Tänkte dela mitt hem med er.

Tydligen var det dags att uppdatera bloggen :0)

När jag flyttade hem igen 60 mil från Arboga till Örnsköldsvik så flyttade jag sonen och lilla damen i magen utan en enda möbel förutom min säng.
En lägenhet stod och väntade på oss.
Med hjälp av familj och vänners hjälp och tid står vi här 1½år efter med ett riktigt hem.
Alla möbler är ärvda, lånade eller köpta av mig och mina nära.
Tack alla för all hjälp till vårat mysiga lilla hem.

(Lägg även märke till att det bor två barn i detta hushåll och en ensam liten mamma.
Leksakerna äter upp lägenheten.)

Stor och liten hall.

Vardagsrum.
Köket.

Mitt sovrum.
Barnens sovrum.

Är det verkligen barnen vi ser i första hand?

Fick nyligen höra att socialstyrelsen fokuserar på barnets rätt till sina föräldrar och inte tvärt om, något som låter jätte bra och underbart i TEORIN.
Verkligheten ser dock helt annorlunda ut.

En förälder har umgängesrätt till sitt barn men barnet i fråga har inte umgängesrätt till sin förälder, är det då att se till barnets bästa?

Den föräldrar som inte har barnet boende hos sig kan försvinna i två år men ändå komma tillbaka och kräva umgängesrätt fast tex barnen inte känner föräldern för der är hennes eller hans rätt till umgänge.
Den förälder som inte har vårdnaden kan flytta precis var som helst i landet/världen utan någon som helst skyldighet att finnas för sitt barns umgängesrätt.
Mao barnen är skyldig föräldern umgängesrätt medan föräldern inte alls är skyldig sina barn rätten att få umgås med föräldern.

Jag kanske är dum som kämpar för mina barns rätt till båda föräldrarna,
Att få växa upp med både en mamma och en pappa även om föräldrarna inte lever tillsammans.
Det är alldeles för lätt att producera ett barn för att sen avsäga sig sitt ansvar för det liv man skapat.

Det hade varit mycke enklare att leva mitt liv helt solo med barnen, utan att behöva lägga energi ork på något som borde vara en självklarhet.
Kan något som så många män och kvinnor dagligen kämpar för att få vara delaktiga i vara så lätt att prioritera bort?
För mig är det oförstårligt.

Jag tror alla parter kommer ångra sig bittert en dag om jag slutar med mina enträgna försök och bara låter saker rinna ut i sanden.
Men det är samtidigt omöjligt att förtränga när man hör det dagliga lilla pappamantrat i örat.
Och det svider i mammahjärtat att jag inte kan ge dem vad de vill ha.

Inga bortförklaringar, Jag VET att du kan bättre än så här.
Jag har sett det tidigare.

Igår föddes en ny blogg

Min bokblogg.
Nu har jag en chans att rekommendera min böcker för dem som faktiskt är intresserade och inte mina stackars bekanta:0)
Kommer lägga fram förslag på allt från tantsnusk till fantasy.
Ett nytt tidsfördriv för tråkiga kvällar.
<----------Länk till bloggen finns till vänster.

Idag bidde det dragrace :0)

Liten Testade sina steg i gräset.



Timea lyfte inte ens ögonbrynet när bilarna drog igång.





Men vince satt klistrad med blicken på bilarna, förutom här då han tar sin fikapaus.



När jag ändå lägger upp bilder från dagen så måste jag visa hur duktig min lilla tös blivit på att gå.



Leker tittut i katt trädet.


Lek vid vatten tunnan :0)

Jag har blivit Bjuden på bröllop i Oktober

En av mina barnsdomsvänner ska gifta sig med en jätte fin kille.
Hon har inte haft ett lätt liv så jag önskar henne all lycka på vägen
mot sitt nya liv som fru och mor.

Men jag har ett problem, alla kommer säkerligen komma i par, jag kommer ensam.
Därför har jag ett behov att se strålande ut.
När man i vanliga fall är en jeans och t-shirt tjej så har man inte så mycke hum om det här med att klä upp sig, men jag både vill och kan se ut som en kvinna så varför inte visa det för en enda kväll.

Men jag behöver RÅD...
TIPS IDÉR.

Spinkig, kylskåpsvit, bystlös kvinna med försmala vrister och för stora fötter söker kläder.
(haha titta där kom kvinnligheten genast fram)

Satt och funderade på klänning så klart, men allt jag äger är svart, och svart,vitt och rött går bort på bröllop.
Jag funderar på stövlar med klack till men alla ser ut som gummistövlar mot mina smala vrister.
Ingen som lust att hjälpa mig shoppa upp lite pengar eller komma med smakråd.
Jag behöver HJÄLP. det här med uppklätt är inte min grej.

Till sist så önskar jag Jenny och Andreas lycka till med bröllopet och må ni åldras lyckligt tillsammans :0)

Vad är det för FEL på män?

Eller är det jag som är en idiotmanget?
Efter jag blev själv insåg jag att det var rätt öde på min msn, folk man surrat med har droppat av en efter en under årens lopp.
Kväll efter kväll satt man och stirrade på datorn ihopp om något att göra eller någon att surra med men nej.
Därför gick jag med på lite kontakt sidor.
Bara för kul inte för att träffa någon.
Jag känner att mitt liv just nu är nog komplicerat för att blanda in ytterligare en person.
Allt står klart och tydligt på min sida.

"Just för tillfället letar jag bara efter personer att surra med.
Är varken intresserad av ragg eller blivande förhållande.
Jag tänker lära mig stå på mina egna ben först."

Även garderade jag mig mot ev idioter.

"Bespar mig era tragiska sexanspelningar. jag är lika lite intresserad av att se bild på din kuk som att studera koskit.
Personen gör snoppen intressant inte tvärtom...
Men jag gissar på att de flesta av er som skickar dessa bilder och kommentarer är närmast analfabeter så jag tvivlar på att ni kommit så här långt ner i min presentation.
Ps: det är skillnad på att vara kramsjuk och gubbsjuk."

Men tydligen verkar det ändå inte gå fram.
Man får det ena efter det andra "roliga" förslag.
tex: vad svarar man på ett meddelande som lyder:
"-mmm snygg du är, har du en fin rumpa?"
Jo man svarar "Nej men en fin fot som kan passa i din"

suck jag blir så less, och om man någon gång råkar börja prata med någon som verkar trevlig och intressant så dröjer det inte länge innan den rätta personligheten kommer krypandes.
Det är besvärligt att jag har barn, det är besvärligt för många att dom kommer alltid att komma i första hand.
Och det är besvärligt att jag prioriterar dem före allt annat.
Därför undrar jag om det ens är värt att börja prata med någon som inte har barn själv. för det verkar så främmande för barnlösa karlar att förstå.

Sen undrar jag varför alla snygga/trevliga människor verkar ha utvandrat till luleå av alla ställen?
Vars tog alla övikskillar vägen? eller så är dom inte så desperata så dom behöver använda sig av datesidor utan kan springa på olles och ragga istället.

Även om jag inte är intresserad av att träffa någon nu, så finns där alltid förhoppningen att man ska möta någon trevlig person, Någon man kan prata länge med något som kan utvecklas över en tid. Inte någon jag tänker träffa lördagen därpå för att ha sex som vissa verkar tro.

Men då är ju saken den att träffar man någon långt borta som också har barn blir det problem.
Även om man skulle tycka om varandra mycke så måste man vara realist.
Förutsättningarna är rätt dåliga om man bor ca 50 mil ifrån varandra.
Man kan aldrig uppleva en vardag tillsammans, se hur man funkar tillsammans en vanlig dag,
Man kan inte träffas över en fika och se om barnen funkar ihop,
Så drömma eller vara realist är frågan?

Bättre är nog helt enkelt låta bli, tills jag råkar springa på honom med stort H en dag. när förutsättningarna är lite bättre.
Det här med att dateá är en djungel, förstår att många föredrar att leva själva.
Det är ett evigt puzzlande innan bilden blir komplett.

VI LEVER bara så ni vet :0)

Vi lever och mår jätte bra även om det gått tungt med bloggandet på ett tag.
Det är sånt kaos i mig just nu. så många tankar, funderingar, förhoppningar.
Skulle jag skriva om dem alla här skulle jag drunkna i mina egna tankar.

Så är ser situationen ut i varje fall i korta drag.
Jag försöker ta vara på dagarna så gott det går med barnen nu bara njuta innan allvaret börjar.
för den 10e aug börjar inskolningen på dagis.
Därefter kommer jag hoppa på svetsutbildningen om jag kommer in. plus ta körkortet på den tid som finns över.
Det kommer bli långa tuffa dar men jag tror det är värt det i långa loppet.
Just nu pendlar tankarna mellan optimism:

"Klart jag fixar det här, andra klarar ju det, Det är inget hinder att vara ensamstående,
till att tänka:
Vad gör jag? ska jag gå från noll till hundra, hur mycke kommer barnen bli lidande av detta?
Kommer jag ha orken tålamodet att vara en bra mamma med så många järn i elden samtidigt?

Allt jag vet är att vi gör ett försök. det får bära eller brista.
Och förhoppningsvis kommer alla ut okey på andra sidan.
Och jag kan vandra med huvudet högt att jag fixade faktiskt det här.
jag hittade ett sätt att kunna försörja min familj själv.
Och behöver inte vara beroende av någon.

jag återkommer när jag har mer ork att skriva, just nu är livet kaos. Men vi siktar mot en ljusare framtid.