Glad påsk

Glad Påsk till er alla
Önskar
Timea med familj

Åh jag önskar, önskar, önskar......

Till den klaraste stjärnan på himlen att jag ska glömma och förlåta.

Jag ska berätta en saga för er. En saga om tre kvinnor, en mamma en storasyster och en lillasyster. Tre kvinnor av samma blod. Två av dessa kvinnor var bara barn vid den tiden sagan utspelar sig. Idag pågår en helt annan saga om en mormor, en mamma och en ung kvinna. Jag har aldrig vågat sätta denna berättelse på "papper" för jag visste inte om jag skulle klara att dra upp allt en gång till. Men jag har börjat inse att jag måste nog göra det för att kunna gå vidare.
Denna saga är till dig från mig lillasyster, sedd ur mitt perspektiv. Som jag önskat, att du någon gång valt att luta dig mot mig i stället.

Here we go.....

År 2000 skiljer sig min mor och vi flyttar in till stan, jag min mor och min lillasyster.
Vilket resulterar i att hon måste byta skola,
Hon var en 13årig osäker och mobbad tjej som steg in i 7e klass på högstadiet.
Hon fanns snart sin plats och trivdes mycket bättre än i sin förra skola och fick många nya vänner.
Tyvärr fel sorts vänner.
Jag vet inte vad för skada våran familj har att alltid plocka hem skadade vingbrutna små fågelungar och ta under våra vingar.
Så där har vi något gemensamt min syster och jag.
Hon presenterar denna lilla 13åriga tjej totalt svart ini och under ögonen.
Fröken N.

Denna tjej kommer från en missbrukar familj och har sen länge gett upp hoppet på de vuxna och har lärt sig den hårda vägen att ta hand om sig själv.
Hur bra nu en 13årig flicka kan ta vara på sig själv.

Ni får ursäkta, för jag försöker verkligen att tycka synd om den här flickan och gjorde under en lång tid men hatet åt upp all medkänsla.
Ni får också tänka på att detta var mina känslor då vid 16 års ålder. Vet inte hur jag skulle reagera idag om jag mötte henne, så det tänker jag inte spekulera i.

Min syster och fröken N var tillsammans jämt.
Vi försökte få henne att förstå att hon var välkommen hos oss och behövde hon hjälp så fanns vi där.
Jag inser nu att det var rätt meningslösa försök för någon som redan gett upp.
För hade jag tittat lite djupare in i hennes svarta ögon lite tidigare så hade vi kunnat bespara oss mycket.
Så vad gör den som sitter fast på botten, som inte kan ta sig upp?
den dränker någon annan för att ha någon att dela sitt lidande med.

Så mycket har hänt och mycket är glömt men vissa händelser har fastnat som den första gången då min syster försvann.
Det var skolavslutning och C kom aldrig hem efter skolan. Vi ringde runt men ingen hade sett eller hört något.
Vi väntade i många timmar men ingen syster C.
Till slut så erbjöd jag mig att åka runt med en kompis och leta på de mest kända festa ställena.
Vi körde säkert runt i 10 mil och spanade.

Tillslut såg jag min syster omgiven av fulla äldre människor på en strand i full fart med att fira skolavslutningen.
Ingen lämplig plats för en 13åring.
Tyvärr såg hon och fröken N också oss och satte av i full språng längst en väg.
Jag hoppade ut och stoppade henne, frågade vad i hela friden hon sysslade med?
Förklarade att mor var jätte orolig och rädd att något hade hänt.

Fröken N ställer sig mitt i mellan mig och min syster och säger:
-Hon gör som hon vill.
Jag var arg och styrde resolut ner den lilla tjejen i diket och blängde surt på henne.
Medan jag står och blänger på den uppkäftiga lilla snorungen, sätter min syster av in i skogen.
Jag lägger benen på ryggen och får tag på henne.
Hon håller fast i en liten gran medan jag drar i henne och säger:
"Nu sätter du dig i bilen."
Hon vrålar och vi kämpar en stund, får till sist tag på henne, bär henne in i bilen och kör iväg.

En stund senare ringer min kompis Z´s pappa på hennes mobil.
Lite överraskad svarar hon med tanke på att kl är 5 på morgonen.
"- Vad i helvete håller ni på med? hör vi pappa polisen vråla igenom luren.
Jag fick precis ett telefonsamtal från en kollega som undrade om någon stulit min bil iom att den blivit anmäld som kidnappningsfordon.
Ni har tre patrull bilar efter er så var så snäll och börja förklara."

Z förklarar situationen för sin far som ringer och avstyr det hela.
Fröken N blev förbannad på mig för att jag tog med mig C hem till mor, så N hade ringt polisen och sagt att okända människor stannade vid sidan av vägen och ryckte in C i bilen och lämnade vårat reg. nummer.
En klipsk liten 13åring men tog inte med i sina beräkningar att Z´s pappa var polis.
Vi kunde ha tillbringat 3 nätter i häktet om vi inte hade haft förutsättningarna på vår sida.

Det var då jag började inse att fröken N är inte en helt vanlig 13årig flicka.
Hon var en 13åring flicka utan skrupler och hämningar, med total avsaknad av empati och sympati.
Jag kan ärligt säga att jag var rätt skakad dagen efter detta hände. Inte så mycket över att vi blivit polisanmälda utan att jag aldrig i hela mitt liv sett min syster så..
Hon har alltid gått att prata med, sedan denna totalomvändning av humör.

Detta utspelar sig från en period från det att hon är 13år tills hon fyller 17 år så jag kan helt enkelt inte komma ihåg allt som hänt på fyra år.
Men Hon höll sig lite lugnare där en period.
Sen började hon försvinna igen lite smått. Först några timmar extra efter skolan, sen så blev det allt längre perioder.
Ibland kunde mor få ett samtal av fröken N alkoholiserade mor att C sover hos dem i natt så hon behöver inte oroa sig osv.
Min mor åkte genast och hämtade C när hon fick dessa samtal.
Så samtalen slutade komma.

En fredag försvinner C. vi letar högt och lågt efter henne.
Fredag blir till lördag.
Lördag kväll kommer ett samtal från akuten:
"Din dotter C blev lämnad här utanför akuten i snödrivan ordentligt alkoholpåverkad."
Hon klarade sig en hårsmån från att bli magpumpad.

Min mor får panik:- HÅLL HENNE KVAR!! JAG KOMMER!
-"Vi kan inte hålla patienter här mot deras vilja, svarar läkaren.
-Men jag har några mil till sjukhuset jag kan inte komma på en gång det tar tid.
Hon är minderårig och har varit försvunnen sen igår.
Jag skickar ner min mor som bor i stan släpp inte iväg henne förrän hon kommit dit."

Min mor kastar sig i bilen för att bli mottagen av ett tomt sjukhus.
Nej hon ville gå.
Hennes tjej kompis kom och hämtade henne och sa att hon skulle följa C hem.
(fröken N förståss)

Vi tog kontakt med polisen och anmälde henne försvunnen.
Måndag kväll hittar polisen henne.
Meddelar över telefon att C vågar inte komma hem för hon blir slagen hemma.
Polisen försöker resonera med henne.
Dom kan inte ta henne därifrån pga att hon inte är i fara, därför kan en 14åring bestämma själv vart hon vill vara, tydligen.

Jag träffar henne på stan någon dag efter och vi börjar skrika åt varandra. Jag försöker förklara för henne var hon gör mot mamma.
Vi skriker dumma saker åt varandra och hon säger:
- jag kan inte gå hem för hon slår mig.
Sen tittar hon förvånat mig i ögonen.
Hon inser att hon står framför sin egen syster och skriker ut sin påhittade historia,
Som hon intalat sig själv så bra att hon börjat tro på den själv.
Står där framför mig när sanningen börjar göra sig påmind.

Fröken N rycker henne i armen,
Kom vi sticker, strunta i dom här jävla idioterna.
så dom springer i från mig.

Mor är i upplösningstillstånd, jag kan höra henne gråta om nätterna och jag ser henne i bland ta lugnande.
Vi har alltid varit öppna i vår familj och otroligt nära, kunnat prata om allt.
Därför tror jag denna hel omvändning tog väldigt hårt på mor.
Hon som aldrig ens skulle tänka tanken på att slå sina barn, får nu höra av polisen att hennes dotter är rädd pga detta.

Hon söker hjälp hos socialen (jag följer med)
-"Jag behöver hjälp, säger mor och brister i tårar och försöker förklara hela situationen.
soctanten skrockar:
"det är hormoner, alla tonåringar gör uppror mot sina föräldrar.
det får ni räkna med att ni kommer att få dras med ett tag. hihihi"

Menar mer eller mindre att mor är en överbeskyddande hönsmamma.

-"Men kan man inte få bort henne från stan bara för en tid så hon får komma bort lite från sin umgängeskrets?" frågar min mor, Soctanten skrattar igen.

-"Vi kan inte göra något så länge hon inte är drogpåverkad."
-"Men då är det ju försent" utbrister min mor...
"-Men det är ju så det fungerar" förklarar tanten lite nedvärderande...

Mor går från soc märkbart nerslagen
"- Jag ger upp Emma, jag orkar inge mer, vi får inte hjälp någonstans och jag vet inte vad vi ska göra.
Vi har försökt allt. pratat,gråtit , skrikigt, allt.
Jag ger upp.."

Självklart ger man inte upp när det gäller sina barn och självklart förstod jag att hon inte hade gett upp men det syntes på henne att hon var totalt utmattad.
Trött så in i själen på allt och att hon inte förstod varför.
Hade det funnits en anledning så hade det varit lättare att förstå.
Fröken N hade sånt inflytande över C och C följde henne i hälarna som en blind hundvalp, för det var hennes vän.

C Håller sig undan när hon upptäcker att polisen inte kan tvinga hem henne men håller kontakten.
Hon ringer och berättar att hon mår bra och att hon kommer hem snart.
Iom att mor är så slut nöjer hon sig med detta och är glad att sakta men säkert få tillbaka relationen med sin dotter.
Försöker med alla medel att få henne att komma hem självmant.
För med tvång som vi märkt tidigare så försvinner hon bara några dar senare.

C kommer hem några dagar senare, duschar och äter med oss och är samma gamla syster som hon alltid varit innan. pratar och skrattar.
Vi andas ut.
Hon säger att hon ska sova borta hos N i natt sen kommer hon hem.

Det låter som om att mor lät henne komma och gå som hon ville fast hon bara var ca 14-15 år, men detta hade pågått i så många år.
Hon har varit polisanmäld flera gånger och kommit hem och rymt åtskilliga gånger.
Jag vill verkligen inte få detta att låta som om min mor inte orkade ta itu med min syster och struntade i henne.
Utan hon kämpade med näbbar och klor tills orken rann ut,
Vilade en stund och kämpade på igen.
Och jag måste säga att jag är stolt över henne att hon orkade kämpa med detta själv i så många år.

Fröken N´s mamma ringde dagen efter att C varit hemma och frågade om C och N var hos oss.
Nej svarar min mamma.
"-Ja jo.. dom kom inte hem igår" säger hon.

Vi kontaktar polisen.
Den manliga polisen vi möter säger att det har inte gått 48 timmar än så dom kan inget göra.
"-Ungdomar brukar testa gränser dom kommer snart hem igen när dom är trött och hungriga. säger polisen
"-Men detta är inte första gången påpekar mor och understryker igen att hon är minderårig.
"-Ni får återkomma" säger polisen..

Min mor väntar och letar igen med alla sina kontakter efter spår efter flickorna.
Inte ett ljud.
Denna gång blir mor riktigt rädd för hon brukar alltid kunna luska upp ett litet spår till någon kompis som kan säga att dom sett eller träffat dem.
Men denna gång inte ett ljud.
Efter 48 timmar kontaktar vi polisen igen och hon berättar sitt ärende och får nästan en ut skällning för att hon väntat så länge med att ringa.
"-HUR FAN SKA NI HA DET? fräser mor.
"-Den ena personen säger att jag ska vänta och den andra säger att jag inte ringt tidigt nog.
Tänker ni hjälpa mig denna gång?"

En efterlysning går ut...
En vecka går och inte ett ljud från min syster.
Två veckor går och fortfarande inte ett ljud.
Min mor bryter ihop.
Och skriker:
"-Om jag bara kunde få veta om hon lever eller är död.. den här ovissheten tar livet av mig.
Jag vill inte gå och undra vad som händer henne.
Mår hon bra,? fryser hon?, får hon något att äta?, ligger hon i ett dike våldtagen och misshandlad? vad.??
Om hon bara ville ringa och säga vad som helst,
kan lika gärna vara dra åt helvete kärring men då skulle jag veta att hon lever."

Mor kontaktar mitt nytt den lokala tv stationen och dom drar igång ett reportage.
T.o.m fröken N´s alkoholiserade mor är med på ett hörn för att lovprisa sin dotter som aldrig gjort något liknade förr.
Vi hoppas reportaget ska komma ut snabbt och att någon ska kunna ge oss upplysningar.

Julaftonen kommer och vi alltihopa sitter runt det dukade julbordet och mår illa av att se all maten.
Alla tittar på dom oöppnade paketen till C under granen och försöker tänka på något annat.
Vi drar oss snart undan från varandra och hittar något att göra i enskilldhet och längtar till att julaftonen snart ska vara över.

I mellandagarna får mor upp ett spår.
C och N har ringt en kompis i stan och pratat med henne.
Och mor börjar pressa henne på information som inte kommer i det lättaste iom att hon lovat att inte säga något.
Mor luskar ut att hon befinner sig i Örebro på Vivalla 60 mil bort hos en känd missbrukare och ny nazist som tidigare bott på ett ungdomshem här uppe.
Mor lämnar alla uppgifter till polisen som lovar att kontakta Örebropolisen på en gång.

Två dar går och inget händer.
Mor letar upp numret till Örebropolisen och frågar om dom kommit fram till något, pratar med en kvinna som inte alls verkar förstå vad det rör sig om.
Mor får igen dra hela historien och får förklaringen att ingen polis från Övik har tagit kontakt med Örebro.
"-Men jag har ju adress och har ju reg numret på bilen" säger mor förstörd.
"-Dom kan ju vara någon annan stans nu."
"-Jag har inte hört av henne på en månad och detta är det enda spår jag har..

Kvinnan i luren lugnar mor och säger att självklart ska dom ta tag i saken och att det är skamligt att det inte blivit något gjort åt saken tidigare.

Sen gick det undan vill jag lova.
30 min senare står polisen utanför dörren med en husransakan i handen.
Pojkens föräldrar vill först inte släppa in polisen och nekar till att ha sett flickorna.
Och håller fram sina hundar.
Polisen förklarar vad straffet kommer bli om dom medvetet har undanhållit 2 underåriga flickor från polisen.
Dom blir insläppta.
Flickorna hittas och blir testade positiva för amfetamin.
Flickorna nekar till att ha tagit detta själv utan har blivit i lurade detta.
Dom sätts på var sitt tåg hem till Övik igen.

Fröken N skickas tillbaka till sina mor för att fortsätta sin destruktiva bana ner i skiten.
Så för hennes del slutar historien här.
Jag hoppas bara inte att hon fått med sig allt för många människor med ner i träsket under åren.

C blir omhändertagen på uppmaning av min mor och fosterhem placeras i ett hus i dom norrländska skogarna.
Jag är så glad att det blev så, för det var en ny start för syster C.
När hon kom bort i från allt dåligt inflytande så började hon tänka själv igen.
Hon pluggade upp sina betyg.
och kom hem ett år senare.

Det tog lång tid att hitta tillbaka till varandra och hon kan inte förklara varför.
För hon vet helt enkelt inte varför..
Jag anklagar fröken N för att jag förlorade min syster den dagen och jag hoppas att jag någon gång får tillbaka henne.
Hela denna historia fick mig att vi 16 år bestämma hur jag skulle reagera på hela denna situation.
Skulle jag fortsätta vara barn och överlåta detta åt mor ensam?
Eller skulle jag försöka lätta bördan och ta hälften av lasset?
För min mor bad mig aldrig om hjälp ska ni veta.

Jag valde att lägga mitt liv åt sidan i 4 år, och tog min plats bredvid min mor och därav skapades glappet mellan min syster och mig.
Jag har så många gånger önskat att jag varit med henne, varit oansvarig med henne så vi hade haft varandra,
Så det hade varit hon och jag.
INTE HON MOT MIG!

Jag sörjer den relation vi kunde ha haft om inte detta hade inträffat.
För det finns där som ett infekterat sår.
Börjar någon av oss peta i det så väller det ut blod och var.
Jag har så svårt att förlåta hur ont hon gjorde oss.
Att hon lastade över allt på mig utan att ha en tanke på hur mycket jag fick ta reda på efter henne.
Hur jag fick lägga allt på hyllan för hon och enbart hon var i centrum...
Jag låter som en liten egoist just nu..
Och kanske är jag det.
Men det är inte de först och främst de förlorade åren jag sörjer.

"-Jag sörjer dig och den relation du och jag aldrig kan få.

Vi träffas nästan jämt.
Hon kommer över och leker med mina barn.
Vi pratar och vi skrattar men vi pratar ALDRIG om tiden som varit.
Jag känner inte min syster.
Jag vet inte hur hon tänker och hur hon mår fast vi lever så nära och det gör mig ledsen.
Vi har kommit en bra bit på vägen och jag hoppas att vi hinner lite längre innan vi dör.

För så länge vi lever kommer jag att kämpa för att hitta tillbaka.
"-För jag älskar dig min allrakäraste lillasyster.

Välkommen till världen lilla Ludwig

sommaren innan jag skulle börja 5 klass.
Nyss fyllda 11 år träffade jag den nyinflyttade tjejen.
Vi träffades vid fotbollsplanen en dag.
Eftersom ingen av oss hade någon kompis med oss till planen satte vi oss tillsammans och tittade på pojkarna som jagade sin boll.
vi hade aldrig pratat tidigare men byn vi bodde i var allt annat än stor så jag visste mycke väl vem hon var.
Det var en stor sensation att det flyttat in nya människor, och från Umeå av alla ställen till vårt lilla inskränkta samhälle.
Så "H" var känd redan innan hon klev utanför dörren.

Vi tillhörde ålder där man blev kär i allt med snopp, och sååå dödligt kär man blev,
i ca en vecka då man hittade någon ny som man var sååååååå kär i. osv.. :0)
vem som började tilltala vem kommer jag inte ihåg men vi såg en kille springa runt på planen som var såååååååååååå söt.
När han gjorde mål fick vi höra i högtalaren var han hette och dagen efter började jakten.
Vi träffades hos mig och ringde runt till alla med samma efternamn som killen hade och som bodde på samma ställe som hans lag tillhörde.

-Hej är "s" hemma?
-oj då har vi ringt fel..
när telefonräkningen kom stod det mord i pannan på mor :0) Men det var början på en vänskap som hållit i många år
Vi pratar inte lika ofta. och jag har fått jaga min vän från stad till stad för att hålla kontakten medan jag stannat kvar på samma ställe nästan hela livet.
Men på något vis så finns ändå vårat band där.
Jag älskar att även fast vi inte haft träffats på ett år så kan hon komma och vara avslappnad nog att titta in i mitt skafferi och fråga om jag har något gott.
För sånt gör bara familj,
och hon är en del av min, har varit länge nu och kommer alltid vara.
Jag älskar att vi faktiskt kan sitta tyst bredvid varandra för att i nästa sek vara inne i en djup disskution om livet.

Och jag är så glad att fått behålla dig så många år som vän.
Jag har fått två barn och igår blev hon mor till en underbart söt liten knubbig pojke.
Och jag känner att jag längtar så innerligt att få se honom.
en del av min barndomsvän.

Många många lyckönskningar H....
Det finns dar jag saknar dig mycke....

AVGRUNDS VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL

Fan vad jag är less..
Ursäkta språket men nu börjar det gå för långt.

I april 06 ringer dom från OPTIMAL TELECOM och erbjuder min man ett telefonabonnemang.
Dom lovar att halvera telekostnaden.
Han säger att han vill inte tacka ja så länge han inte har mer information och ber dem skicka sådan först.
Efter några dar kommer hela paketet hem och uppgifter om att vi nu har bytt abonnemang till optimaltelecom.

Vi blir så klart arga och skickar tillbaka allt och tar tillbaka vårat telia abbonemang.
Telia fixar allt per telefon. sen börjar de dubbla räkningarna falla in.
optimals tre dubbelt så dyra som telias.
Vi ringer upp dem och säger att vi har bytt igen och de bytt utan vårt medgivande.
Och säger åt dem att makulera räkningarna.
I den stilen fortsätter vi i säkert ett halvår upp mot ett år.
varje månad kommer en ny räkning som vi måste ringa om som blir makulerad.

Sen en dag verkade dom förstått. och inga fler räkningar dyker upp.
förrän NU!! snart 3 ÅR senare dimper det ner en räkning på 8000kr hos inkasso.
för obetald räkning till SATANS JÄVLA OPTIMAL TELECOM!!!!
Min man ringer upp inkasso och dom säger att dom inget kan göra utan optimal måste kontaktas.
Min man ringer optimal och får prata med en smått förvirrad kundtjänst som förklarar att vi finns inte ens med i deras register.
och den räkningen ska makuleras så vi kan bara kasta den.

Nu två månader senare dyker ännu en räkning upp från inkasso på 6000 kr.
som någon vänlig person på inkassobolaget skrivit RING!!! med stora bokstäver på.
Så i morgon blir det krig här.
Får inte min man tala med någon chef kommer vi ta upp ärendet med någon jurist, plus eller liknande.
Det här är att suga folk på pengar...

Dom får ju sina pengar av inkasso sen står vi där och är skyldig pengar till inkasso för något vi aldrig godkänt.

Jag blir så vansinnig förbannad..
Har lust och hoppa genom telefonen och strypa första bästa operatör jag får tag på.
Tänk er alla halv senila gamla tanter och farbröder som blir utsatt för detta som snällt betalar flera 1000 kronor i månaden för något dom egentligen aldrig godkänt..

*andas ut häftigt* så, nu har jag kanske fått lite av min ilska ur mitt system så det inte drabbar någon stackars sate i min närhet.
men jag är långt ifrån lugn..

varför all denna TRAGISKA jämförelse??

Föräldragrupper, mammor på stan, all denna jämförelse om vem som lagt ut mest pengar på den senaste skötväskan.
Klubben för inbördesbeundran för dom som har samma dyra vagn.
Små barnen som ställs ut som små modeller i dom senaste dyra märkeskläderna som är vansinnig dyra om man tänker på hur kort tid man använder dem.
Råkar man då ha en gammal ryggsäck och inte bryr sig så mycke om utseende och märke utan bryr sig om den praktiska funktionen blir man utskrattad.
fick frågan vad har du för vagn då?
jag svarade. Den har 4 hjul och rullar framåt.



varför denna hysteri?
Fick även frågan av en bekant som väntade sitt första barn med mig.
"vad ska du ha för märke på ditt barn? vi ska ha tummen åt vårat"
Vadå märke på mitt barn??
Jo jag har en gucci barn.. eller ett tommy hilfiger barn..
(jag med tanke på att jag inte ens vet hur man stavar märkerna så kanske ni märker att jag inte bryr mig så mycke.
Men varför har alla saker som är runt om barnet idag blivit så mycke viktigare än barnet i säg?
Har jag ett sämre barn och ett dummare barn för att jag inte väljer att klä mitt barn i de senaste modet och som åker i den dyraste vagnen?
Kanske bara är jag som stör mig på detta??
Oftast så struntar jag att bry mig alls men när det dyker upp såna dumma frågor så kan jag inte låta bli att ifrågasätta.

Fyra generationer tillsammans....

Satt och tänkte igår när min mor tagit med sig min son på en liten bil tur,
vad lyckligt lottade mina barn är som får ha så många nära och kära på ett och samma ställe.

När jag var liten så bodde min mormor och morfar ca 100 meter i från vårat hus.
jag kommer ihåg hur underbart det var att springa dit barfota och leka i min mormors trädgårdsland.
Dra upp morötter och persilja ur landet, torka av i daggen och äta i ljuset av morgonsolen.
Sitta med min mormor på trappan och stoppa strumpor när jag ville ha en stund för mig själv utan mina syskon.
Eller sitta och tälja på en träbit med morfar i hans verkstad.
Jag kände mig så hemma där så hade någon av mina morföräldrar tappat bort något så visste jag exakt vars saken fanns.
För det hade jag allt sett under en av mina dagliga snokar rundor.

Idag så bor vi än en gång tillsammans allihopa plus minus några familjemedlemmar.
Min mor flyttade först till detta lilla samhälle utanför övik.
Något år senare flyttade min mormor in i huset bredvid.
När jag flyttade hem till övik igen så ville det sig så väl att lägenheten under min mor blev ledig precis i denna bostadsbrist.
Så nu bor vi här 4 generationer tillsammans.
Visst kan man gå varandra på nerverna ibland men det är faktiskt underbart att få ge mina barn den tryggheten och upplevelsen att kunna ha familjen så nära.


Idag är det inte mig min mor eller min mormor håller i famnen utan mina barn
Och det värmer mig i hjärtat att se vilka starka band som skapas till ytterligare en generation.
Och att veta att dom har inte bara en generation att stjäla erfarenhet och glada minnen ifrån utan två.

Jag har kommit fram till följande....

Jag är en periodare, en bloggperiodare.
Vissa dar har jag hur många tankar jag känner att jag vill skriva ner.
Andra dar är det skrivtorka länge...
Det känns som inte värt att skriva ett inlägg när man egentligen inte har något att skriva om.
tex: idag har jag ätit, skitit och sovit och lekt med barnen.
Tror ni bryr er föga om jag har eller inte gjort dessa saker så därför kommer det vara lite öde här på bloggen i perioder.

i´ll be back....
:0P