Poets of the Fall - Carnival of Rust

Sevendust--Skeleton Song

"Stand" - Rascal Flatts

Vatten över huvudet.

Har många gånger frågat mig själv den senaste månaden om jag har tagit mig vatten över huvudet,
En ordentlig kalldusch tillbaka till verkligheten blev det.
Har verkligen fått bevisa att jag vill gå svets för att ta mig dit jag är idag, När jag väl var där så började jag tvivla.
"Fan jag klarar inte det här så bra som jag tycktes tro"
Fråga mig inte vad jag hade väntat mig. Jag trodde inte att jag skulle vara någon stjärna redan från början men hålla likvärdig standard med grabbarna hade jag nog väntat mig i varje fall.
Men det blev sjukdagar hit och bvc besök hit, tandläkare osv och dagarna föll bort, och jag märkte att grabbarna som började samtidigt som mig skuttade iväg i uppgifterna.
Och ännu mer prestationsångest kom krypandes.

Jag börjar inse att verkligheten ser ut så här, trots att man är uppe och gör välling mitt i natten, byter blöjor och tröstar barn med mardrömmar, somnar kl 4 och kliver upp halv 6 så måste det gå ihop ändå.
Och min arbetsdag slutar inte när jag kommer hem, utan jag möts vanligen av trötta, retliga, hungriga och bråkande barn, Och då har ändå min underbara mor hämtat den två timmar före jag slutar för att underlätta för dem,Utan min tid börjar efter 20 då dom somnat för natten,
Hela två timmar egen tid tills det är dags för mig att hoppa i säng för att orka med en ny dag.
Jag kände att jag fixar inte det här, vars är min vilotid, jag kommer bränna ut mig, och var konstant gråtfärdig.
När min provmånad väl var över och beslutet skulle tas om jag skulle bli kvar eller ej var jag 99% säker, Jag slutar, ger upp.

Men när jag väl fick kommentaren "-Jag har hört att du vill sluta" så hörde jag mig själv säga nej.
Nej jag kan inte ge upp efter 4 veckor, och nej jag har knappt varit här för att kunna bevisa för mig själv att jag duger till något, och nej min ork är inte riktigt slut än.
Jag behövde ett ultimatum in på sista sekunden för att göra valet.
NEJ jag är inte redo att ge upp.
Jag har ett mål och det är att bli bra, självförsörjande och skapa en hyffsat liv för mina barn.
Det är en kämpig tid nu och jag kommer säkerligen tvivla igen på mitt val men just nu tänker jag försöka kämpa på.

Jag kan gott tänka mig att jag inte är något vidare sällskap just nu, trött sliten och allmänt ointresserad av allt utom att ta mig igenom ännu en dag.
Och där kommer jag in på min "egentid" som oftast spenderas framför tv´n eller datorn.
Gud så jag längtar efter en egen stund bara för mig själv, men så fort det blir tyst i lägenheten så inser jag hur jäkla ensamt det är.
Jag har användare på div datesidor just av den anledning, jag är ensam utan någon att prata med på kvällarna, inte nödvändigtvis att jag söker efter någon att dela mitt kaotiska liv med just nu utan någon att prata med just för kvällen.

Visst har man träffat vissa av de grabbar man pratat med under en längre tid live någon gång, Men jag har insett att det finns inte tid ork eller rum för en kärlek just nu.
Tanken att hitta honom med stort H är åh så ljuv,
Att hitta någon att dela både slit och glädje med.
Men jag är nog alldeles för trasig för att ens försöka.
Att våga släppa in någon, lita på någon igen.
Jag är verkligen inte redo trots att de gått ett år sedan jag blev ensam.
Och helt ärligt, jag väntar hellre ett år till eller två än att springa blind in i kaos igen.
Hörde någonstans "Shame on me for kissing you with my eyes closed so tight"
Jag var ett fån som sprang in blind genom dörren en gång, jag vore en jubelidiot om jag gjorde det en andra gång.
Därför krävs det för mig att skapa en trygghet för mig och mina små, något att falla tillbaka på innan jag tar steget till att låna ut mitt förtroende igen.
Tills dess så känner jag mig relativt nöjd att vandra vidare solo även om kvällarna känns lite ensamma ibland.

Oh Laura - Release Me (new video)

Ibland är det lättare att få ut vad man vill ha sagt med musik.


I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Tävla och vinn ett faborit plagg

http://ostring.wordpress.com/

Första dagen avklarad.

Nog var jag allt lite nervös när jag klev in i verkstan i morse, men 7 timmar framför datorn tog död på den nervositeten ganska snabbt.
Nu först gäller teori uppdelat i div prov, sen svetsa pinne, det är uppdelat i teori praktik som varvar vilket jag tycker är himla bra, Dock är det lite svårt att omvandla teori i huvudet till praktik när man inte hållit en svets tidigare.
Tex:
*Hur mäter man intermittens?
*Vad menas med emittering?
*Hur räknar man ut strömmen om man känner till spänningen och resistansen?
Osv...
Känns som mitt ofantliga intresse och kunskap i matte äntligen kommer till användning *host*
Dags att blåsa dammet av den där oöppnad matteboken från gymnasiet kanske. :)

Det löste sig med dagistider, jag börjar och slutar en halvtimme senare.
dvs nu slutar jag kl 16, dock tar det sin lilla tid innan jag kan hämta barnen, så min underbara mor (trots att hon har ont) har erbjudit sig att hämta barnen kl 15 så det inte blir så långa dar för dem nu från början och jag är henne evigt tacksam för det.

Jag gjorde dock en intressant iakttagelse idag,
Tillsammans med mig började en kille i 30års åldern, vi har jämnåriga barn och började surra lite över kaffet hur vi kom in osv.
Han berättade att han fått samma förfrågan som mig,
"- Har du svetsat tidigare?
han svarade att bara lite på skoj i garaget hos en polare någon gång, varav arbetsförmedlaren skrattar och säger: "-Ja men då behöver du ju ingen introduktions månad det är bara att hoppa på utbildningen.
Medan jag som är lika grön fick en provmånad, jag behöver bevisa att jag duger denna månad för att få fortsätta.
Det hade inte hänt om jag hade haft en SNOPP!!
Nu gör det egentligen desamma, jag har fått in en fot och det är jag nöjd med, och jag ser ingen anledning för dem att kasta ut mig om jag väl sköter mig,
Men av principskäl så retar det fan på mig.
Arbetsförmedlingen är nog stället där jag mött mer diskriminering än någonsin i mitt liv.
Även om det inte sägs rakt ut, så är det hela tiden antydningar.

Hade ganska kul åt en kvinna på ams för några månader sedan, dock var hon den första som tog mig på allvar och verkligen lyssnade på vad jag ville (trots vissa undertryckta åsikter)
Vi satt och samtalade om svets och hon säger.
"- Ja om du vill kasta bort din tid där så... ööömm hehe jag menar satsa din tid där så är det ju bra men ha en back up när du ömm OM du misslyckas.
(pionröd tjej)
Tycker bara hela soppan är så skrattretande, vem är dom att ifrågasätta en vuxen människas val. (i den utsträckningen dom har gjort dvs)

Fick iallafall hem trötta men ack så glada barn som sover sött i sina sängar och nu tänker jag gå och göra desamma :0)

Vår, vårkänslor och lite mer ljus i tillvaron.

Äntligen är solen här, det droppar från taket och ungarna dra in mängder med grus i hallen,
Och det känns faktiskt som om livet blir lite lättar nu när solen återvänt.
(kommer snart klaga på att det är för varmt) :0)
Bloggen har legat på is av div anledning, mycke för att vi varit väldigt sjuka de senaste månaderna, förkylningar, och hosta och feber till och från.
Sen tär det på orken, när man hela tiden går runt och är lite halvkrasslig så räcker inte riktigt orken till.
Men nu har jag fått höra av en del att dom gärna vill att jag uppdaterar bloggen so here it comes.

Jag har äntligen kommit in på svetsutbildningen, som vissa tidigare läst så har det varit lite kämpigt att få den platsen.
Och det gör mig riktigt glad.
Men det innebär även nya bekymmer,
I tis får jag beskedet att jag blivit antagen och måste komma in och skriva på beslutet på tors.
För i morgon gäller det, första dagen. :0)
Kommer in och skriver på pappret.

Jag; okey, men när börjar jag på måndag då?
Tawanda min arb förmedlare: Det vet jak inte.
Jag: det vore bra att veta så man kan komma i tid första dagen *ler* sen behöver jag veta tider för dagis.
T: jak kan rinka och kolla.
Han ringer och kommer tillbaka.
T: Dy borjar kl 8
Jag: Och slutar?
T: Det vet jak inte det kan val dy pråta med dom po måndak?
Jag: Jag måste veta när jag börjar och slutar, jag kan inte bara checka in barnen på dagis och säga "du jag hämtar dem någon gång på eftermiddagen".
T: Dy kanske kan åka dit och pråta med dem?

Jag verkligen älskar seriösa arbetsförmedlare, Suck
Men men, jag har iallafall fått en månads provutbildning sen ska dom avgöra om jag är kapabel till att bli svetsare, (Det lär ju hänt om jag hade haft snopp) mest troligt inte.
Så en månad har jag på mig att bevisa att jag duger.
Men de stora problemen kom när jag åkte dit för att prata med ansvariga lärare.
Övriga dar börjar jag kl 7.
Vilket betyder att jag kommer inte kunna komma i tid någon dag alls.
Bussarna från domsjö går 6.00 eller 6.45, barnens dagis öppnar kl 06.15
Bussen tar 22 min till stan sen ytterligare ca 10 min från stan till utbildningslokalen.
mao det skiter sig.
Andra problemet som dök upp, hur i helskotta gör jag de dagar dagis har halvdag?
Det känns som om det är mycke som måste redas ut innan jag börjar i morgon.

Men samtidigt, blir detta ett problem för dem och att det innebär att jag inte kan fortsätta så måste jag även inse att det är ingen större skillnad från mot nu,
Jag står bara still igen där jag är idag, och jag kan bara arbeta mig uppåt från den punkten jag befinner mig på idag.
Och visst hade det underlättat OTROLIGT att ha körtkort just nu. och visst hade det varit underbart om barnen hade haft en pappa som kunde ha hjälpt till så de slapp gå så långa dar på dagis jämt.
Men situationen ser ut som den gör.
Förhoppningsvis är vi ett steg närmare en ljusare tillvaro.

Intriger på hög nivå.

Jag har ofta saknat att min mor inte haft någon direkt släkt att tala om.
Det är vi, jag, mina syskon, mina barn, min mor och min mormor (även en relativt nyhittad kusin) och en morfar i Tyskland.
Men jag börjar mer och mer luta åt att det är ganska bekvämt så.
Vi har inte så många intriger i vår familj, visst finns det historier och skelett gömda i garderober här också, men nog inte i närheten som i en stor familj.
Vi är framförallt ärliga med varandra, det må vara lite smärtsamt att ibland få ärligheten serverad av dem man älskar mest, men jag skulle inte vilja ha det på annat sätt.
Förhoppningsvis lär livet en bli allt mer ödmjuk för varje dag som går.
För den dagen jag inte längre kan försöka tänka mig in i en annan människas situation så vill jag inte leva längre.
Har man kommit till det stadiet så kan resten av ens dar lika gärna vara förbrukade, för då har man glömt hur det är att leva.

Jag har även en far, ett ämne jag inte gärna går in på,
Jag har mycke jag skulle vilja få ur mig på bloggen, men jag har ingen önskan att varken hänga ut mitt ex eller min far mfl här.
Men dom två är dom största bovarna i min sinnesfrid. För hur jag än och åter igen försöker så kan jag inte sätta mig in i deras tankar, handlingar och känslor.
Jag vill gärna förstå och i vissa fall har det gått år av dumdristig självplågning för jag kommer inte ett enda steg närmare på vägen att förstå..

Nu har det dragits igång intriger på min fars sida, en släkt jag egentligen inte känner.
Intriger som utspelade sig innan jag var född.
Men vissa människor vill inte släppa detta hat.
Vissa förstår inte att kärlek till en människa behöver inte betyda att man överger allt annat.
Och MÅNGA behöver inse att "resultatet" av denna kärlek ska knappast stå till svars för deras handlingar.
Blod är tjockare än vatten... min "andra" familj har ätit mycke blodförtunnande i sitt liv.
En viss del av mig söker och vill lära känna denna del av familjen.
Men den andra delen av mig känner precis som bilden visar.

Jag VILL lära känna den delen men jag BEHÖVER inte dem.
Mitt liv är rätt tillfreds som det är i det stora hela, och är inte jag (vi) välkomna som vi är så vill jag inte heller ta del av dessa människor.
Även jag behöver människor runt om mig som kan försöka tänka sig in i min liv.
Förstå att även jag är en individ.

Vad jag egentligen ville med detta inlägg vet jag inte.
Det är så mycke som inte kan skrivas just för att jag inte vill peka ut personer.
Men det här en jäkla soppa, och jag vet helt ärligt inte om jag vill ta del av det jag söker.

På vift en kall nyårshelg.

Elisabeth och jag började prata genom en annons i Vi Föräldrar en prematur mamma söker en annan.
Vi skickade några få brev till varandra sen tog vi upp telefon kontakt och det kändes verkligen som om att denna tjej och jag känt varandra hela mitt liv.
Vi hade pratat i snart ett år och nu var det äntligen dags att få träffas live.

Dagen innan nyår var allt packat, och när nyårsmorgonen nalkades så hade jag såklart försovit mig,
Väckte junior och gjorde frukost, och plockade i ordning de sista som skulle med.
Hade packat extrakläder åt honom i handbagaget men eftersom dessa stod närmast så var de dessa som åkte på en liten speedad kille i farten.
När jag väl fått in mig och en väldigt spänd liten kille i bussen så bär det av mot Östersund.
Vi kommer inte långt innan olyckan är framme, grabben kräks och extra kläderna har han på sig
SUCK!!!
Försöker lugna honom och torka honom ren, hade tack o lov en påse i väskan där allt hamnade, men så stod vi inför nästa problem,
Vad i helskotta tar jag på grabben?
Jag själv åkte i en långärmad tunn tröja med munkjacka över, så jag påbörjade konsttricket att lirka mig ur min tröja utan att behöva strippa inför hela bussen.
Och jag måste säga att jag lyckades rätt bra :0)
För fram kom vi hela och rena.


Mötte Elisabeth på buss stationen och det kändes som att träffa en vän man inte sett på länge.
Hem till familjen för att ta itu med lite nyårsförberedelser.
Och vi fick en jätte fin kväll tillsammans.

Jag & Vince, Elisabeth & C samt A&L

Vince Lycklig på en medicinboll

Boris & Elisabeth

Jag får hålla allra sötaste C

Men inte nog med att vi hade en underbar nyårskväll med trevliga människor och god mat så hade Elisabeth fixat en överraskning åt vince.
Vi fick en privatvisning av ett snöigt zoo.
Och ögonen var som tefat på Vince när han fick se de stora Sibiriska tigrarna, lamor och alpackas och kameler.
Men höjdpunkten var när vi kom in i tropikhuset och fick se apor i alla storlekar, ormar, ödlor och krokodiler.


Men självklart var det någon liten man som tömt batteriet i kameran när vi kom fram så det blev ytterst få och dåliga bilder med telefonen.
Lyckan lös i ett litet ansikte när vi fick komma in och mata lemurerna.


Resten av tiden spenderade vi tillsammans ute och inne och tog vara på den lilla tiden vi hade att lära känna varandra live.

Promenad i -20 grader.

Vincent och Boris åkte pulka och madrass

Jag busade med "lilla" vovven Dollar

Det hans även med lite fingerfärg

Och kladdigt blev det

Vi har haft en jätte fin helg och blir det som vi tänkt oss så träffas våra familjer till sommaren igen :0)