Vatten över huvudet.

Har många gånger frågat mig själv den senaste månaden om jag har tagit mig vatten över huvudet,
En ordentlig kalldusch tillbaka till verkligheten blev det.
Har verkligen fått bevisa att jag vill gå svets för att ta mig dit jag är idag, När jag väl var där så började jag tvivla.
"Fan jag klarar inte det här så bra som jag tycktes tro"
Fråga mig inte vad jag hade väntat mig. Jag trodde inte att jag skulle vara någon stjärna redan från början men hålla likvärdig standard med grabbarna hade jag nog väntat mig i varje fall.
Men det blev sjukdagar hit och bvc besök hit, tandläkare osv och dagarna föll bort, och jag märkte att grabbarna som började samtidigt som mig skuttade iväg i uppgifterna.
Och ännu mer prestationsångest kom krypandes.

Jag börjar inse att verkligheten ser ut så här, trots att man är uppe och gör välling mitt i natten, byter blöjor och tröstar barn med mardrömmar, somnar kl 4 och kliver upp halv 6 så måste det gå ihop ändå.
Och min arbetsdag slutar inte när jag kommer hem, utan jag möts vanligen av trötta, retliga, hungriga och bråkande barn, Och då har ändå min underbara mor hämtat den två timmar före jag slutar för att underlätta för dem,Utan min tid börjar efter 20 då dom somnat för natten,
Hela två timmar egen tid tills det är dags för mig att hoppa i säng för att orka med en ny dag.
Jag kände att jag fixar inte det här, vars är min vilotid, jag kommer bränna ut mig, och var konstant gråtfärdig.
När min provmånad väl var över och beslutet skulle tas om jag skulle bli kvar eller ej var jag 99% säker, Jag slutar, ger upp.

Men när jag väl fick kommentaren "-Jag har hört att du vill sluta" så hörde jag mig själv säga nej.
Nej jag kan inte ge upp efter 4 veckor, och nej jag har knappt varit här för att kunna bevisa för mig själv att jag duger till något, och nej min ork är inte riktigt slut än.
Jag behövde ett ultimatum in på sista sekunden för att göra valet.
NEJ jag är inte redo att ge upp.
Jag har ett mål och det är att bli bra, självförsörjande och skapa en hyffsat liv för mina barn.
Det är en kämpig tid nu och jag kommer säkerligen tvivla igen på mitt val men just nu tänker jag försöka kämpa på.

Jag kan gott tänka mig att jag inte är något vidare sällskap just nu, trött sliten och allmänt ointresserad av allt utom att ta mig igenom ännu en dag.
Och där kommer jag in på min "egentid" som oftast spenderas framför tv´n eller datorn.
Gud så jag längtar efter en egen stund bara för mig själv, men så fort det blir tyst i lägenheten så inser jag hur jäkla ensamt det är.
Jag har användare på div datesidor just av den anledning, jag är ensam utan någon att prata med på kvällarna, inte nödvändigtvis att jag söker efter någon att dela mitt kaotiska liv med just nu utan någon att prata med just för kvällen.

Visst har man träffat vissa av de grabbar man pratat med under en längre tid live någon gång, Men jag har insett att det finns inte tid ork eller rum för en kärlek just nu.
Tanken att hitta honom med stort H är åh så ljuv,
Att hitta någon att dela både slit och glädje med.
Men jag är nog alldeles för trasig för att ens försöka.
Att våga släppa in någon, lita på någon igen.
Jag är verkligen inte redo trots att de gått ett år sedan jag blev ensam.
Och helt ärligt, jag väntar hellre ett år till eller två än att springa blind in i kaos igen.
Hörde någonstans "Shame on me for kissing you with my eyes closed so tight"
Jag var ett fån som sprang in blind genom dörren en gång, jag vore en jubelidiot om jag gjorde det en andra gång.
Därför krävs det för mig att skapa en trygghet för mig och mina små, något att falla tillbaka på innan jag tar steget till att låna ut mitt förtroende igen.
Tills dess så känner jag mig relativt nöjd att vandra vidare solo även om kvällarna känns lite ensamma ibland.