Nu är det efterlängtade studsmattan ute.

Våra kära grannar sätter upp en studsmatta varje år som vi får ha fri tillgång till.
Vincent såg den här om dagen,
Vrålade hooooooppa och sprang som en galning.
Kunde inte få av sig skorna fort nog.
Jag tror han hoppade minst två timmar i sträck med en liten paus för vätskeintag.
Här ligger Vincent och grannflickan Matilda och tar igen sig ca 5 sekunder innan dom flög upp igen.

Men oj vilken träningsvärk han hade dagen efter den stackarn.
Men jag tror han tyckte det var värt det :0)
Det var länge sen jag hörde min lilla kille kikna av skratt som då.

Vilken överraskning. :0)

Läget såg så illa ut för bara någon dag sen.
idag kommer den danska läkaren in och frågar om vi vill åka hem på permis över dagen.
"-NÄÄ hur kan du tror det." svarade jag.
"-vi som får gratis frukost och kvällsfika här"svarade jag torrt.
Det blir tyst och han och sköterskorna tittar på mig.
Sen börjar dom fnissa.
Dåligt skämt jo jag vet, men det var nog inte svaret dom hade väntat sig. :0)



Timea försöker äta sig ut från sitt fängelse.

När vi parkerar hemma i närheten av mors bil ser jag att något hänger på hennes bakspegel.
Tänker: jaha nu har mormor varit här igen och inte orkat gå hela vägen så hon hängt det på backspegeln.
Senast igår fick jag slänga en hel påse kapsyler som hon sparat ihop.

Men förvånad blev jag när jag tittar i kassen och upptäcker en så underbart söt kudde.
Rosa med små älvor och en fin lapp nålad fast där det står.

Krya på dig Timea.
Tusen tack Vickan.



Medan jag höll på skriva det här inlägget vid 15 när vi kommit hem så börjar kalaset om igen.
Timea kaskad kräks om och om igen.
Vi ringer upp sjukhuset och det var bara att sätta sig i bilen tillbaka igen.
Ett par timmar senare blir vi hemskickade igen.



NU....20.00 är vi äntligen hemma igen hela familjen. Barnen sover och vi andas ut för stunden.
Vi ska rapportera in vajer dag och till veckan ska vi ta och träffa en dietist för att lägga upp hur vi ska få Timea att gå upp i vikt.

Känns som hela familjen skulle behöva en låååååååååång semester och då inräknas mor som ställt upp i tid och otid.

Tack alla ni som hört av er och stöttat och ringt.
Det har betytt mycke för oss.
Jag var där EN natt och kände av cellskräcken de fyra väggarna gav mig.
Tack o lov att Henrik är ex lastbilschaffis och vet hur det är och anpassa sig till ett litet utrymme en längre tid.

Nu är jag så satans trött och tänker gå och däcka i sängen bredvid min lilla flicka.
Kram på er och jag hoppas verkligen ni slipper drabbas av Rs + magsjuka (ingen rolig kombination)

Bakslag....

Det blir ingen hemgång till helgen som vi hade trott.
Hon såg så pigg och glad ut och andades så fint.
Idag var tanken att Timea bara skulle andas koksaltlösning vid behov.
Istället blev det adrenalin igen varje halvtimme.
Febern ökade och hon kaskad kräktes flera gånger på en timme.
Ikväll fick min dotter sond genom näsan ner i magen
Iom att hon inte kan behålla något.

Vincent fick sond när han var var nyfödd och fick ligga sin första vecka i kuvös.
Och den knappt lilla medvetna parveln lyckades ändå hela tiden slita ut sonden.
Jag var inte där idag när dom sondade Mea.
Jag klarade inte av att se det.
Jag hade inte heller möjlighet iom att hemma väntade min son på att få gå och sova.

Min tjuriga lilla flicka, envis som en åsna som blir förbannad bara man ska torka näsan på henne.
Sköterskan frågade om hon skulle behöva lugnande innan.
Och jag kan bara tänka mig hur hon skulle ha sett ut dåsig av lugnande.
Hon låg helt apatisk i min mans armar när jag for därifrån idag.
Totalt utmattad av feber och kräkningar.

Blir hon inte frisk snabbt nu kan vi nog räkna med en bra mycke längre sjukhusvistelse än vad det var tänkt från början.
Det börjar verkligen tära på ork och nerver nu.

Varje morgon kommer vincent in till mig och frågar om han får väcka mea.
han tittar i sängen och säger "- mea borta"
och jag måste förklara igen vars hon är.
Han tar det verkligen bra men det är hjärtskärande att höra när han ligger på golvet framför tv´n och upprepar sitt mantra.
"- mea pappa mea pappa mea pappa..... borta."
Talar hela tiden om för honom att dom kommer snart hem och i morgon ska vi hälsa på en sväng.
Han nöjer sig med det och är en otroligt snäll kille.
Jag tycker han gör det så bra.

Timea slukar sin bror med ögonen när han hälsar på och vill helst klättra och äta på honom trots protester.
Jag tror dom saknar varandra väldigt mycke båda två på sitt sätt.
Och jag saknar att ha hela min familj här hemma.

Henrik gör det så otroligt bra. Han har inte sagt ett ljud om hur jobbigt det är att sitta i karantän med Timea.
Han får inte ens hämta kaffe själv.
Det enda gångerna han kan fly fältet är när jag kommer och avlöser honom ett par timmar mitt på dagen men även då är han strax tillbaka.
jag vet inte vad jag hade gjort utan honom.
Han är verkligen en klippa att luta sig mot när det stormar.

Jag älskar dig Henrik.tack för att du finns här hos oss.

Även en stor kram till dig mor som ställer upp i vått och torrt.
Du hjälper oss så otroligt mycke.
och är ett underbart stöd för oss hela familjen.

Idag blev min dotter inlagd på sjukhuset.

Hon har fått RS-viruset.
Hon har varit förkyld och haft svårt att andas Nu de senaste dagarna har det blivit mycket värre,hon verkligen väser när hon andas.
Henrik ringde akuten och fick komma in kl 11 i morse.
Där blev dom sittande till kl 18 då ett rum blev ledigt uppe på barnavdelningen.
Hon får adrenalin och medicin en gång i timmen.
Jag själv är förkyld och har feber och jag mår jätte dåligt att jag inte kan vara där hos henne.
Även om jag vet att hon är i goda händer hos min man och personalen på sjukhuset.

Det som gav mig det största chocken idag var hennes viktuppgång.
Timea föddes tillväxthämmad i v 37. 2175g och 43cm.
Vid 5 månader vägdes hon på bvc: 6410g.
Mindre än sina jämnåriga men följde sin kurva bra. dom beslutade att hon behöver inte kollas förrän vid 8 månader.
Hon blir 8månader den 25 april.
Sjukhuset ville ha en vikt och får fram 6850g.
Jag trodde jag skulle börja gråta.
barn ska gå upp 100g i veckan.
Min dotter har gått upp 100g i månaden.

Hon äter bra och är pigg och alert men jag anklagar ändå mig själv.
Varför har jag inte uppmärksammat att hon nästan stått still i vikten?
Jag som tyckte att hon växte så bra.
Varför har inte bvc varit med noga när dom vet att hon föddes så liten.??
Just nu är det en massa varför och jag drar mig verkligen för att gå och
lägga mig i mitt tomma sovrum utan min man och min dotter.

Tackar gudarna för att det kommer att komma in en glad liten gosse i morgon och skrika "-vakna mamma!!!"
Och sen klättra över mig smidig som en valross och sticka in sina små kalla fötter under mitt täcke.

Nu är det äntligen klar!!!

Det här är all färg mitt spinkiga vita ben kommer få i sommar :0P

Idag är jag Irriterad...

Och har skrivit en insändare till den lokala tidningen om hur man blir bemött inom vården..



Sjukvården blir allt sämre.!

Vi har gått igenom en hel del när våra barn föddes och har fått både bra och dålig hjälp genom åren. Men det senaste året tycker jag att sjukvården har gått allt mer utför. Man blir misstrodd och behandlad som en hispig förälder.

Min dotter föddes med trånga tårkanaler vilken gör att ögat varar sig, detta växer oftast bort efter ett tag. I min dotters fall så blev det bara värre allt eftersom månaderna gick. Vi har varit i kontakt med bvc och vc och fått samma svar: tvätta! När hon blivit 6 månader börjar varet krypa allt längre ner i kinden och gjorde hela området runt ögat blått. Vi tar kontakt med vc igen och får även där svaret "-tvätta."

Området runt ögat och varet i blir allt värre under natten så vi åker in till akuten, får penicilin och ögonsalva.

Det är hemskt att detta ska fortgå i ett halv år utan att man kan få någon hjälp. Ögat bli bättre en tid men förvärras igen. Vi tar kontakt med läkare igen och får beskedet att hon troligtvis måste sövas och opereras efter hon fyllt ett om inte åkomman försvunnit.

Några veckor efter penecilinintaget börjar hennes underliv rodna och blir allt värre. Hela underlivet ser ut som ett stort exem. Jag försöker behandla själv med tvätt och luftning, Salva och potatismjöl. Allt utan lindring.

Jag ber min make att fara och köpa kotisonsalva och höra sig för med personelen på apoteket vad dessa tror iom att jag är osäker om det är svamp eller ej.
Väl där tycker apoteket att det låter som svamp och ger honom pevaryl.
När jag väl fått hem salvan så ser jag att det står: Används ej på små barn om inte läkare ordinerat.

Försäkerhets skull ringer jag sjukvårdupplysningen för att höra vad dom tror. Om det är svamp kan jag då börja behndla min dotter? Jag känner inte att jag vill börja exprimentera på en 7 månaders bebis utan direktion.

Jag beskriver min dottern problem för telefonisten på sjukvårdsrådgivningen och får svaret: byt blöjsort. Jag försöker förklara att jag mycke väl vet hur en rodnad stjärt ser ut och dessutom är inte stjärten angripen alls utan allt är cetrerat runt underlivet. Och försöker igen förklara min dottes åkomma. Hon avbryter mig med en samtalston som är mycket spydig. ”-Byt blöjsort och återkom i morgon om det inte skett någon ändring”

Jag blev fruktansvärt upprörd över att bli behandlad som en ung ,hispig mamma som är orolig över sitt barns rodnande stjärt” Man ringer inte sjukvårdupplysningen och sitter i en väntkö i över 40 min över en sådan sak. Allt jag ville var att få råd, Om det nu låter som svamp kan jag då börja behandla?

Maken och jag hade missuppfattat vem som skulle ringa så han ringde sjukvårdupplysningen från garaget i stan bara en stund efter mig.
Han får en jäkla utskällning av tanten över att hans fru redan har ringt. ”-Och att ni får ta och byta blöjor innan ni ringer hit!!!” Medelar telefonisten surt.
Min make blir förbannad av det otrevliga bemötandet och frågar om man måste fara upp till akuten och visa fram flickans nakna kropp i luckan för att få någon hjälp.
”-Ja då får ni vänta skrockar hon lett ”och avslutar samtalet. Min man Kom hem och hämtade vår dotter och åkte upp till akuten av principsak.
Han fick inte komma in men blev lovad att bli ringd av distriktsköterskan Morgonen efter.
På eftermiddagen blir vi uppringd och får komma till vc.

Mycket riktigt har dottern svamp, troligen tillkommit pga penicilinet.

Jag blir ledsen, upprörd och arg över att behöva bli misstrodd och bli behandlad som en mindre vetande människa när jag söker hjälp. Vi söker hjälp av en anledning, och vi rådfrågar för att få hjälp. Jag tror många små problem kan lätt avstyras med hjälp av att dom inom vården lyssnar och ta personen i fråga på allvar innan de utveckas till mycke större problem som i vissa fall inte alls går att åtgärda.

Vården finns för att hjälpa, Behandla oss inte som mindre vetande okunniga för att vi söker er hjälp.

//En less och irriterad förälder.

Glad påsk

Glad Påsk till er alla
Önskar
Timea med familj

Åh jag önskar, önskar, önskar......

Till den klaraste stjärnan på himlen att jag ska glömma och förlåta.

Jag ska berätta en saga för er. En saga om tre kvinnor, en mamma en storasyster och en lillasyster. Tre kvinnor av samma blod. Två av dessa kvinnor var bara barn vid den tiden sagan utspelar sig. Idag pågår en helt annan saga om en mormor, en mamma och en ung kvinna. Jag har aldrig vågat sätta denna berättelse på "papper" för jag visste inte om jag skulle klara att dra upp allt en gång till. Men jag har börjat inse att jag måste nog göra det för att kunna gå vidare.
Denna saga är till dig från mig lillasyster, sedd ur mitt perspektiv. Som jag önskat, att du någon gång valt att luta dig mot mig i stället.

Here we go.....

År 2000 skiljer sig min mor och vi flyttar in till stan, jag min mor och min lillasyster.
Vilket resulterar i att hon måste byta skola,
Hon var en 13årig osäker och mobbad tjej som steg in i 7e klass på högstadiet.
Hon fanns snart sin plats och trivdes mycket bättre än i sin förra skola och fick många nya vänner.
Tyvärr fel sorts vänner.
Jag vet inte vad för skada våran familj har att alltid plocka hem skadade vingbrutna små fågelungar och ta under våra vingar.
Så där har vi något gemensamt min syster och jag.
Hon presenterar denna lilla 13åriga tjej totalt svart ini och under ögonen.
Fröken N.

Denna tjej kommer från en missbrukar familj och har sen länge gett upp hoppet på de vuxna och har lärt sig den hårda vägen att ta hand om sig själv.
Hur bra nu en 13årig flicka kan ta vara på sig själv.

Ni får ursäkta, för jag försöker verkligen att tycka synd om den här flickan och gjorde under en lång tid men hatet åt upp all medkänsla.
Ni får också tänka på att detta var mina känslor då vid 16 års ålder. Vet inte hur jag skulle reagera idag om jag mötte henne, så det tänker jag inte spekulera i.

Min syster och fröken N var tillsammans jämt.
Vi försökte få henne att förstå att hon var välkommen hos oss och behövde hon hjälp så fanns vi där.
Jag inser nu att det var rätt meningslösa försök för någon som redan gett upp.
För hade jag tittat lite djupare in i hennes svarta ögon lite tidigare så hade vi kunnat bespara oss mycket.
Så vad gör den som sitter fast på botten, som inte kan ta sig upp?
den dränker någon annan för att ha någon att dela sitt lidande med.

Så mycket har hänt och mycket är glömt men vissa händelser har fastnat som den första gången då min syster försvann.
Det var skolavslutning och C kom aldrig hem efter skolan. Vi ringde runt men ingen hade sett eller hört något.
Vi väntade i många timmar men ingen syster C.
Till slut så erbjöd jag mig att åka runt med en kompis och leta på de mest kända festa ställena.
Vi körde säkert runt i 10 mil och spanade.

Tillslut såg jag min syster omgiven av fulla äldre människor på en strand i full fart med att fira skolavslutningen.
Ingen lämplig plats för en 13åring.
Tyvärr såg hon och fröken N också oss och satte av i full språng längst en väg.
Jag hoppade ut och stoppade henne, frågade vad i hela friden hon sysslade med?
Förklarade att mor var jätte orolig och rädd att något hade hänt.

Fröken N ställer sig mitt i mellan mig och min syster och säger:
-Hon gör som hon vill.
Jag var arg och styrde resolut ner den lilla tjejen i diket och blängde surt på henne.
Medan jag står och blänger på den uppkäftiga lilla snorungen, sätter min syster av in i skogen.
Jag lägger benen på ryggen och får tag på henne.
Hon håller fast i en liten gran medan jag drar i henne och säger:
"Nu sätter du dig i bilen."
Hon vrålar och vi kämpar en stund, får till sist tag på henne, bär henne in i bilen och kör iväg.

En stund senare ringer min kompis Z´s pappa på hennes mobil.
Lite överraskad svarar hon med tanke på att kl är 5 på morgonen.
"- Vad i helvete håller ni på med? hör vi pappa polisen vråla igenom luren.
Jag fick precis ett telefonsamtal från en kollega som undrade om någon stulit min bil iom att den blivit anmäld som kidnappningsfordon.
Ni har tre patrull bilar efter er så var så snäll och börja förklara."

Z förklarar situationen för sin far som ringer och avstyr det hela.
Fröken N blev förbannad på mig för att jag tog med mig C hem till mor, så N hade ringt polisen och sagt att okända människor stannade vid sidan av vägen och ryckte in C i bilen och lämnade vårat reg. nummer.
En klipsk liten 13åring men tog inte med i sina beräkningar att Z´s pappa var polis.
Vi kunde ha tillbringat 3 nätter i häktet om vi inte hade haft förutsättningarna på vår sida.

Det var då jag började inse att fröken N är inte en helt vanlig 13årig flicka.
Hon var en 13åring flicka utan skrupler och hämningar, med total avsaknad av empati och sympati.
Jag kan ärligt säga att jag var rätt skakad dagen efter detta hände. Inte så mycket över att vi blivit polisanmälda utan att jag aldrig i hela mitt liv sett min syster så..
Hon har alltid gått att prata med, sedan denna totalomvändning av humör.

Detta utspelar sig från en period från det att hon är 13år tills hon fyller 17 år så jag kan helt enkelt inte komma ihåg allt som hänt på fyra år.
Men Hon höll sig lite lugnare där en period.
Sen började hon försvinna igen lite smått. Först några timmar extra efter skolan, sen så blev det allt längre perioder.
Ibland kunde mor få ett samtal av fröken N alkoholiserade mor att C sover hos dem i natt så hon behöver inte oroa sig osv.
Min mor åkte genast och hämtade C när hon fick dessa samtal.
Så samtalen slutade komma.

En fredag försvinner C. vi letar högt och lågt efter henne.
Fredag blir till lördag.
Lördag kväll kommer ett samtal från akuten:
"Din dotter C blev lämnad här utanför akuten i snödrivan ordentligt alkoholpåverkad."
Hon klarade sig en hårsmån från att bli magpumpad.

Min mor får panik:- HÅLL HENNE KVAR!! JAG KOMMER!
-"Vi kan inte hålla patienter här mot deras vilja, svarar läkaren.
-Men jag har några mil till sjukhuset jag kan inte komma på en gång det tar tid.
Hon är minderårig och har varit försvunnen sen igår.
Jag skickar ner min mor som bor i stan släpp inte iväg henne förrän hon kommit dit."

Min mor kastar sig i bilen för att bli mottagen av ett tomt sjukhus.
Nej hon ville gå.
Hennes tjej kompis kom och hämtade henne och sa att hon skulle följa C hem.
(fröken N förståss)

Vi tog kontakt med polisen och anmälde henne försvunnen.
Måndag kväll hittar polisen henne.
Meddelar över telefon att C vågar inte komma hem för hon blir slagen hemma.
Polisen försöker resonera med henne.
Dom kan inte ta henne därifrån pga att hon inte är i fara, därför kan en 14åring bestämma själv vart hon vill vara, tydligen.

Jag träffar henne på stan någon dag efter och vi börjar skrika åt varandra. Jag försöker förklara för henne var hon gör mot mamma.
Vi skriker dumma saker åt varandra och hon säger:
- jag kan inte gå hem för hon slår mig.
Sen tittar hon förvånat mig i ögonen.
Hon inser att hon står framför sin egen syster och skriker ut sin påhittade historia,
Som hon intalat sig själv så bra att hon börjat tro på den själv.
Står där framför mig när sanningen börjar göra sig påmind.

Fröken N rycker henne i armen,
Kom vi sticker, strunta i dom här jävla idioterna.
så dom springer i från mig.

Mor är i upplösningstillstånd, jag kan höra henne gråta om nätterna och jag ser henne i bland ta lugnande.
Vi har alltid varit öppna i vår familj och otroligt nära, kunnat prata om allt.
Därför tror jag denna hel omvändning tog väldigt hårt på mor.
Hon som aldrig ens skulle tänka tanken på att slå sina barn, får nu höra av polisen att hennes dotter är rädd pga detta.

Hon söker hjälp hos socialen (jag följer med)
-"Jag behöver hjälp, säger mor och brister i tårar och försöker förklara hela situationen.
soctanten skrockar:
"det är hormoner, alla tonåringar gör uppror mot sina föräldrar.
det får ni räkna med att ni kommer att få dras med ett tag. hihihi"

Menar mer eller mindre att mor är en överbeskyddande hönsmamma.

-"Men kan man inte få bort henne från stan bara för en tid så hon får komma bort lite från sin umgängeskrets?" frågar min mor, Soctanten skrattar igen.

-"Vi kan inte göra något så länge hon inte är drogpåverkad."
-"Men då är det ju försent" utbrister min mor...
"-Men det är ju så det fungerar" förklarar tanten lite nedvärderande...

Mor går från soc märkbart nerslagen
"- Jag ger upp Emma, jag orkar inge mer, vi får inte hjälp någonstans och jag vet inte vad vi ska göra.
Vi har försökt allt. pratat,gråtit , skrikigt, allt.
Jag ger upp.."

Självklart ger man inte upp när det gäller sina barn och självklart förstod jag att hon inte hade gett upp men det syntes på henne att hon var totalt utmattad.
Trött så in i själen på allt och att hon inte förstod varför.
Hade det funnits en anledning så hade det varit lättare att förstå.
Fröken N hade sånt inflytande över C och C följde henne i hälarna som en blind hundvalp, för det var hennes vän.

C Håller sig undan när hon upptäcker att polisen inte kan tvinga hem henne men håller kontakten.
Hon ringer och berättar att hon mår bra och att hon kommer hem snart.
Iom att mor är så slut nöjer hon sig med detta och är glad att sakta men säkert få tillbaka relationen med sin dotter.
Försöker med alla medel att få henne att komma hem självmant.
För med tvång som vi märkt tidigare så försvinner hon bara några dar senare.

C kommer hem några dagar senare, duschar och äter med oss och är samma gamla syster som hon alltid varit innan. pratar och skrattar.
Vi andas ut.
Hon säger att hon ska sova borta hos N i natt sen kommer hon hem.

Det låter som om att mor lät henne komma och gå som hon ville fast hon bara var ca 14-15 år, men detta hade pågått i så många år.
Hon har varit polisanmäld flera gånger och kommit hem och rymt åtskilliga gånger.
Jag vill verkligen inte få detta att låta som om min mor inte orkade ta itu med min syster och struntade i henne.
Utan hon kämpade med näbbar och klor tills orken rann ut,
Vilade en stund och kämpade på igen.
Och jag måste säga att jag är stolt över henne att hon orkade kämpa med detta själv i så många år.

Fröken N´s mamma ringde dagen efter att C varit hemma och frågade om C och N var hos oss.
Nej svarar min mamma.
"-Ja jo.. dom kom inte hem igår" säger hon.

Vi kontaktar polisen.
Den manliga polisen vi möter säger att det har inte gått 48 timmar än så dom kan inget göra.
"-Ungdomar brukar testa gränser dom kommer snart hem igen när dom är trött och hungriga. säger polisen
"-Men detta är inte första gången påpekar mor och understryker igen att hon är minderårig.
"-Ni får återkomma" säger polisen..

Min mor väntar och letar igen med alla sina kontakter efter spår efter flickorna.
Inte ett ljud.
Denna gång blir mor riktigt rädd för hon brukar alltid kunna luska upp ett litet spår till någon kompis som kan säga att dom sett eller träffat dem.
Men denna gång inte ett ljud.
Efter 48 timmar kontaktar vi polisen igen och hon berättar sitt ärende och får nästan en ut skällning för att hon väntat så länge med att ringa.
"-HUR FAN SKA NI HA DET? fräser mor.
"-Den ena personen säger att jag ska vänta och den andra säger att jag inte ringt tidigt nog.
Tänker ni hjälpa mig denna gång?"

En efterlysning går ut...
En vecka går och inte ett ljud från min syster.
Två veckor går och fortfarande inte ett ljud.
Min mor bryter ihop.
Och skriker:
"-Om jag bara kunde få veta om hon lever eller är död.. den här ovissheten tar livet av mig.
Jag vill inte gå och undra vad som händer henne.
Mår hon bra,? fryser hon?, får hon något att äta?, ligger hon i ett dike våldtagen och misshandlad? vad.??
Om hon bara ville ringa och säga vad som helst,
kan lika gärna vara dra åt helvete kärring men då skulle jag veta att hon lever."

Mor kontaktar mitt nytt den lokala tv stationen och dom drar igång ett reportage.
T.o.m fröken N´s alkoholiserade mor är med på ett hörn för att lovprisa sin dotter som aldrig gjort något liknade förr.
Vi hoppas reportaget ska komma ut snabbt och att någon ska kunna ge oss upplysningar.

Julaftonen kommer och vi alltihopa sitter runt det dukade julbordet och mår illa av att se all maten.
Alla tittar på dom oöppnade paketen till C under granen och försöker tänka på något annat.
Vi drar oss snart undan från varandra och hittar något att göra i enskilldhet och längtar till att julaftonen snart ska vara över.

I mellandagarna får mor upp ett spår.
C och N har ringt en kompis i stan och pratat med henne.
Och mor börjar pressa henne på information som inte kommer i det lättaste iom att hon lovat att inte säga något.
Mor luskar ut att hon befinner sig i Örebro på Vivalla 60 mil bort hos en känd missbrukare och ny nazist som tidigare bott på ett ungdomshem här uppe.
Mor lämnar alla uppgifter till polisen som lovar att kontakta Örebropolisen på en gång.

Två dar går och inget händer.
Mor letar upp numret till Örebropolisen och frågar om dom kommit fram till något, pratar med en kvinna som inte alls verkar förstå vad det rör sig om.
Mor får igen dra hela historien och får förklaringen att ingen polis från Övik har tagit kontakt med Örebro.
"-Men jag har ju adress och har ju reg numret på bilen" säger mor förstörd.
"-Dom kan ju vara någon annan stans nu."
"-Jag har inte hört av henne på en månad och detta är det enda spår jag har..

Kvinnan i luren lugnar mor och säger att självklart ska dom ta tag i saken och att det är skamligt att det inte blivit något gjort åt saken tidigare.

Sen gick det undan vill jag lova.
30 min senare står polisen utanför dörren med en husransakan i handen.
Pojkens föräldrar vill först inte släppa in polisen och nekar till att ha sett flickorna.
Och håller fram sina hundar.
Polisen förklarar vad straffet kommer bli om dom medvetet har undanhållit 2 underåriga flickor från polisen.
Dom blir insläppta.
Flickorna hittas och blir testade positiva för amfetamin.
Flickorna nekar till att ha tagit detta själv utan har blivit i lurade detta.
Dom sätts på var sitt tåg hem till Övik igen.

Fröken N skickas tillbaka till sina mor för att fortsätta sin destruktiva bana ner i skiten.
Så för hennes del slutar historien här.
Jag hoppas bara inte att hon fått med sig allt för många människor med ner i träsket under åren.

C blir omhändertagen på uppmaning av min mor och fosterhem placeras i ett hus i dom norrländska skogarna.
Jag är så glad att det blev så, för det var en ny start för syster C.
När hon kom bort i från allt dåligt inflytande så började hon tänka själv igen.
Hon pluggade upp sina betyg.
och kom hem ett år senare.

Det tog lång tid att hitta tillbaka till varandra och hon kan inte förklara varför.
För hon vet helt enkelt inte varför..
Jag anklagar fröken N för att jag förlorade min syster den dagen och jag hoppas att jag någon gång får tillbaka henne.
Hela denna historia fick mig att vi 16 år bestämma hur jag skulle reagera på hela denna situation.
Skulle jag fortsätta vara barn och överlåta detta åt mor ensam?
Eller skulle jag försöka lätta bördan och ta hälften av lasset?
För min mor bad mig aldrig om hjälp ska ni veta.

Jag valde att lägga mitt liv åt sidan i 4 år, och tog min plats bredvid min mor och därav skapades glappet mellan min syster och mig.
Jag har så många gånger önskat att jag varit med henne, varit oansvarig med henne så vi hade haft varandra,
Så det hade varit hon och jag.
INTE HON MOT MIG!

Jag sörjer den relation vi kunde ha haft om inte detta hade inträffat.
För det finns där som ett infekterat sår.
Börjar någon av oss peta i det så väller det ut blod och var.
Jag har så svårt att förlåta hur ont hon gjorde oss.
Att hon lastade över allt på mig utan att ha en tanke på hur mycket jag fick ta reda på efter henne.
Hur jag fick lägga allt på hyllan för hon och enbart hon var i centrum...
Jag låter som en liten egoist just nu..
Och kanske är jag det.
Men det är inte de först och främst de förlorade åren jag sörjer.

"-Jag sörjer dig och den relation du och jag aldrig kan få.

Vi träffas nästan jämt.
Hon kommer över och leker med mina barn.
Vi pratar och vi skrattar men vi pratar ALDRIG om tiden som varit.
Jag känner inte min syster.
Jag vet inte hur hon tänker och hur hon mår fast vi lever så nära och det gör mig ledsen.
Vi har kommit en bra bit på vägen och jag hoppas att vi hinner lite längre innan vi dör.

För så länge vi lever kommer jag att kämpa för att hitta tillbaka.
"-För jag älskar dig min allrakäraste lillasyster.