2008 var inte mitt år...

Även om utgången gav mig en liten underbar flicka.

Tors 17 apr 2008 07:38
Skrev jag detta i ett forum...

hej jag har bott i en stad i västmanland med min man och son på 16 månader fram till nu... V kom i v 33 och det var påfrestande veckor på neo avdelningen.
men han klarade det galant och är en frisk glad och aktiv pojke full med bus.. inte långt därefter friade min man till mig. och året efter han föddes gifte vi oss.
i nov 07 fick jag ett missfall vårt andra planerade barn.
blev jätte ledsen och har svårt att ta mig ur sorgen även om det var så tidigt i graviditeten, dock dök ingen mens upp och det visade sig att jag blivit gravid ca 3 veckor efter missfallet.

jag är nu i v19 och vi skulle äntligen flytta till en större lägenhet.
så släpper han bomben på mig. han älskar mig inte längre.
inte på samma sätt.
och ser ingen framtid tillsammans med mig.
jag i min tur förstår inte hur man bara kan vakna upp över en natt och inse detta som han påstår sig gjort.
hur kan man inte försöka lite mer när det är två barn inblandade. hur kan man ens välja att inte se sitt andra barn födas..?
hade han haft en annan hade det här varit lättare att förstå. då hade jag haft en "ursäkt" för hans betende inte bara att han gett upp. vi har inte haft det dåligt i vårt förhållande. lite små tjafs och lite motgångar som alla andra par men aldrig bråkat skrikit till varandra så därför kom det hela som en chock.
jag kan inte ens vara arg.
för jag förstår inte det här.

jag måste nu flytta 60 mil uppåt till västernorrland för att fixa det här med hjälp av familj och vänner. han kommer kanske träffa sina barn några gånger om året.
hur kan man bara tappa intresset? Jag vet att jag kommer fixa det här men inte utan hjälp. kommer vara en lååång väg tills jag förstår hur jag hamnat i den här situationen.
om jag någonsin kommer det.
men fixa att leva själv med två så underbara barn ser jag inte som ett problem. tufft ja, men det är inte jag som förlorar i det här.

Jag flyttade och trivdes riktigt bra.
Jag fick ett otroligt stöd av min mor och mitt självförtroende växte.
Men min graviditet var inte så lätt som jag hoppades..
Som jag berättat om tidigare så var det många och långa sjukhus besök och den 25 aug kom Timea till världen.
Under allt detta strul hittade jag och min man tillbaka till varandra.
Vi sökte styrka hos varandra och beslutade oss för att glömma och gå vidare.
Och han flyttade upp inte långt efter att Timea föddes.
Han har bättrat sig på så många plan,
men jag är arg!!
Jag kan inte släppa det här.. jag är fortfarande så arg, och varje gång vi tjafsar om en skit grej bubblar ilskan upp.


Likt en spegel kan också allt på en sek gå i tusen bitar.
Du betraktar delarna och undrar om den någonsin kommer kunna lagas.
Du samlar ihop bitarna och fogar ihop den igen,
Den går att laga men kommer aldrig bli lika stark.
Du betraktar bilden, den har ändras, den är sig inte alls lik den bilden som en gång var.
Du ser bara skarvarna och undrar när bitarna ska falla ur ramen,
en efter en eller alla på en gång.
Det är en konst att se bakom skarvarna och se att bilden må har förändrats, Den är inte förstörd... Det är bara något nytt som har skapats.

Detta skrev jag åt en kvinna som har det svårt just nu.
Men jag undrar om jag har kommit så långt att jag kan se att bilden bara har förändrats.
Det känns fortfarande som om jag trampar omkring på mina glasbitar med blodiga fötter
Jag är inte alls säker på att jag vill bygga.
Det mesta börjar mer och mer kännas som en övervuxen ruin..
ett vackert minne.
ena dagen älskar jag nästa hatar jag.. det finns inget mellanting längre..
Jag känner mig så trött..
så otroligt trött.