Jag får ofta frågan : Är du lycklig? Är du lycklig med ditt liv?Jag borde vara lycklig,
Jag är älskad, vi är friska, vi har två underbara barn, plus en familj som ställer upp i vått och torrt.
Vi har tak över huvudet och mat på bordet.
Så vad är det som fattas mig?
Varför känner jag det som om jag inte kan ta mig upp ur detta svarta hål?
Vad är det jag letar efter hela tiden?
Nu har jag varit hemma mamma i över 3 år.
Är det därför jag känner mig så trött?
Behöver jag nya utmaningar?
En chans att känna mig som kvinna och människa istället för bara mor?
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att vara mamma åt mina barn.
Och det är en underbar uppgift som har fått mig att växa på så många sätt.
Jag har en make som strävar efter att hitta tillbaka till varandra.
Men jag tycks ha slagit på pausknappen.
Jag har så svårt att se framåt just nu.
Vänner försöker locka ut mig, hitta på något en dag/en kväll, men även där tycks jag hitta min pausknapp, och allt hamnar i stillbild.
"Ja jätte bra idé" tycker jag ena sekunden för att i nästa ändra mig och avboka.
Jag känner ett krav på mig att må bra och vara glad, för jag har ingen direkt anledning att må som jag mår.
Jag kan inte förklara... för jag vet inte själv.......
Ha lite tålamod med mig.....
Inlägg
10 kommentarer:
Jag förstår vad du menar, för jag kan också känna mig så´n ibland utan synbar anledning. Kan det vara alla stora omställningar under det senaste året tror du?
*Kram*
Jo troligtvis...
Jag kan inte riktigt få i ordning bland alla blandade känslor plus en massa hormoner som jäklas med mig från graviditeten... haha
En dagen är det fint andra är det kaos..
Kram tillbaka
Du får tänka att du gått igenom en hel del och det tar tid att få ihop allt både fysiskt och psykiskt....låt det få ta tid!
Men det är ju bra om du säger nåt till de nära och kära oxå, så är det lättare för dessa att hantera det och försöka "hjälpa" så gott det går...
Sen som grädden på moset kom ju detta med S-vall oxå...men det kommer att gå bra ska du se ;-)
Love ya!
Hej du.
Även om du har 2 fina barn, en fin man så är du ändå BARA 23 år. Det kanske behövs lite andrum ändå. Att både du och din man får det men att ni ändå kommer hem och är en familj. Gå ut och bowla kanske, gå en kurs i något som intresserar dig. Ush, bara en liten tanke. Lycka till hur som helst
Man behöver inte alltid veta varför livet känns mörkt stundvis. Det behöver inte alltid finnas en anledning. Det kan vara många små saker som till slut blir oändliga. Man måste tillåta sig själv att må dåligt också. Man får må dåligt, det betyder ju ändå inte att man inte är lycklig och tacksam över sina barn. Låt det ta den tid det tar, tillåt dig att må dåligt, annars kan man aldrig komma uppåt igen. Ger man det tid så ljusnar det igen, så småning om. Och så länge har du ju dina barn som är ljuset i ditt liv :)
bloggberta:
Jo att hitta något som bara är mitt känns ganska viktigt nu.
Mitt lilla andninghål i vardagen.
tack så mycke och kul att du tittade in.
Joanna: Tack för dina fina ord.
Du har så rätt i att ibland måste man få vara ledsen för att senare kunna må bra.. men det är det som känns så fånigt, just att jag inte vet varför allt känns tungt.
Kanske jag skulle gå och sparka in tån i dörrtröskeln så jag fick en anledning att trycka fram några tårar. hehe.
Skämt å sido.
Tack mor. :0)
Å vad jag känner igen mig från tidigare mammaledigheter. Skulle kunnat vara jag som skrev under någon av dem. Fast inte under den sista. Då mådde jag hur bra som helst. Jag som var så inställd på en till omgång av "downperiod" att jag bestämde redan innan att den bara skulle vara ett år, för att inte bli helt nedstämt mådde helt plötsligt bra. Men egentligen ville jag bara säga att det inte alls behöver ha att göra med ålder (jag var mycket äldre) och har absolut inget att göra med att man inte älskar dem man har omkring sig, eller egentligen inte vill ha den situationen man har. För mig hette lösningen återgång till arbetslivet, menjag tror att det mycket handlade om att barnen blev ålder och inte var så låsta vid mig.
Tack förresten för titen min blogg!
dammråttan: Känns skönt att höra att det inte bara är jag som har känt så här..
Och jag hoppas verkligen det vänder.
Mycke kan nog bero på att jag kastade bort min tid i gymnasiet och lallade runt på olika ströjobb och utbildningar. nu står jag här visserligen mamma till två underbara barn men vad är jag när min mammaledighet är slut?
fortfarande mamma så klart *ler*
Men jag har inte riktigt kommit fram till vad jag mer vill ha ut av livet..
Och det kan bara tiden utvisa..
Skicka en kommentar