Man tror man har glömt och gått vidare

Precis när man tror man har glömt och gått vidare så dras allt upp igen.
Imorgon ska jag packa ihop mina prematur kläder och gå över med dem till en nybliven mormor,
En till liten fågelunge hade bråttom ut i världen och var nyfiken på sina blivande föräldrar.
Jag känner inte den här paret som har fått barn men ändå är det tämligen enkelt för mig att låna ut mina barns första kläder.
Vad glad jag skulle ha blivit själv om någon hade kommit till mig med små pygmée kläder.
Så vansinnig dyr kostnad för så lite tyg, Men man bör ju ha något att sätta på sin lilla fågel när den äntligen släpps ur sin lilla bur.
Man tycker man har packat ner alla sina starka känslor i bra förvar där långt inne i en själv.
Men så fort jag hör om att ett litet prematur barn har valt att komma till världen lite tidigare än planerat så rasar allt ur min överfulla garderob.
Det har egentligen varit dags att rensa ur den länge men vem hjälper en.
Det är inte ett ämne man diskuterar med vem som helst. det är nog inte vem som helst som förstår den känslan.
Alla dumma kommentarer man fått.
Jag men tänk så glad du ska vara att du slipper gå över tiden och ha ont,
Du hann ju inte ens få någon stor mage din lycko ost.
Jag går gärna en månad över tiden.
Jag ville ha min mage, jag kände mig lurad.
Och varje gång jag hör talas om en prematur mor så blir jag så full av medlidande.
Visst går det bra i det flesta fall och jag tackar mina icke existerande gudar att jag fått två friska barn. men jag kommer aldrig veta var folk pratar om när dom pratar om en normal graviditet.
Stackars den mor som ligger där i en del av sjukhuset med sitt barn i andra änden.
Jag hoppas att jag med lite kläder i allafall kan lätta på en lite enklare börda.
Vad sätter man på för kläder på en sån här liten nyskapt människa.
Många lyck önskningar till er och lycka till på resan.

En länk värd att tittas på, men jag varnar känsliga personer.
Det ger er en liten inblick i hur det är när en liten människa tittar ut några veckor förtidigt.
www.youtube.com/watch?v=JsFT1xEIHzM&feature=r...

Snart är det dags för fest

Ja, vi får väl hoppas ungdomarna tar det lite lugnare än så här. *haha*
Den 26 nov blir min stora kille 2år kan inte förstå hur snabbt dom här åren gått.

Jag saknar en vän...

Vänner kommer och går.
Mest fylls livet av ytliga vänner, fika polare, någon man surrar med lite då och då, någon som man har jämnåriga barn med,

Men ibland hittar man någon, en riktig vän, en som man kan vara sig själv med, en som förstår en innan man ens öppnat munnen.
En person som inte ta illa vid om man är trött och vill vara ifred,
En vän man inte pratat med på flera veckor och när man väl tar upp telefonen så kan man börja prata på precis samma ställe där man slutat.
En vän som växer med en.
Inte en vän man växer ifrån.
En vän trots avstånd,
En vän man vet ställer upp om det skulle krisa sig.
Och att vännen vet att man finns där oavsett vad utan att bli utnyttjad.
Det finns ytterst få såna människor i mitt liv,
Men ni få är jag OTROLIGT rädd om.
tack för att ni finns.

Inga fler bullar i min ugn.

Det är en tråkig sanning att erkänna för sig själv vid 23 års ålder, men det blir nog inga fler barn för oss. inga fler barn kommer bakas i min ugn.
Min son kom helt oväntat -06 i v33 startade med värkar och efter några timmar var det lilla livet ute i världen. 2170g och 47cm. Sen började tre låååånga veckor med kuvös vård och sond matning.

Jag tänker fortfarande tillbaka till den tiden med en klump i magen, hur orkade vi?
Hur orkade jag ligga där på bb och se alla glada mammor gå runt och gulla med sina runda små goa bebisar,?
Hur orkade jag gå varje dag genom sjukhuset för att hälsa på mitt barn som togs hand om av okända människor. sticka in handen för att klappa min lilla fågelunge efter att spritat händerna från bakterier.
Kan fortfarande känna sprit lukten i mina tankar.

Men man kände ändå att man haft tur. bredvid oss fanns en liten gosse som föddes i v 25 som ännu inte fått ett namn för dom visste inte ännu om han skulle överleva.
Daniel som senare barnet blev kallad hade så mycke mindre chanser i sin början på livet än vad våran son hade.
Vincent var en rund och fin pojke om man jämförde med den lilla kämpen i kuvösen bredvid.
Så varför gnälla.
Men det är svårt att jämföra öden,
Det finns alltid någon som ha det värre,

Men en vecka innan jul fick vi komma hem med våran pojke. som nu blir en stor två åring i slutet av nov.
Han är verkligen ljuset i mitt liv med glimten i ögat.

Ett år efteråt så visade sig det att jag bar ännu ett liv i min kropp.
mvc trodde inte att jag behövde oroa mig för denna graviditet.
En gång är ingen gång två börjar bli en vana sa min barnmorska.
vi kommer inte skicka dig på tätare kontroller.
Men i v 19 flyttade vi och jag fick en ny bm som genast skickade mig på ett till ultraljud.
Hon var av en annan tro. Bättre kolla en gång för mycke.
Tusen och åter tusen tack.!!!
redan då började dom bli oroliga, min mage växte inte som den skulle.
men visst tänkte jag min mage var inte stor när jag väntade vincent heller.
Nästa ultraljud visade att barnet jag bar på hade 33% undervikt.
Det såg inte alls bra ut. i v 32 skickades jag ner till svall för att få kortison för att utvidga barnets lungor för mycke troligt skulle även detta barn komma ut tidigare en planerat.
Och där brast min uppbyggda mur. inte en gång till.
Jag ville inte bli lurad på min graviditet en gång till.
Att få höra hur glad jag ska vara för jag slapp dom tunga sista månaderna och den jobbiga väntan att gå över tiden.
Säger nu i efterhand att jag lätt skulle gå och vara gravid en månad extra bara jag slapp all denna oro under hela graviditeten.
Efter jag fått kortisonet så allt bra ut och jag skickades hem för att kontrolleras en gång i veckan med ul. bättre hon fick stanna så länge det går där inne.
Jag jag höll helt och fullt med dem.
Inte långt där efter på ett rutinul med ctg hördes nästan inga hjärtljud. jag blir skickad med ambulans ner till svall och jag ska bereda mig på akutsnitt, bara för att få det talat om för mig att allt se ok ut.
Då tog jag beslutet i v 37 att nu orkar jag inte det här psykiskt längre, och vi bestämmer tid för snitt. Läkaren har varit mån om att plocka ut barnet en bra stund men har avvaktat.
De tror inte hon ska klara en vanlig förlossning pga att hon är så liten.
Säger åt mig att bereda mig på neo vård igen.
Så den 25 aug kommer en liten Timea till världen. 2175g och 43cm mindre än sin bror trots det extra veckorna.
Och saliga lycka hon är fullt frisk trots sin lilla kroppsbyggnad.
Tårarna bara rann på mig och det var så svårt att bergipa orden när min man talade om för mig att hon är frisk hon får följa med dig till bb.
Jag fick ha mitt barn hos mig. hon fick ligga på mitt bröst, jag fick se henne andas själv. jag fick se henne öppna ögonen för första gången.
allt detta som jag missat med min son som jag fick hålla första gången efter två dygn, full med sladdar till maskiner som pep överallt.
Jag fick ha henne hos mig.
Det är en sån otrolig och känslosam upplevelse att tom nu när jag skriver så rinner det tårar.

Jag har nu två friska barn en pojke och en flicka. mina efterlängtade och så innerligt älskade barn.
Skulle jag våga utsätta oss för detta ännu en gång?
jag tror inte det.
vad är det som säger att tredje resan inte blir den värsta.
Visst den kan även bli den bästa, men varför våga chansa?
Min kropp är nog sorligt men sant inte gjord för att bära barn hela vägen ut.
och det är nog något jag kan leva med när jag ser mina små guldklimpar sova i deras sängar.
Jag skulle aldrig vilja vara utan er.