onsdag 22 april 2009

Bakslag....


Det blir ingen hemgång till helgen som vi hade trott.
Hon såg så pigg och glad ut och andades så fint.
Idag var tanken att Timea bara skulle andas koksaltlösning vid behov.
Istället blev det adrenalin igen varje halvtimme.
Febern ökade och hon kaskad kräktes flera gånger på en timme.
Ikväll fick min dotter sond genom näsan ner i magen
Iom att hon inte kan behålla något.

Vincent fick sond när han var var nyfödd och fick ligga sin första vecka i kuvös.
Och den knappt lilla medvetna parveln lyckades ändå hela tiden slita ut sonden.
Jag var inte där idag när dom sondade Mea.
Jag klarade inte av att se det.
Jag hade inte heller möjlighet iom att hemma väntade min son på att få gå och sova.

Min tjuriga lilla flicka, envis som en åsna som blir förbannad bara man ska torka näsan på henne.
Sköterskan frågade om hon skulle behöva lugnande innan.
Och jag kan bara tänka mig hur hon skulle ha sett ut dåsig av lugnande.
Hon låg helt apatisk i min mans armar när jag for därifrån idag.
Totalt utmattad av feber och kräkningar.

Blir hon inte frisk snabbt nu kan vi nog räkna med en bra mycke längre sjukhusvistelse än vad det var tänkt från början.
Det börjar verkligen tära på ork och nerver nu.

Varje morgon kommer vincent in till mig och frågar om han får väcka mea.
han tittar i sängen och säger "- mea borta"
och jag måste förklara igen vars hon är.
Han tar det verkligen bra men det är hjärtskärande att höra när han ligger på golvet framför tv´n och upprepar sitt mantra.
"- mea pappa mea pappa mea pappa..... borta."
Talar hela tiden om för honom att dom kommer snart hem och i morgon ska vi hälsa på en sväng.
Han nöjer sig med det och är en otroligt snäll kille.
Jag tycker han gör det så bra.

Timea slukar sin bror med ögonen när han hälsar på och vill helst klättra och äta på honom trots protester.
Jag tror dom saknar varandra väldigt mycke båda två på sitt sätt.
Och jag saknar att ha hela min familj här hemma.

Henrik gör det så otroligt bra. Han har inte sagt ett ljud om hur jobbigt det är att sitta i karantän med Timea.
Han får inte ens hämta kaffe själv.
Det enda gångerna han kan fly fältet är när jag kommer och avlöser honom ett par timmar mitt på dagen men även då är han strax tillbaka.
jag vet inte vad jag hade gjort utan honom.
Han är verkligen en klippa att luta sig mot när det stormar.

Jag älskar dig Henrik.tack för att du finns här hos oss.

Även en stor kram till dig mor som ställer upp i vått och torrt.
Du hjälper oss så otroligt mycke.
och är ett underbart stöd för oss hela familjen.

6 kommentarer:

Charlotte sa...

En självklar sak att göra, skulle inte ens fundera på annat, det VET du!

Älskar Er så mycket, det VET du oxå! ;-)

Lejonet sa...

Jag hoppas Timea får komma hem snart så man kan få kramen av henne när hon kommer springande med sin gåstol!!

Veronica sa...

Tänker på er och hoppas verkligen att Timea ska få komma hem snart så att ni får vara tillsammans och njuta av närheten till varandra.

Det skär i hjärtat att läsa om din oro och hur ni kämpar. Allt kommer att gå bra och ni kommer att vara ännu starkare tillsammans när allt är över.

Önskar er allt gott och om jag så kunde och förmådde skulle jag skicka styrka till er via cybern.

Allt om inget. sa...

du är stark,har alltid varit,jag hoppas innerligt att ni blir hela igen. kan jag hjälpa till så gör jag det!

Anonym sa...

Tänker på er *kram*

Zoe

Fiviva sa...

Tack så mycke allihopa. vi har äntligen blivit utskrivna idag.
En vecka instängd mellan fyra väggar urk..