Jag skulle vilja berätta om hur Vincent kom till världen.

Vincent
*26 November 2006
*Född i v.33
*2170 g
*47 cm
*kl. 12,15
*
*Bilden är tagen 18 dagar innan *vincent föddes.
*

Den 25e nov: Vi vaknade rätt sent sjusovare som vi är.
Jag klev upp och tittade på röran hemma, i köket låg en spjälsäng i delar och väntade att bli målad, Disken stod och pockade på uppmärksamhet.
Efter morgonkaffet tog jag tag i städningen, jag kan tyvärr aldrig städa lite åt gången utan det blir stor städ varje gång, strax därefter slänger jag ett öga på klockan och inser att jag har tvätt tid idag.
Och som vanligt låg vårat tvättberg där.
Jag hade slappat efter lite med tvättandet och tänkte för mig själv att det är lika bra att få undan att idag.
Sagt och gjort konkar jag 6 ikeakassar tvätt till tvättstugan 3 hus bort.
Inser nu att jag kanske skulle ha tagit det lite lugnare.
Jag mådde så bra under min graviditet med min lilla mage och alla bm besök visade att allt såg bra ut, och kände mig precis som innan jag blev gravid bara lite tröttare.

Vid kl 18 var det dags att börja med maten och maken hade precis kommit hem.
Men när jag stod där vid spisen började jag må så dåligt, blev så otroligt illamående och gick och la mig på sängen.
Började få strålande värk i ryggen.
Jag hade aldrig haft foglossning eller sammandragningar under graviditeten och kom att tänka på det min väninna hade sagt att hon brukar ta ett bad när hennes sammandragningar är jobbiga.
Så jag överlåter maten till min man och tar mig ett bad.
Det hjälper ingenting och jag tar mig knappt ur badet.
Tar mig fram till toaletten och kräks.
Lägger mig på sängen igen.
Efter en stund kommer maken in och frågar hur jag mår och om jag inte ska äta.
Jag vill bara att han ska låta mig vara.

Han tjatar om att ringa BB och jag blir arg och ryter till.
"-Jag mår ju bara dåligt." Jag hade helt blockerat för mig själv att det kunde vara dags.
Vi var ju bara i v33
Man går nio månader och kommer hem med en knubbig bebis punkt slut.
Kl 22 ringer min man mot min vilja.
örebro BB "-Jag vet inte om hon bara har magsjuka eller om hon håller på att få missfall det är bäst ni kommer in och kollar"
Så här i efterhand är jag jätte arg på den sköterskan.
Vem fan får missfall i v33?? då får man barn inte ett missfall.
Min man fick panik när han hörde orden missfall och sprang ut för att köra fram bilen.
Medans försökte jag klä mig.
Resan från Arboga till Örebro tar i regel 30 min jag ljuger inte om jag säger att vi var där på 10 min.
Det enda jag kommer ihåg av resan är instrumentpanelen på bilen.

Väl där trycker jag på porttelefonen och inväntar sköterskan.
Det är fel på port telefonen så hon och jag står och vrålar hallå åt varandra i säkert 10 min innan någon kommer ner och kollar var som är på G.
hmmm kanske någon vill in eftersom någon trycker på porttelefonen??? bara en tanke.. :0P

Jag kommer inte ihåg så mycke om jag ska vara ärlig. jag var trött, hungrig och hade jäkligt ont.
Min make har fått fylla i många luckor.
Men jag får iallafall kortison och dom försöker stoppa värkarna.
Vid 3 på natten konstaterar de att dom inte går att stoppa.
Jag ber min man ringa min mor.
Min mor hade för en gång skull tagit sig ut för att roa sig så jag visste att hon var vaken så sent.
Hon står i kön på max och ska precis beställa när min man ringer.

H- Emma ligger på BB vi ska ha barn nu.
mor- Haha skit kul.
H- Nej men jag är seriös,( sen berättar han hela historien.)
M- Jag ska bli mormor hurra! byter tonläge på en sek. INTE NU!!! det är förtidigt. INTE NU!.
Min mor tappade all matlust och började traska de 6 km hem.
(men blev upplockad av chauffören)

Min barnmorska berättade för mig att jag var 5 cm öppen.
"-Så vi ska ha barn idag? frågade jag.
Det var först då jag insåg det.
Jag fattade inte hur tidigt det var egentligen och oroade mig inte.

De klippte mig för att underlätta vincent´s väg ut i livet.
12,15 Fick vi se våran lilla pojke för första gången.
Jag fick honom upp på bröstet där dom knådade honom för fullt för att i nästa sek ta honom
ifrån mig.
"- Han är för blå och för liten vi måste ta honom med oss nu. " Han måste ligga i kuvös och få hjälp att andas. Pappa följer med oss."

Min man såg ut som en åsna mellan två hötappar.
skulle han stanna hon mig eller följa med v.
























Jag förlorade mycke blod och de mesta är även där som en dimma.
Jag vaknade iallafall dagen efter likblek och skakis.
Det fanns inga tecken på att jag fött barn förutom en gnagande smärta i underlivet.
Ingen mage, ingen bebis.
Min man hade sprungit fram och tillbaka mellan avdelningerna och hade till sist somnat i en pinnstol.
Såg ytters obekvämt ut. :0/

Vi stapplade tillsammas till avdelningen där vår son låg.
6 kuvöser avdelade med vikväggar, surrande och pipande maskiner överallt.
Vi fick först tvätta händer och sprita dem sen fick vi gå fram till vår sons lilla glaslåda.
Där låg han full med slangar, den lilla prematur blöjan var alldeles för stor och c-papen fick hans lilla näsa att tyckas uppåt.
inbäddad i ett litet bo.


















Två dygn efter vincent föddes fick jag hålla honom för första gången om man inte räknar de få sek efter förlossningen.
Efter att ha spritat händerna och bytt om till en steril rock fick jag upp honom på bröstet, hud mot hud.
Strax därefter börjar en av hans maskiner tjuta.
En sköterska kommer gåendes.
"inget att oroa sig för det är bara lilla hjärtat som stannat"
Sköterskan knådar min son mot mitt bröst varav maskinen börjar pipa normalt igen.
"- så Nu har det hoppat igång igen"
Kvittrar den glada sköterskan och går igen.
Vi sitter där med våran lilla fågelunge och verkligen stirrar livrädda på varandra.
vadå hjärtat stannat? vadå hoppat igång igen?
Lägg tillbaka honom.



















Första gången jag höll min son
2 dar efter förlossningen.



Vi bodde på BB bland alla lyckliga nyförlösta mammor som drog omkring på sina knubbiga små bebisar.
Medan vi fick gå tvärsöver sjukhuset för att klappa lite på våran son, ibland be om att få hålla honom några minuter.
Jag grät inte under de första dagarna utan gick som i koma fram och tillbaka.
Förutom 3e dagen,
Jag kommer in på neo och ett helt läkateam står över min son och petar och gör undersökningar och ultraljud som om han vore ett litet forskningsexemplar.
Jag hör dom muttra fram och tillbaka om det kommer behövas operation av hjärtat eller ej.
( öppna kamrar).
Då brast mina murar.
Min make märkte inte ens att jag vände i dörren, jag sprang tillbaka till mitt rum på bb med tårarna tryckandes i ögonen, satte mig på sängen och grät, grät och grät.
Han kom tillbaka senare och undrade vars jag hade tagit vägen och förklarade att allt var fint med V.
Jag antar att det var stora gråtardagen och spänningarna av allt som hänt som släppte.
Jag orkade helt enkelt inte vara stark den dagen..
Någon timme senare fick vi träffa läkaren och få allt förklarat för oss vad dom kommit fram till och att vi måste bli omplacerade till ett annat sjukhus.

Vi hade åkt till Örebro BB eftersom det ligger närmast arboga. men arboga tillhör västerås så det kostade västerås bb pengar att ha oss i örebro och därför var min lilla son tvungen att åka ambulans i sin kuvös.
Jag fick panik.. Jag orkade inte med en omställning till, vi ville verkligen stanna.
Vi orkade inte med ny personal nya lokaler nya ansikten och namn att hålla reda på.
Vi fick inte ens åka med våran son i ambulansen.
Och jag grät hela vägen i bilen..

Det blev även en veckas tid på västerås BB.
Och även där var det fin personal och fin vård.
Vi fick vårat eget lilla rum med dubbelsäng och vi fick ha våran son hos oss i värmesäng.
Vi fick lära oss hur man drar upp magsyra ur sonden han hade i näsan för att se att den låg rätt och sedan mata honom med spruta ner i sonden.
Och han lärde sig även att ta bröstet tids nog.












Första resan hem, vincent nedpackad i en bjönroverall i stl 50.




Vid juletid började det komma in allt fler bebisar på neo, Och det togs beslutet att vi skulle få hemvård.
Precis den dagen vi kom hem hade vårat hus fått problem med luft i elementen så vi mottogs av 16 grader i lägenheten när vi kom hem med vår lilla son.
Men dagen efter hade även det löst sig.
Det visade sig att dom hade inte personal som kunde åka till Arboga, och arboga bvc kunde inte ta emot oss för vikt och mätning så länge vi var inskrivna i västerås.
(Även där en penga fråga)
Så vi fick åka fram och tillbaka med våran son 7 mil dit och 7 mil hem varannan dag.
Det slutade med att vi köpte en hushållsvåg och rapporterade in vår sons vikt till BB.
Veckan innan jul blev vi helt utskrivna.

Våran lilla trio struntade i omvärlden den julen och kröp ner under täcket och var bara lyckliga att få vara hemma igen som en liten familj.

Idag är vincent en stor två åring han har vuxit över kurvan och det är så svårt att inse att min lilla pojke har blivit så stor.
Han är full med bus och fart och munnen är aldrig tyst.:0)
Han ger oss sån glädje varje dag och jag kan inte tänka mig hur livet hade varit utan honom.