Dagis korten

För mig är det en gåta hur fotografen fick mina barn att sitta still och se glada ut.

Så här är dom mina små busfrön


Med tanke på att så här mycke bryr dom sig om kameran i vanliga fall.

Igår hade vi en helt underbar dag i solen.

Timea är lycklig och äter grus i väntan på att få fara till nyänget.

Väl där på stranden efter vince vadat i vattnat så tar vi en fika/lunch.


Vince vill också fota, så klart ska vovven vara med.


Det dröjde inte länge innan den nappen flög all världens väg.


Vince tar en tur på pållen.



Oj så han hade önskat att han fick ta med grävaren hem.


Timea gungar.


Full fart i rutchkanan.


Vince gungar med mig, jag undrar vem som har roligast ??


Troligtvis jag :0)


Lilla damen däckade till slut i vagnen med en riktigt snygg stil.


Det dröjde inte långa stunden efter vi kommit hem som en annan liten kille däckade i soffan. En utslagen hjälte.
Jag tror vi fick topp betyg på dagen, jag hade iallafall en helt underbar dag med barnen.

Mini går själv med gåvagn :0)

Tiden går så fort.
Nyss var Timea en liten fjäril på 2kg och 43 cm nu 8månader senare har vi fått höja ribban på spjälsängen för att en morgon för inte så länge sedan kallade lilla damen på min uppmärksamhet tjutande lycklig halvvägs ut över sängkanten.

Och gissa min förvåning när min ivriga lilla tös fick prova gå med gåvagnen. full fart sen tvärstopp. överlycklig för friheten det innebar att få springa själv.
Dock! så tror hon att hon kan släppa och gå iväg :0)

Här kommer ett litet klipp på min stora tjej:




Vincent tog en tur på gräsklipparen med Ega idag.
Stoltare kille fick man leta efter när han fick svänga själv med ratten.

Vilken överraskning. :0)

Läget såg så illa ut för bara någon dag sen.
idag kommer den danska läkaren in och frågar om vi vill åka hem på permis över dagen.
"-NÄÄ hur kan du tror det." svarade jag.
"-vi som får gratis frukost och kvällsfika här"svarade jag torrt.
Det blir tyst och han och sköterskorna tittar på mig.
Sen börjar dom fnissa.
Dåligt skämt jo jag vet, men det var nog inte svaret dom hade väntat sig. :0)



Timea försöker äta sig ut från sitt fängelse.

När vi parkerar hemma i närheten av mors bil ser jag att något hänger på hennes bakspegel.
Tänker: jaha nu har mormor varit här igen och inte orkat gå hela vägen så hon hängt det på backspegeln.
Senast igår fick jag slänga en hel påse kapsyler som hon sparat ihop.

Men förvånad blev jag när jag tittar i kassen och upptäcker en så underbart söt kudde.
Rosa med små älvor och en fin lapp nålad fast där det står.

Krya på dig Timea.
Tusen tack Vickan.



Medan jag höll på skriva det här inlägget vid 15 när vi kommit hem så börjar kalaset om igen.
Timea kaskad kräks om och om igen.
Vi ringer upp sjukhuset och det var bara att sätta sig i bilen tillbaka igen.
Ett par timmar senare blir vi hemskickade igen.



NU....20.00 är vi äntligen hemma igen hela familjen. Barnen sover och vi andas ut för stunden.
Vi ska rapportera in vajer dag och till veckan ska vi ta och träffa en dietist för att lägga upp hur vi ska få Timea att gå upp i vikt.

Känns som hela familjen skulle behöva en låååååååååång semester och då inräknas mor som ställt upp i tid och otid.

Tack alla ni som hört av er och stöttat och ringt.
Det har betytt mycke för oss.
Jag var där EN natt och kände av cellskräcken de fyra väggarna gav mig.
Tack o lov att Henrik är ex lastbilschaffis och vet hur det är och anpassa sig till ett litet utrymme en längre tid.

Nu är jag så satans trött och tänker gå och däcka i sängen bredvid min lilla flicka.
Kram på er och jag hoppas verkligen ni slipper drabbas av Rs + magsjuka (ingen rolig kombination)

Bakslag....

Det blir ingen hemgång till helgen som vi hade trott.
Hon såg så pigg och glad ut och andades så fint.
Idag var tanken att Timea bara skulle andas koksaltlösning vid behov.
Istället blev det adrenalin igen varje halvtimme.
Febern ökade och hon kaskad kräktes flera gånger på en timme.
Ikväll fick min dotter sond genom näsan ner i magen
Iom att hon inte kan behålla något.

Vincent fick sond när han var var nyfödd och fick ligga sin första vecka i kuvös.
Och den knappt lilla medvetna parveln lyckades ändå hela tiden slita ut sonden.
Jag var inte där idag när dom sondade Mea.
Jag klarade inte av att se det.
Jag hade inte heller möjlighet iom att hemma väntade min son på att få gå och sova.

Min tjuriga lilla flicka, envis som en åsna som blir förbannad bara man ska torka näsan på henne.
Sköterskan frågade om hon skulle behöva lugnande innan.
Och jag kan bara tänka mig hur hon skulle ha sett ut dåsig av lugnande.
Hon låg helt apatisk i min mans armar när jag for därifrån idag.
Totalt utmattad av feber och kräkningar.

Blir hon inte frisk snabbt nu kan vi nog räkna med en bra mycke längre sjukhusvistelse än vad det var tänkt från början.
Det börjar verkligen tära på ork och nerver nu.

Varje morgon kommer vincent in till mig och frågar om han får väcka mea.
han tittar i sängen och säger "- mea borta"
och jag måste förklara igen vars hon är.
Han tar det verkligen bra men det är hjärtskärande att höra när han ligger på golvet framför tv´n och upprepar sitt mantra.
"- mea pappa mea pappa mea pappa..... borta."
Talar hela tiden om för honom att dom kommer snart hem och i morgon ska vi hälsa på en sväng.
Han nöjer sig med det och är en otroligt snäll kille.
Jag tycker han gör det så bra.

Timea slukar sin bror med ögonen när han hälsar på och vill helst klättra och äta på honom trots protester.
Jag tror dom saknar varandra väldigt mycke båda två på sitt sätt.
Och jag saknar att ha hela min familj här hemma.

Henrik gör det så otroligt bra. Han har inte sagt ett ljud om hur jobbigt det är att sitta i karantän med Timea.
Han får inte ens hämta kaffe själv.
Det enda gångerna han kan fly fältet är när jag kommer och avlöser honom ett par timmar mitt på dagen men även då är han strax tillbaka.
jag vet inte vad jag hade gjort utan honom.
Han är verkligen en klippa att luta sig mot när det stormar.

Jag älskar dig Henrik.tack för att du finns här hos oss.

Även en stor kram till dig mor som ställer upp i vått och torrt.
Du hjälper oss så otroligt mycke.
och är ett underbart stöd för oss hela familjen.

Idag blev min dotter inlagd på sjukhuset.

Hon har fått RS-viruset.
Hon har varit förkyld och haft svårt att andas Nu de senaste dagarna har det blivit mycket värre,hon verkligen väser när hon andas.
Henrik ringde akuten och fick komma in kl 11 i morse.
Där blev dom sittande till kl 18 då ett rum blev ledigt uppe på barnavdelningen.
Hon får adrenalin och medicin en gång i timmen.
Jag själv är förkyld och har feber och jag mår jätte dåligt att jag inte kan vara där hos henne.
Även om jag vet att hon är i goda händer hos min man och personalen på sjukhuset.

Det som gav mig det största chocken idag var hennes viktuppgång.
Timea föddes tillväxthämmad i v 37. 2175g och 43cm.
Vid 5 månader vägdes hon på bvc: 6410g.
Mindre än sina jämnåriga men följde sin kurva bra. dom beslutade att hon behöver inte kollas förrän vid 8 månader.
Hon blir 8månader den 25 april.
Sjukhuset ville ha en vikt och får fram 6850g.
Jag trodde jag skulle börja gråta.
barn ska gå upp 100g i veckan.
Min dotter har gått upp 100g i månaden.

Hon äter bra och är pigg och alert men jag anklagar ändå mig själv.
Varför har jag inte uppmärksammat att hon nästan stått still i vikten?
Jag som tyckte att hon växte så bra.
Varför har inte bvc varit med noga när dom vet att hon föddes så liten.??
Just nu är det en massa varför och jag drar mig verkligen för att gå och
lägga mig i mitt tomma sovrum utan min man och min dotter.

Tackar gudarna för att det kommer att komma in en glad liten gosse i morgon och skrika "-vakna mamma!!!"
Och sen klättra över mig smidig som en valross och sticka in sina små kalla fötter under mitt täcke.

Glad påsk

Glad Påsk till er alla
Önskar
Timea med familj

Timea sitter själv :0)

Idag så satt Timea själv för första gången, 6 månader gammal.

Oj vad stolt jag blev.
Tiden går så fasligt fort.
Hon kom ju precis in i våra liv och nu sitter hon här.
Mammas lilla charmtroll.

Kunde inte låta bli att kasta in den här bilden också på min mor och min dotter som gosar.

Jag skulle även vilja berätta om när Timea kom till världen

Timea
25 Augusti 2008

Född i v37
2175g
43cm
Kl. 10:45

Någon gång i oktober blev jag gravid för andra gången, tyvärr slutade den graviditeten i missfall den 11e November.
Efter missfallet dök aldrig min mens upp och jag gjorde ett nytt graviditetstest för säkerhets skull.
Har nu räknat ut att Timea blev till runt den 6 December så det tog bara 3 veckor för mig att bli gravid igen.
Drömmen om en normal graviditet lockade så, och jag såg så mycke framemot att bära detta barn trots illamående och trötthet:0)
Jag tog upp mina skräckblandade känslor med min barnmorska.
Och bad om extra kontroller under min graviditet.
Min barnmorska berättade redan på andra besöket att hon tagit upp min situation med en annan läkare och kommit fram till att jag kommer inte behöva extra kontroller.
Min graviditet skulle behandlas som vilken annan graviditet.
Trots att dom aldrig hittat orsaken till varför Vincent valde att komma tidigt.
En gång är ingen gång, två börjar bli en vana, var hennes ord.

Jag gick hem otroligt besviken och otroligt rädd. Men man försökte tänka positivt,
Dom har mer erfarenhet på detta område, dom borde veta bäst.
Och veckorna gick jag mådde lika bra den här gången som med vincent om man räknar bort den första tiden med illamående.
Magen blev inte stor den här gången heller men det oroade mig inte iom att jag inte hade någon större kula att skryta med första gången.

April I v19. Berättar min man en dag (det kom från ingenstans) att han ville skiljas och att vi skulle flytta isär.
(har berättat i tidigare inlägg om den händelsen så jag känner inte att jag behöver dra den igen, Ni som undrar får gå tillbaka lite i bloggen och läsa).
Vi bodde i ett litet samhälle och jag har inget körkort.
Och jag såg det som en omöjlighet att klara det själv den första tiden rent praktiskt.
Bara att gå till affären tog ca 30 min dit och 30 min hem.
Och hur mycke mat och blöjor får man under en tvillingvagn?
Min stolthet skulle förbjuda mig från att ha bett min make om hjälp när han valt att lämna sin familj.














Bilden är tagen i v19. dagen innan jag flyttar.




Så min mor och hennes vän körde 60 mil för att hämta oss och hela flyttlasset begav sig sedan 60 mil hem till norrland igen dagen efter.
Som tur var så blev en lägenhet precis ledig under mor.
Min mamma och jag har alltid haft en underbar kontakt , hon ställer upp i vått och torrt så det kändes inte alls jobbig för mig att vi bodde så nära varandra snarare tvärtom, en stor trygghet och ett otroligt stöd.

Jag tog kontakt med bvc och fick en ny barnmorska.
Efter att hon läst igenom min journal och pratat med mig en stund så erbjuder hon mig direkt aurorasamtal och extra ultraljud.
Hon ler mot mig och säger:
Det är bättre att kolla en gång för mycke än för lite eller hur?
Och om allt ser okey ut så har du ju det lugnet med dig resten av graviditeten.

Sagt och gjort blir jag visad upp till specmödra där jag möter ett underbart orginal i form av en äldre man med klapprande träskor som mumlar kufiskt för sig själv och kliar sig i huvudet med jämna mellanrum.
Han fångade genast mitt hjärta.
Men konstaterar efter mycke mumlande att mitt barn har en undervikt på 33% och jag kommer få gå på ultraljud en gång i veckan för säkerhets skull.
Han säger inte så mycke mer om saken. Och kanske är jag lite naiv men jag var glad att äntligen bli tagen på allvar och glad att jag skulle få bli kollad.
Insåg inte i dåläget att det var lite allvarligare än jag trodde.

Min man och jag började prata igen efter några månader och han bad om att få komma och hälsa på.
Jag Kunde aldrig vara arg på honom utan jag var ledsen, besviken och framför allt oförstående.
Jag ville inte riktigt acceptera att han bara hade lämnat oss utan bara fått kalla fötter en period.
Han kom iallafall upp och jag tog med honom på ett ultraljud glad att få visa våran bebis.

Läkaren gjorde sitt ul och sprang sen fram och tillbaka.
han kom tillbaka och ville att jag skulle göra ett nytt ctg.
Efter det tog han pappret och nickade.

Öviks sjukhus har stängt en månad varje sommar. Så jag rekommenderar ingen här uppe att satsa på ett sommar/höst barn.
Just i år hade dom stängt mellan 16 juli och 20 augusti.
Skulle man få barn då i normal tid blir man skickad till sollefteå 10 mil bort.
Får man barn före v 25 hänvisas man till bb i Umeå också 10 mil bort.
efter v 25 blir man skickad till sundsvall 16 mil bort.

Han berättar att han tagit kontakt med sundsvalls bb och vill att vi åker direkt hem och packar och åker sen ner.
Han skakar på huvudet igen och säger att det ser inte bra ut.
Hjärtljuden är dåliga och hon är för liten.
Någon mer djupare förklaring fick vi inte utan blir utkörda från sjukhuset med order om att vi är väntade snarast.

Jag får panik inom mig själv.
INTE IGEN!! den här gången redan i början på v 31.
Vad ska vi göra med sonen?
Hur länge blir vi borta?
Vem ska lägga Vincent i natt?

Självklart ställde min mor upp, och jag är oändligt tacksam för att min man befann sig uppe hos oss just vid det tillfället.
Jag målade upp det ena efter det andra skräcksenariot i min hjärna.
Död var hon inte, jag skakade och tryckte på magen hela tiden för att försäkra mig om att hon levde.
Jag lovade mig själv att packa BB väskan i v 25 den här gången bara ifallatt och det var jag glad för då.
Var bara att slänga in lite extra grejor och iväg.
Vi satt som på nålar hela resan ner (ca 2 timmar).

Väl där blir det ultraljud igen.
Dom ger mig två kortison sprutor för att utvidga mitt barns lungor ifall dom var tvungen att plocka ut henne.
Får reda på vid mätningarna att hon kommer bara väga runt 1 kg och ca 35cm.
Jag blir kopplad till ctg med två timmars mellanrum hela den dagen och kvällen.
Det kvällen grät jag.
Det var första gången jag sovit borta från min son.
Jag var aldrig orolig för hans skull för jag visste att han var i goda händer.
Men tanken på att spendera flera veckor på bb utan honom kändes så tungt.
Allt jag tänkte på var att få komma hem till honom, att få mysa bara några dagar till innan alla veckor på neo skulle komma igång igen.

Min man lugnade mig och var ett otroligt stöd de 5 dagarna vi låg på BB.
Dom konstaterade att det blivit lite mer fostervatten och att vi kunde på permis över helgen.
När vi åkte tillbaka på måndagen såg dom att läget fortfarande var stabilt och att vi kunde fortsätta gå på specmödra hemma.
Jag var så otroligt lycklig.
Tog min son i famnen när jag kom hem och bara kramade honom.
Han hade som vanligt inte tid utan skulle leka med sin traktor :0)
Min man åkte hem igen iom att han bara hade haft ledigt från jobbet i två veckor.
Men vi fortsatte att ha telefon kontakt varje dag.
Medan passade jag på att njuta av dagarna med min son.



















Jag for på mitt inbokade ul veckan därefter, Min mor skjutsade mig och min syster tog hand om min son.
Det var en fin solig dag ochvi åkte iväg på bra humör. jag blev kopplad till ctg och surrade med min mor om alla vincents roligheter och bus.
Får Pappret med hjärtljuden som jag lämnar till min läkare när han kommer klapprande med sina träskor.
Han tittar på lappen. mumlar något ohörbart igen och säger det här det inte bra ut.
Han gör ett snabbt ultraljud och ber mig göra en ny ctg.
Jag börjar få mina aningar att något är inte riktigt som det ska.
Han avbryter min ctg och säger åt mig att han ringt Sundsvall och en ambulans kommer och hämtar mig nu.

Vadå nu? På en gång? vad är det som är fel?
Hjärtljuden ser inte bra ut, ambulansen kommer nu, jag ringde på en gång. svamlar han.
Min mor börjar gråta.
Vad har jag att vänta? säger jag.
Troligtvis akutsnitt säger han medan han tar upp telefonen och kollar vars ambulansen är.
Jag ber än en gång min mor se efter min son.
Ambulans personalen kommer med bår och jag blir fastspänd och ivägkörd till den väntade ambulansen.
Tankarna bara snurrar i huvudet.
Jag vill inte ha snitt.. allt skulle ju gå bra den här gången, fan ta Henrik för att han åkte hem.
Jag vill inte gå igenom det här ensam.

Jag ringde min man från ambulansen.
Jag är på väg ner till sundsvall igen, något är fel, dom säger att dom måste plocka ut henne. Tårarna rinner nerför min kinder.
Henrik kastar in sin väska i bilen som stod färdigpackad innanför dörren och slänger sig in i bilen och påbörjar den 60 mil långa resan på en gång.
1½ timme senare anländer jag till BB.

Blir även denna gång kopplad till ctg.
Och inväntar ultraljud.
Dom kan inte hitta något som är fel utom det uppenbara att hon är liten.
Jag blir än en gång inskriven på bb och 5 timmar efter jag ringt henrik kommer han in springandes på rummet.
Ser totalt förvirrad ut.
Ger mig en kram och jag brister i tårar och försöker hickande berätta att allt är okey.
Det var falskt alarm.
(Troligtvis så slöade Timea till just när jag skulle göra ctg men tog igen sig strax där på)
Vi åker hem två dagar senare.

Denna gång bestämmer sig Henrik för att stanna tills Timea kommer.
Båda två känner att vi behöver varandra genom det här.
Några veckor går och mitt mod och humör dalar.
Jag är rädd. Denna gång är jag inte så rädd att hon ska komma tidigt som var en av mina största rädslor tidigare utan nu är jag rädd att hon ska bli så dålig i min mage att hon dör ifrån mig.
Den 20e öppnar Öviks BB igen.
Jag har nått mitt mål. Jag ska få föda på mitt BB. inte 16 mil ifrån min familj.

Fredagen den 22a får vi tid igen hos min läkare.
Jag berättar att vi funderat på att vi kanske ska starta förlossningen eller plocka ut henne nu eftersom hon dalar så i hälsa.
Och att det kanske är säkrare på att ha henne utanför i kuvös istället för i magen.
Det tog tid för mig att acceptera detta för jag hade så drömt om att få gå tiden ut.
Han berättar att han redan bokat tid för snitt på den kommande måndagen.
Och att det måste bli snitt, hon kommer troligtvis inte att överleva en vanlig förlossning och det är dumt att ta den risken.
Och ni kommer till 99% få förbereda er på att hon kommer att tillbringa sin första tid i kuvös.
Detta gjorde mig mer ledsen än jag väntat, svart på vitt,
en gång till.

Vi tillbringade helgen tillsammans och sedan åkte jag och min man in till sjukhuset på måndagen vid 8 tiden.
Jag fick kateter och låg och skakade av rädsla i min sjukhus säng.
Min man satt bredvid och höll min hand hela tiden.
Vi fick vänta i två timmar iom att ett akut snitt kommit in strax före oss.

Jag rullas in och får min ryggmärgsbedövning. Den tar inte.
Jag får en till.
Strax därefter börjar dom operationen.
Och några minuter senare hör jag min lilla dotter skrika.
10:45, flickebarn konstaterar någon.



















Dom försvinner med henne på en gång in i ett litet rum bredvid, min man följer med.
Jag ligger där och väntar på att dom ska sy klart, väntar på besked.
Efter ett tag kommer min man ut med våran lilla flicka i famnen, helt perfekt.
Henrik har tårar i ögonen.
Hon andas själv.
Hon behöver inte ligga i kuvös.
Hon får följa med dig Emma.
2175g och 43cm säger han stolt.
Och jag klippte navelsträngen den här gången.
Jag har svårt att förstå vad han säger... allt var ju så säkert.
Tårarna bara strömmar nedför ansiktet.



















Efter dom sytt klart får jag henne i armarna och vi åker tillsammans ner till bb.
Hon ligger där och försöker snutta på bröstvårtan.
Allt jag missat med min son och allt jag trodde jag skulle missa även den här gången fick jag uppleva.
Visst kändes det lite snopet att gå nästan hela tiden ut och få ett litet knyte på 2 kg igen.
Helst när man såg henne liggandes där bredvid sin rumskompis som var dubbelt så stor.
4 dagar stannade vi på bb tills jag hade läkt någorlunda sen åkte vi hem till våra grabbar.
























Precis på dagen är Timea 6 månader.
Hon är fortfarande lite mindre än sina jämnåriga men följer utvecklingen fint.
Hon väger nu 6410g och är 63cm.
Och i dagarna har hon precis börjat sitta själv jätte korta stunder utan stöd.
Svårt att förstå att om 6 månader till så kommer det springa runt två små ligister här och hitta på bus.