Inga fler bullar i min ugn.

Det är en tråkig sanning att erkänna för sig själv vid 23 års ålder, men det blir nog inga fler barn för oss. inga fler barn kommer bakas i min ugn.
Min son kom helt oväntat -06 i v33 startade med värkar och efter några timmar var det lilla livet ute i världen. 2170g och 47cm. Sen började tre låååånga veckor med kuvös vård och sond matning.

Jag tänker fortfarande tillbaka till den tiden med en klump i magen, hur orkade vi?
Hur orkade jag ligga där på bb och se alla glada mammor gå runt och gulla med sina runda små goa bebisar,?
Hur orkade jag gå varje dag genom sjukhuset för att hälsa på mitt barn som togs hand om av okända människor. sticka in handen för att klappa min lilla fågelunge efter att spritat händerna från bakterier.
Kan fortfarande känna sprit lukten i mina tankar.

Men man kände ändå att man haft tur. bredvid oss fanns en liten gosse som föddes i v 25 som ännu inte fått ett namn för dom visste inte ännu om han skulle överleva.
Daniel som senare barnet blev kallad hade så mycke mindre chanser i sin början på livet än vad våran son hade.
Vincent var en rund och fin pojke om man jämförde med den lilla kämpen i kuvösen bredvid.
Så varför gnälla.
Men det är svårt att jämföra öden,
Det finns alltid någon som ha det värre,

Men en vecka innan jul fick vi komma hem med våran pojke. som nu blir en stor två åring i slutet av nov.
Han är verkligen ljuset i mitt liv med glimten i ögat.

Ett år efteråt så visade sig det att jag bar ännu ett liv i min kropp.
mvc trodde inte att jag behövde oroa mig för denna graviditet.
En gång är ingen gång två börjar bli en vana sa min barnmorska.
vi kommer inte skicka dig på tätare kontroller.
Men i v 19 flyttade vi och jag fick en ny bm som genast skickade mig på ett till ultraljud.
Hon var av en annan tro. Bättre kolla en gång för mycke.
Tusen och åter tusen tack.!!!
redan då började dom bli oroliga, min mage växte inte som den skulle.
men visst tänkte jag min mage var inte stor när jag väntade vincent heller.
Nästa ultraljud visade att barnet jag bar på hade 33% undervikt.
Det såg inte alls bra ut. i v 32 skickades jag ner till svall för att få kortison för att utvidga barnets lungor för mycke troligt skulle även detta barn komma ut tidigare en planerat.
Och där brast min uppbyggda mur. inte en gång till.
Jag ville inte bli lurad på min graviditet en gång till.
Att få höra hur glad jag ska vara för jag slapp dom tunga sista månaderna och den jobbiga väntan att gå över tiden.
Säger nu i efterhand att jag lätt skulle gå och vara gravid en månad extra bara jag slapp all denna oro under hela graviditeten.
Efter jag fått kortisonet så allt bra ut och jag skickades hem för att kontrolleras en gång i veckan med ul. bättre hon fick stanna så länge det går där inne.
Jag jag höll helt och fullt med dem.
Inte långt där efter på ett rutinul med ctg hördes nästan inga hjärtljud. jag blir skickad med ambulans ner till svall och jag ska bereda mig på akutsnitt, bara för att få det talat om för mig att allt se ok ut.
Då tog jag beslutet i v 37 att nu orkar jag inte det här psykiskt längre, och vi bestämmer tid för snitt. Läkaren har varit mån om att plocka ut barnet en bra stund men har avvaktat.
De tror inte hon ska klara en vanlig förlossning pga att hon är så liten.
Säger åt mig att bereda mig på neo vård igen.
Så den 25 aug kommer en liten Timea till världen. 2175g och 43cm mindre än sin bror trots det extra veckorna.
Och saliga lycka hon är fullt frisk trots sin lilla kroppsbyggnad.
Tårarna bara rann på mig och det var så svårt att bergipa orden när min man talade om för mig att hon är frisk hon får följa med dig till bb.
Jag fick ha mitt barn hos mig. hon fick ligga på mitt bröst, jag fick se henne andas själv. jag fick se henne öppna ögonen för första gången.
allt detta som jag missat med min son som jag fick hålla första gången efter två dygn, full med sladdar till maskiner som pep överallt.
Jag fick ha henne hos mig.
Det är en sån otrolig och känslosam upplevelse att tom nu när jag skriver så rinner det tårar.

Jag har nu två friska barn en pojke och en flicka. mina efterlängtade och så innerligt älskade barn.
Skulle jag våga utsätta oss för detta ännu en gång?
jag tror inte det.
vad är det som säger att tredje resan inte blir den värsta.
Visst den kan även bli den bästa, men varför våga chansa?
Min kropp är nog sorligt men sant inte gjord för att bära barn hela vägen ut.
och det är nog något jag kan leva med när jag ser mina små guldklimpar sova i deras sängar.
Jag skulle aldrig vilja vara utan er.