i väg, 15.5 minus grader, var glad när vi kom in i den klordoftande värmen.
Vince tyckte det var lite halv genant att ta av sig kläderna och jag kände verkligen inte för att bråka idag, Idag skulle bli en kul dag!
Så han fick behålla sin tröja på tills ha såg att hans far var utan och ville själv ta av den.
Stora ögon och en massa intryck lagrades i det där lilla lilla huvudet när han såg allt vatten, alla barn skrikandes och skrattandes. och efter ett tag kom lilla charmtrollet fram.
Efter jag sänkt ner honom i vattnet flinar han och skriker hjälp hjälp. hjälp mig. och skrattar högt när han inte bottnar och måste hålla hårt i sin far.
Jag är verkligen glad att vi tog oss iväg och det var verkligen värt varenda öre.
Och jag trodde det var mycke värt för våran son att få ha några timmar själv med mamma och pappa. inga måsten och inga krav bara 100% uppmärksamhet.
Sen var det snabba ryck hem med ömmande bröst till lilla syster.
Det här gör vi om. och snart. :0)
Tack för barnvakten mor.

Arboga barnen

Det är nog en händelse i sverige som ingen har undgått att missa.
Jag har bott i Arboga i två år och i slutet av mitt sista år där så fick jag höra om denna otroligt fruktansvärda händelse.
Jag kände inte Emma och jag vet inte vem hon och hennes familj var trots att lilla arboga är litet nog att korsa på en eftermiddags promenad.
Men när detta medelande kom så satte jag mig lamslagen ner i soffan och bara grät.
Grät över hennes och barnens och deras närmastes öde.
I en värld så fylld av våld och död så blir man lätt avtrubbad, man hör om hemskheter men skakar dem av sig och går vidare,
Om det var för att det fanns så mycke likheter mellan oss. samma namn, samma ålder, barn i samma årsgrupp eller bara för att vi bodde i samma stad som denna händelse chockat mig så svårt vet jag inte.
Under det gångna året har jag inte kunnat lyssna på saker som sagts om arboga, jag har inte kunnat läst vad som skrivits och har bara blundat och gått förbi och försökt förtränga det, som alla andra otrevligheter som sker i livet.
Men nästa varje dag flyger en lite tanke genom mitt huvud.
I dag visades en dokumentär på tv om arbogamorden och jag kunde inte gå därifrån för jag satt och ammade min dotter medans min man jätte gärna ville se.
Efter ett tag fick jag avbryta amningen och gå därifrån, mina tårar bara forsade ner för mina kinder.
I morgon är det jul.
Hur blir deras jul? Hur kommer alla framtida jular bli för dem?
Hur kan man orka fortsätta leva?
Jag ser mina barn sova tryggt i sina sängar, så vackra så sköra,
Hur skulle jag kunna fortsätta leva om någon tog dem ifrån mig.
Hur kan man undgå att drunkna i bitterhet?
Det här är inte första gången det här har hänt. Emma delar tyvärr sitt öde med många människor.
Varför blir allt helt plötsligt så verkligt när det sker i ens närhet?
Borde jag inte sörja alla dessa barns och föräldrars öden i världen lika mycke?
Men detta är en händelse som etsats sig fast i mitt minne och som aldrig kommer försvinna och just nu när det är jul så tänker jag extra mycke på Emma.
Och hoppas att det kommer finnas många glädje stunder i ditt liv trots all sorg.

Grattis vincent

Den 26 november fyllde min älskade kille 2 år.
kan inte fatta att tiden gått så snabbt.
Från att vara min lilla förtidigt födda fågelunge till att vara min älskade enerverande lilla papegoja.
Från att ligga där alldeles luden i din lilla kuvös till att vara en liten klättrande apa.
Han är verkligen ljuset i mitt liv.
Kan inte fatta hur tråkiga dagarna var innan du valde att komma till oss, du fyller mitt liv med glädje och framförallt gapflabb.
Vi älskar dig verkligen.

Tack för att du finns mor.

Jag vill tacka dig för att du är en underbar mor och en helt fantastisk mormor.
Jag har så många fina minnen från en varm och trygg uppväxt med dig, Små minnen av små saker du gjorde som följt med som jag idag överför till mina barn.
Och framförallt vill jag tacka dig för all den underbara fantasi du delade med dig av.
Hur du kunde få tråkiga saker roliga.
Rum städning tex.
När man vaknade upp dagen efter man efter mycke om och men städat sitt rum så hittade man silverglitter lite varstans i rummet.
När man frågade dig vars det kom ifrån så berättade du en historia hur änglarna kom ner när vi sov och blev så glada över hur fint rummet var städat så dom lämnade lite av sitt hår.
Och ibland fanns det även guldhår och då hade man städat riktigt riktigt bra.
Och självklart strävade man efter guldhåret nästa gång.
Små minnen som är så otroligt värdefulla idag när man själv har fått små kottar.

Jag vill tacka dig för allt stöd under tonårstiden tryggheten du gav att alltid veta att fanns där hur dåligt man än mådde, hur less man var på allt och hur full man än hade blivit så visste man att du bara var ett telefonsamtal bort.
Mamma finns där om jag behöver henne.

Jag vill tacka dig för alla uppmuntrande ord om vilken bra mamma jag är när jag är trött och less så jag bara vill gråta,
För alla de gånger du tar med dig barnen ut så jag bara har fått vila huvudet en stund,
För all din kärlek och tålamod med min lilla papegoja till son.

Och jag älskar våra långa evighets samtal på kvällarna Om oss och de våra, om våra tankar och funderingar.
Och att jag kan verkligen anförtro mig allt jag vill till dig.
Och veta att du lyssnar på vad jag säger.
Och jag älskar även det gånger när du säger GÅ HEM EMMA nu är jag less på dig.
:0)
Och framför allt älskar jag dig mor.
Utan dig hade jag verkligen inte varit en lika bra mor som jag är i dag.
allt jag gör kommer från dig.
och jag är en del av dig, som nu ynglat av sig till ännu två delar av dig.
Och det är jag otroligt stolt över ska du veta.
tack för att du finns mommo.