Nu är det alldeles strax läggdags...

Men innan jag kramar kudden godnatt så skulle jag vilja berätta lite om min dag.

En tråkig sak hände idag.
Min syster ringer och berättar att en klasskompis till mig i högstadiet tagit sitt liv.
Han lämnade efter sig en mor som mist sin make på samma sätt, en tvillingbror, en storebror och om jag inte minns fel ev något småsyskon.
Även om jag gick i samma klass som honom 7an till 9.an så kan jag absolut inte säga att jag vet vem han var.
Bröderna M syntes det gjorde dom eftersom dom var så lika, dom hördes också ofta eftersom dom hade svårt att inte jävlas med varandra hela tiden. alltid i luven på varandra.
Men jag kommer ihåg R som en ganska blyg kille, en söt, funderande liten kille.
Han och jag var det som satt i rummet intill dom andra och gjorde omprov i matten.
Som sagt det är inte mycke jag egentligen kommer ihåg av honom eller någon annan för den delen.
jag vantrivdes oehört och ville helst inte ha kontakt med någon där.
Jag ville bara ha åren överstökade och sen förtränga dem.
Jag har inte en aning om vad som hänt honom under de 7 åren sen vi slutade skolan.
Men jag känner mig otroligt skakad och upprörd för hur han måste ha mått den sista tiden, vad det var som fick honom att vilja ta sitt liv.
Vad som fick honom att lämna efter sig de människor som älskar honom.

Jag gråter över dig och de dina ikväll R.
Fast jag inte alls kände dig.
Jag gråter med ett modershjärta med tanken om du hade varit min son.
Jag gråter med mitt syskonhjärta med tanken om du hade varit min bror.
Jag önskar dig ro i ditt hjärta nu.
Sov gott R,
sov lugnt.

Jag har ingen lust längre..

Ingen lust alls.
Jag avlägsnar min man från bloggen.
Eftersom han valt att avlägsna sig från denna familj igen.
Så om 6 månader är man en skild kvinna med två små barn.

Denna gång stannar han dock i samma stad så han tar sitt ansvar för sina barn denna gång.
Men det känns hårt att bli ratad inte bara en utan två gånger.
och jag känner mig faktiskt lite bitter.
Tiden får utvisa hur allting kommer lösa sig.

Åh jag önskar, önskar, önskar......

Till den klaraste stjärnan på himlen att jag ska glömma och förlåta.

Jag ska berätta en saga för er. En saga om tre kvinnor, en mamma en storasyster och en lillasyster. Tre kvinnor av samma blod. Två av dessa kvinnor var bara barn vid den tiden sagan utspelar sig. Idag pågår en helt annan saga om en mormor, en mamma och en ung kvinna. Jag har aldrig vågat sätta denna berättelse på "papper" för jag visste inte om jag skulle klara att dra upp allt en gång till. Men jag har börjat inse att jag måste nog göra det för att kunna gå vidare.
Denna saga är till dig från mig lillasyster, sedd ur mitt perspektiv. Som jag önskat, att du någon gång valt att luta dig mot mig i stället.

Here we go.....

År 2000 skiljer sig min mor och vi flyttar in till stan, jag min mor och min lillasyster.
Vilket resulterar i att hon måste byta skola,
Hon var en 13årig osäker och mobbad tjej som steg in i 7e klass på högstadiet.
Hon fanns snart sin plats och trivdes mycket bättre än i sin förra skola och fick många nya vänner.
Tyvärr fel sorts vänner.
Jag vet inte vad för skada våran familj har att alltid plocka hem skadade vingbrutna små fågelungar och ta under våra vingar.
Så där har vi något gemensamt min syster och jag.
Hon presenterar denna lilla 13åriga tjej totalt svart ini och under ögonen.
Fröken N.

Denna tjej kommer från en missbrukar familj och har sen länge gett upp hoppet på de vuxna och har lärt sig den hårda vägen att ta hand om sig själv.
Hur bra nu en 13årig flicka kan ta vara på sig själv.

Ni får ursäkta, för jag försöker verkligen att tycka synd om den här flickan och gjorde under en lång tid men hatet åt upp all medkänsla.
Ni får också tänka på att detta var mina känslor då vid 16 års ålder. Vet inte hur jag skulle reagera idag om jag mötte henne, så det tänker jag inte spekulera i.

Min syster och fröken N var tillsammans jämt.
Vi försökte få henne att förstå att hon var välkommen hos oss och behövde hon hjälp så fanns vi där.
Jag inser nu att det var rätt meningslösa försök för någon som redan gett upp.
För hade jag tittat lite djupare in i hennes svarta ögon lite tidigare så hade vi kunnat bespara oss mycket.
Så vad gör den som sitter fast på botten, som inte kan ta sig upp?
den dränker någon annan för att ha någon att dela sitt lidande med.

Så mycket har hänt och mycket är glömt men vissa händelser har fastnat som den första gången då min syster försvann.
Det var skolavslutning och C kom aldrig hem efter skolan. Vi ringde runt men ingen hade sett eller hört något.
Vi väntade i många timmar men ingen syster C.
Till slut så erbjöd jag mig att åka runt med en kompis och leta på de mest kända festa ställena.
Vi körde säkert runt i 10 mil och spanade.

Tillslut såg jag min syster omgiven av fulla äldre människor på en strand i full fart med att fira skolavslutningen.
Ingen lämplig plats för en 13åring.
Tyvärr såg hon och fröken N också oss och satte av i full språng längst en väg.
Jag hoppade ut och stoppade henne, frågade vad i hela friden hon sysslade med?
Förklarade att mor var jätte orolig och rädd att något hade hänt.

Fröken N ställer sig mitt i mellan mig och min syster och säger:
-Hon gör som hon vill.
Jag var arg och styrde resolut ner den lilla tjejen i diket och blängde surt på henne.
Medan jag står och blänger på den uppkäftiga lilla snorungen, sätter min syster av in i skogen.
Jag lägger benen på ryggen och får tag på henne.
Hon håller fast i en liten gran medan jag drar i henne och säger:
"Nu sätter du dig i bilen."
Hon vrålar och vi kämpar en stund, får till sist tag på henne, bär henne in i bilen och kör iväg.

En stund senare ringer min kompis Z´s pappa på hennes mobil.
Lite överraskad svarar hon med tanke på att kl är 5 på morgonen.
"- Vad i helvete håller ni på med? hör vi pappa polisen vråla igenom luren.
Jag fick precis ett telefonsamtal från en kollega som undrade om någon stulit min bil iom att den blivit anmäld som kidnappningsfordon.
Ni har tre patrull bilar efter er så var så snäll och börja förklara."

Z förklarar situationen för sin far som ringer och avstyr det hela.
Fröken N blev förbannad på mig för att jag tog med mig C hem till mor, så N hade ringt polisen och sagt att okända människor stannade vid sidan av vägen och ryckte in C i bilen och lämnade vårat reg. nummer.
En klipsk liten 13åring men tog inte med i sina beräkningar att Z´s pappa var polis.
Vi kunde ha tillbringat 3 nätter i häktet om vi inte hade haft förutsättningarna på vår sida.

Det var då jag började inse att fröken N är inte en helt vanlig 13årig flicka.
Hon var en 13åring flicka utan skrupler och hämningar, med total avsaknad av empati och sympati.
Jag kan ärligt säga att jag var rätt skakad dagen efter detta hände. Inte så mycket över att vi blivit polisanmälda utan att jag aldrig i hela mitt liv sett min syster så..
Hon har alltid gått att prata med, sedan denna totalomvändning av humör.

Detta utspelar sig från en period från det att hon är 13år tills hon fyller 17 år så jag kan helt enkelt inte komma ihåg allt som hänt på fyra år.
Men Hon höll sig lite lugnare där en period.
Sen började hon försvinna igen lite smått. Först några timmar extra efter skolan, sen så blev det allt längre perioder.
Ibland kunde mor få ett samtal av fröken N alkoholiserade mor att C sover hos dem i natt så hon behöver inte oroa sig osv.
Min mor åkte genast och hämtade C när hon fick dessa samtal.
Så samtalen slutade komma.

En fredag försvinner C. vi letar högt och lågt efter henne.
Fredag blir till lördag.
Lördag kväll kommer ett samtal från akuten:
"Din dotter C blev lämnad här utanför akuten i snödrivan ordentligt alkoholpåverkad."
Hon klarade sig en hårsmån från att bli magpumpad.

Min mor får panik:- HÅLL HENNE KVAR!! JAG KOMMER!
-"Vi kan inte hålla patienter här mot deras vilja, svarar läkaren.
-Men jag har några mil till sjukhuset jag kan inte komma på en gång det tar tid.
Hon är minderårig och har varit försvunnen sen igår.
Jag skickar ner min mor som bor i stan släpp inte iväg henne förrän hon kommit dit."

Min mor kastar sig i bilen för att bli mottagen av ett tomt sjukhus.
Nej hon ville gå.
Hennes tjej kompis kom och hämtade henne och sa att hon skulle följa C hem.
(fröken N förståss)

Vi tog kontakt med polisen och anmälde henne försvunnen.
Måndag kväll hittar polisen henne.
Meddelar över telefon att C vågar inte komma hem för hon blir slagen hemma.
Polisen försöker resonera med henne.
Dom kan inte ta henne därifrån pga att hon inte är i fara, därför kan en 14åring bestämma själv vart hon vill vara, tydligen.

Jag träffar henne på stan någon dag efter och vi börjar skrika åt varandra. Jag försöker förklara för henne var hon gör mot mamma.
Vi skriker dumma saker åt varandra och hon säger:
- jag kan inte gå hem för hon slår mig.
Sen tittar hon förvånat mig i ögonen.
Hon inser att hon står framför sin egen syster och skriker ut sin påhittade historia,
Som hon intalat sig själv så bra att hon börjat tro på den själv.
Står där framför mig när sanningen börjar göra sig påmind.

Fröken N rycker henne i armen,
Kom vi sticker, strunta i dom här jävla idioterna.
så dom springer i från mig.

Mor är i upplösningstillstånd, jag kan höra henne gråta om nätterna och jag ser henne i bland ta lugnande.
Vi har alltid varit öppna i vår familj och otroligt nära, kunnat prata om allt.
Därför tror jag denna hel omvändning tog väldigt hårt på mor.
Hon som aldrig ens skulle tänka tanken på att slå sina barn, får nu höra av polisen att hennes dotter är rädd pga detta.

Hon söker hjälp hos socialen (jag följer med)
-"Jag behöver hjälp, säger mor och brister i tårar och försöker förklara hela situationen.
soctanten skrockar:
"det är hormoner, alla tonåringar gör uppror mot sina föräldrar.
det får ni räkna med att ni kommer att få dras med ett tag. hihihi"

Menar mer eller mindre att mor är en överbeskyddande hönsmamma.

-"Men kan man inte få bort henne från stan bara för en tid så hon får komma bort lite från sin umgängeskrets?" frågar min mor, Soctanten skrattar igen.

-"Vi kan inte göra något så länge hon inte är drogpåverkad."
-"Men då är det ju försent" utbrister min mor...
"-Men det är ju så det fungerar" förklarar tanten lite nedvärderande...

Mor går från soc märkbart nerslagen
"- Jag ger upp Emma, jag orkar inge mer, vi får inte hjälp någonstans och jag vet inte vad vi ska göra.
Vi har försökt allt. pratat,gråtit , skrikigt, allt.
Jag ger upp.."

Självklart ger man inte upp när det gäller sina barn och självklart förstod jag att hon inte hade gett upp men det syntes på henne att hon var totalt utmattad.
Trött så in i själen på allt och att hon inte förstod varför.
Hade det funnits en anledning så hade det varit lättare att förstå.
Fröken N hade sånt inflytande över C och C följde henne i hälarna som en blind hundvalp, för det var hennes vän.

C Håller sig undan när hon upptäcker att polisen inte kan tvinga hem henne men håller kontakten.
Hon ringer och berättar att hon mår bra och att hon kommer hem snart.
Iom att mor är så slut nöjer hon sig med detta och är glad att sakta men säkert få tillbaka relationen med sin dotter.
Försöker med alla medel att få henne att komma hem självmant.
För med tvång som vi märkt tidigare så försvinner hon bara några dar senare.

C kommer hem några dagar senare, duschar och äter med oss och är samma gamla syster som hon alltid varit innan. pratar och skrattar.
Vi andas ut.
Hon säger att hon ska sova borta hos N i natt sen kommer hon hem.

Det låter som om att mor lät henne komma och gå som hon ville fast hon bara var ca 14-15 år, men detta hade pågått i så många år.
Hon har varit polisanmäld flera gånger och kommit hem och rymt åtskilliga gånger.
Jag vill verkligen inte få detta att låta som om min mor inte orkade ta itu med min syster och struntade i henne.
Utan hon kämpade med näbbar och klor tills orken rann ut,
Vilade en stund och kämpade på igen.
Och jag måste säga att jag är stolt över henne att hon orkade kämpa med detta själv i så många år.

Fröken N´s mamma ringde dagen efter att C varit hemma och frågade om C och N var hos oss.
Nej svarar min mamma.
"-Ja jo.. dom kom inte hem igår" säger hon.

Vi kontaktar polisen.
Den manliga polisen vi möter säger att det har inte gått 48 timmar än så dom kan inget göra.
"-Ungdomar brukar testa gränser dom kommer snart hem igen när dom är trött och hungriga. säger polisen
"-Men detta är inte första gången påpekar mor och understryker igen att hon är minderårig.
"-Ni får återkomma" säger polisen..

Min mor väntar och letar igen med alla sina kontakter efter spår efter flickorna.
Inte ett ljud.
Denna gång blir mor riktigt rädd för hon brukar alltid kunna luska upp ett litet spår till någon kompis som kan säga att dom sett eller träffat dem.
Men denna gång inte ett ljud.
Efter 48 timmar kontaktar vi polisen igen och hon berättar sitt ärende och får nästan en ut skällning för att hon väntat så länge med att ringa.
"-HUR FAN SKA NI HA DET? fräser mor.
"-Den ena personen säger att jag ska vänta och den andra säger att jag inte ringt tidigt nog.
Tänker ni hjälpa mig denna gång?"

En efterlysning går ut...
En vecka går och inte ett ljud från min syster.
Två veckor går och fortfarande inte ett ljud.
Min mor bryter ihop.
Och skriker:
"-Om jag bara kunde få veta om hon lever eller är död.. den här ovissheten tar livet av mig.
Jag vill inte gå och undra vad som händer henne.
Mår hon bra,? fryser hon?, får hon något att äta?, ligger hon i ett dike våldtagen och misshandlad? vad.??
Om hon bara ville ringa och säga vad som helst,
kan lika gärna vara dra åt helvete kärring men då skulle jag veta att hon lever."

Mor kontaktar mitt nytt den lokala tv stationen och dom drar igång ett reportage.
T.o.m fröken N´s alkoholiserade mor är med på ett hörn för att lovprisa sin dotter som aldrig gjort något liknade förr.
Vi hoppas reportaget ska komma ut snabbt och att någon ska kunna ge oss upplysningar.

Julaftonen kommer och vi alltihopa sitter runt det dukade julbordet och mår illa av att se all maten.
Alla tittar på dom oöppnade paketen till C under granen och försöker tänka på något annat.
Vi drar oss snart undan från varandra och hittar något att göra i enskilldhet och längtar till att julaftonen snart ska vara över.

I mellandagarna får mor upp ett spår.
C och N har ringt en kompis i stan och pratat med henne.
Och mor börjar pressa henne på information som inte kommer i det lättaste iom att hon lovat att inte säga något.
Mor luskar ut att hon befinner sig i Örebro på Vivalla 60 mil bort hos en känd missbrukare och ny nazist som tidigare bott på ett ungdomshem här uppe.
Mor lämnar alla uppgifter till polisen som lovar att kontakta Örebropolisen på en gång.

Två dar går och inget händer.
Mor letar upp numret till Örebropolisen och frågar om dom kommit fram till något, pratar med en kvinna som inte alls verkar förstå vad det rör sig om.
Mor får igen dra hela historien och får förklaringen att ingen polis från Övik har tagit kontakt med Örebro.
"-Men jag har ju adress och har ju reg numret på bilen" säger mor förstörd.
"-Dom kan ju vara någon annan stans nu."
"-Jag har inte hört av henne på en månad och detta är det enda spår jag har..

Kvinnan i luren lugnar mor och säger att självklart ska dom ta tag i saken och att det är skamligt att det inte blivit något gjort åt saken tidigare.

Sen gick det undan vill jag lova.
30 min senare står polisen utanför dörren med en husransakan i handen.
Pojkens föräldrar vill först inte släppa in polisen och nekar till att ha sett flickorna.
Och håller fram sina hundar.
Polisen förklarar vad straffet kommer bli om dom medvetet har undanhållit 2 underåriga flickor från polisen.
Dom blir insläppta.
Flickorna hittas och blir testade positiva för amfetamin.
Flickorna nekar till att ha tagit detta själv utan har blivit i lurade detta.
Dom sätts på var sitt tåg hem till Övik igen.

Fröken N skickas tillbaka till sina mor för att fortsätta sin destruktiva bana ner i skiten.
Så för hennes del slutar historien här.
Jag hoppas bara inte att hon fått med sig allt för många människor med ner i träsket under åren.

C blir omhändertagen på uppmaning av min mor och fosterhem placeras i ett hus i dom norrländska skogarna.
Jag är så glad att det blev så, för det var en ny start för syster C.
När hon kom bort i från allt dåligt inflytande så började hon tänka själv igen.
Hon pluggade upp sina betyg.
och kom hem ett år senare.

Det tog lång tid att hitta tillbaka till varandra och hon kan inte förklara varför.
För hon vet helt enkelt inte varför..
Jag anklagar fröken N för att jag förlorade min syster den dagen och jag hoppas att jag någon gång får tillbaka henne.
Hela denna historia fick mig att vi 16 år bestämma hur jag skulle reagera på hela denna situation.
Skulle jag fortsätta vara barn och överlåta detta åt mor ensam?
Eller skulle jag försöka lätta bördan och ta hälften av lasset?
För min mor bad mig aldrig om hjälp ska ni veta.

Jag valde att lägga mitt liv åt sidan i 4 år, och tog min plats bredvid min mor och därav skapades glappet mellan min syster och mig.
Jag har så många gånger önskat att jag varit med henne, varit oansvarig med henne så vi hade haft varandra,
Så det hade varit hon och jag.
INTE HON MOT MIG!

Jag sörjer den relation vi kunde ha haft om inte detta hade inträffat.
För det finns där som ett infekterat sår.
Börjar någon av oss peta i det så väller det ut blod och var.
Jag har så svårt att förlåta hur ont hon gjorde oss.
Att hon lastade över allt på mig utan att ha en tanke på hur mycket jag fick ta reda på efter henne.
Hur jag fick lägga allt på hyllan för hon och enbart hon var i centrum...
Jag låter som en liten egoist just nu..
Och kanske är jag det.
Men det är inte de först och främst de förlorade åren jag sörjer.

"-Jag sörjer dig och den relation du och jag aldrig kan få.

Vi träffas nästan jämt.
Hon kommer över och leker med mina barn.
Vi pratar och vi skrattar men vi pratar ALDRIG om tiden som varit.
Jag känner inte min syster.
Jag vet inte hur hon tänker och hur hon mår fast vi lever så nära och det gör mig ledsen.
Vi har kommit en bra bit på vägen och jag hoppas att vi hinner lite längre innan vi dör.

För så länge vi lever kommer jag att kämpa för att hitta tillbaka.
"-För jag älskar dig min allrakäraste lillasyster.

AVGRUNDS VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL

Fan vad jag är less..
Ursäkta språket men nu börjar det gå för långt.

I april 06 ringer dom från OPTIMAL TELECOM och erbjuder min man ett telefonabonnemang.
Dom lovar att halvera telekostnaden.
Han säger att han vill inte tacka ja så länge han inte har mer information och ber dem skicka sådan först.
Efter några dar kommer hela paketet hem och uppgifter om att vi nu har bytt abonnemang till optimaltelecom.

Vi blir så klart arga och skickar tillbaka allt och tar tillbaka vårat telia abbonemang.
Telia fixar allt per telefon. sen börjar de dubbla räkningarna falla in.
optimals tre dubbelt så dyra som telias.
Vi ringer upp dem och säger att vi har bytt igen och de bytt utan vårt medgivande.
Och säger åt dem att makulera räkningarna.
I den stilen fortsätter vi i säkert ett halvår upp mot ett år.
varje månad kommer en ny räkning som vi måste ringa om som blir makulerad.

Sen en dag verkade dom förstått. och inga fler räkningar dyker upp.
förrän NU!! snart 3 ÅR senare dimper det ner en räkning på 8000kr hos inkasso.
för obetald räkning till SATANS JÄVLA OPTIMAL TELECOM!!!!
Min man ringer upp inkasso och dom säger att dom inget kan göra utan optimal måste kontaktas.
Min man ringer optimal och får prata med en smått förvirrad kundtjänst som förklarar att vi finns inte ens med i deras register.
och den räkningen ska makuleras så vi kan bara kasta den.

Nu två månader senare dyker ännu en räkning upp från inkasso på 6000 kr.
som någon vänlig person på inkassobolaget skrivit RING!!! med stora bokstäver på.
Så i morgon blir det krig här.
Får inte min man tala med någon chef kommer vi ta upp ärendet med någon jurist, plus eller liknande.
Det här är att suga folk på pengar...

Dom får ju sina pengar av inkasso sen står vi där och är skyldig pengar till inkasso för något vi aldrig godkänt.

Jag blir så vansinnig förbannad..
Har lust och hoppa genom telefonen och strypa första bästa operatör jag får tag på.
Tänk er alla halv senila gamla tanter och farbröder som blir utsatt för detta som snällt betalar flera 1000 kronor i månaden för något dom egentligen aldrig godkänt..

*andas ut häftigt* så, nu har jag kanske fått lite av min ilska ur mitt system så det inte drabbar någon stackars sate i min närhet.
men jag är långt ifrån lugn..

Jag är en skugga av mitt forna jag.

Jag har alltid varit smal men jag har aldrig varit orolig över min vikt,
förrän nu.
En bekant till min skrev en artikel om hur det är att vara smal i en värld full av bantningstips.
http://rockho.blogg.se/
Och jag kan inte säga annat än att hennes ord är mina tankar.

Innan jag fick barn har jag inte reflekterat så mycket över att folk tyckt att jag har varit smal,
Och jag fick ofta höra vänta du tills du fyller 20 då vänder det och du kommer bli rundare på både det ena och det andra stället.
Vid 21 väntade jag min son.
-Du ska se att du kommer gå upp i vikt och räkna med att du kommer behålla några kilon efter det.

Jag ska tala om att jag har aldrig känt mig så vacker som när jag var gravid..
Jag gick visserligen bara upp 7 kg och såg man mig bakifrån eller framifrån så kunde man inte ens gissa på att jag var gravid.
Jag fick kommentaren. Du ser ut som en orm som nyätit.
Men lika glad var jag för det.
Jag hade ändå kommit upp i hela 57kg

Efter jag fått min son alldeles förtidigt, så rasade jag i vikt igen.
170cm och 49 kg.
Samma var det när jag väntade barn nr två. Även där blev det komplikationer och jag har ofta undrat om det har blivit som det blivit med mina graviditeter just pga att jag inte gått upp i vikt.
Att min kropp inte ha orkat bära och förse barnen + mig med näring hela tiden ut.

Jag sökte hjälp förra veckan och fick svaret:
Har du ätstörningar bulimi anorexia?
Nej svarade jag och jag har aldrig bantat i hela mitt liv,
jag vill ha hjälp att se varför jag inte kan gå upp i vikt.
Hmm. ja men du vet att man går ner i vikt när man ammar upplyste sjuksköterskan mig om.

Något som jag aaaaaaaaaaaaaaldrig har hört förr..

Jo förklarade jag jag är fullt medveten om att man går ned när man ammar.
Men är det normalt att gå ner så pass att man har ett bmi på 16 och inte ta sig upp i vikt igen efter att ha slutat amma?
Detta är inte mitt första barn.
Jag är totalt orkeslös och trött hela tiden.

"-Ja jag måste be dig återkomma när du slutat amma om det inte blir någon ändring svarade sjuksköterskan så får vi DÅ se om vi kan göra en utredning på dig."

Jag hade egentligen väntat mig detta. och skulle nog aldrig ringt om inte min man hade propsat på iom att han är orolig för mig.

Man ser dagligen reportage om hur man ska gå ner i vikt men jag hittar ingenting om hur man kan göra för att gå upp i vikt.
Ät mer smör på mackan, ät en semla till frukost.
Hade det funkat hade jag vägt betydligt mycket mer idag.

Sorgligt men sant så har inte jag många vänner som är överviktiga pga att jag fixar inte att höra.
"Du har tur du som är smal du kan ha på dig vad du vill och äta vad du vill."
Många ser inte att man kan lida precis lika mycket underviktig som tjock.

Och jag lider inte för hur någon annan ser mig.
Jag mår dåligt när jag ser mig själv i spegeln och ser hur jag mer och mer förvandlas till en skugga av mitt forna jag.

Jag känner mig lite trasig..

Jag får ofta frågan : Är du lycklig? Är du lycklig med ditt liv?
Jag borde vara lycklig,
Jag är älskad, vi är friska, vi har två underbara barn, plus en familj som ställer upp i vått och torrt.
Vi har tak över huvudet och mat på bordet.
Så vad är det som fattas mig?

Varför känner jag det som om jag inte kan ta mig upp ur detta svarta hål?
Vad är det jag letar efter hela tiden?
Nu har jag varit hemma mamma i över 3 år.
Är det därför jag känner mig så trött?
Behöver jag nya utmaningar?
En chans att känna mig som kvinna och människa istället för bara mor?

Missförstå mig inte nu. Jag älskar att vara mamma åt mina barn.
Och det är en underbar uppgift som har fått mig att växa på så många sätt.
Jag har en make som strävar efter att hitta tillbaka till varandra.
Men jag tycks ha slagit på pausknappen.
Jag har så svårt att se framåt just nu.

Vänner försöker locka ut mig, hitta på något en dag/en kväll, men även där tycks jag hitta min pausknapp, och allt hamnar i stillbild.
"Ja jätte bra idé" tycker jag ena sekunden för att i nästa ändra mig och avboka.
Jag känner ett krav på mig att må bra och vara glad, för jag har ingen direkt anledning att må som jag mår.

Jag kan inte förklara... för jag vet inte själv.......
Ha lite tålamod med mig.....

2008 var inte mitt år...

Även om utgången gav mig en liten underbar flicka.

Tors 17 apr 2008 07:38
Skrev jag detta i ett forum...

hej jag har bott i en stad i västmanland med min man och son på 16 månader fram till nu... V kom i v 33 och det var påfrestande veckor på neo avdelningen.
men han klarade det galant och är en frisk glad och aktiv pojke full med bus.. inte långt därefter friade min man till mig. och året efter han föddes gifte vi oss.
i nov 07 fick jag ett missfall vårt andra planerade barn.
blev jätte ledsen och har svårt att ta mig ur sorgen även om det var så tidigt i graviditeten, dock dök ingen mens upp och det visade sig att jag blivit gravid ca 3 veckor efter missfallet.

jag är nu i v19 och vi skulle äntligen flytta till en större lägenhet.
så släpper han bomben på mig. han älskar mig inte längre.
inte på samma sätt.
och ser ingen framtid tillsammans med mig.
jag i min tur förstår inte hur man bara kan vakna upp över en natt och inse detta som han påstår sig gjort.
hur kan man inte försöka lite mer när det är två barn inblandade. hur kan man ens välja att inte se sitt andra barn födas..?
hade han haft en annan hade det här varit lättare att förstå. då hade jag haft en "ursäkt" för hans betende inte bara att han gett upp. vi har inte haft det dåligt i vårt förhållande. lite små tjafs och lite motgångar som alla andra par men aldrig bråkat skrikit till varandra så därför kom det hela som en chock.
jag kan inte ens vara arg.
för jag förstår inte det här.

jag måste nu flytta 60 mil uppåt till västernorrland för att fixa det här med hjälp av familj och vänner. han kommer kanske träffa sina barn några gånger om året.
hur kan man bara tappa intresset? Jag vet att jag kommer fixa det här men inte utan hjälp. kommer vara en lååång väg tills jag förstår hur jag hamnat i den här situationen.
om jag någonsin kommer det.
men fixa att leva själv med två så underbara barn ser jag inte som ett problem. tufft ja, men det är inte jag som förlorar i det här.

Jag flyttade och trivdes riktigt bra.
Jag fick ett otroligt stöd av min mor och mitt självförtroende växte.
Men min graviditet var inte så lätt som jag hoppades..
Som jag berättat om tidigare så var det många och långa sjukhus besök och den 25 aug kom Timea till världen.
Under allt detta strul hittade jag och min man tillbaka till varandra.
Vi sökte styrka hos varandra och beslutade oss för att glömma och gå vidare.
Och han flyttade upp inte långt efter att Timea föddes.
Han har bättrat sig på så många plan,
men jag är arg!!
Jag kan inte släppa det här.. jag är fortfarande så arg, och varje gång vi tjafsar om en skit grej bubblar ilskan upp.


Likt en spegel kan också allt på en sek gå i tusen bitar.
Du betraktar delarna och undrar om den någonsin kommer kunna lagas.
Du samlar ihop bitarna och fogar ihop den igen,
Den går att laga men kommer aldrig bli lika stark.
Du betraktar bilden, den har ändras, den är sig inte alls lik den bilden som en gång var.
Du ser bara skarvarna och undrar när bitarna ska falla ur ramen,
en efter en eller alla på en gång.
Det är en konst att se bakom skarvarna och se att bilden må har förändrats, Den är inte förstörd... Det är bara något nytt som har skapats.

Detta skrev jag åt en kvinna som har det svårt just nu.
Men jag undrar om jag har kommit så långt att jag kan se att bilden bara har förändrats.
Det känns fortfarande som om jag trampar omkring på mina glasbitar med blodiga fötter
Jag är inte alls säker på att jag vill bygga.
Det mesta börjar mer och mer kännas som en övervuxen ruin..
ett vackert minne.
ena dagen älskar jag nästa hatar jag.. det finns inget mellanting längre..
Jag känner mig så trött..
så otroligt trött.

Arboga barnen

Det är nog en händelse i sverige som ingen har undgått att missa.
Jag har bott i Arboga i två år och i slutet av mitt sista år där så fick jag höra om denna otroligt fruktansvärda händelse.
Jag kände inte Emma och jag vet inte vem hon och hennes familj var trots att lilla arboga är litet nog att korsa på en eftermiddags promenad.
Men när detta medelande kom så satte jag mig lamslagen ner i soffan och bara grät.
Grät över hennes och barnens och deras närmastes öde.
I en värld så fylld av våld och död så blir man lätt avtrubbad, man hör om hemskheter men skakar dem av sig och går vidare,
Om det var för att det fanns så mycke likheter mellan oss. samma namn, samma ålder, barn i samma årsgrupp eller bara för att vi bodde i samma stad som denna händelse chockat mig så svårt vet jag inte.
Under det gångna året har jag inte kunnat lyssna på saker som sagts om arboga, jag har inte kunnat läst vad som skrivits och har bara blundat och gått förbi och försökt förtränga det, som alla andra otrevligheter som sker i livet.
Men nästa varje dag flyger en lite tanke genom mitt huvud.
I dag visades en dokumentär på tv om arbogamorden och jag kunde inte gå därifrån för jag satt och ammade min dotter medans min man jätte gärna ville se.
Efter ett tag fick jag avbryta amningen och gå därifrån, mina tårar bara forsade ner för mina kinder.
I morgon är det jul.
Hur blir deras jul? Hur kommer alla framtida jular bli för dem?
Hur kan man orka fortsätta leva?
Jag ser mina barn sova tryggt i sina sängar, så vackra så sköra,
Hur skulle jag kunna fortsätta leva om någon tog dem ifrån mig.
Hur kan man undgå att drunkna i bitterhet?
Det här är inte första gången det här har hänt. Emma delar tyvärr sitt öde med många människor.
Varför blir allt helt plötsligt så verkligt när det sker i ens närhet?
Borde jag inte sörja alla dessa barns och föräldrars öden i världen lika mycke?
Men detta är en händelse som etsats sig fast i mitt minne och som aldrig kommer försvinna och just nu när det är jul så tänker jag extra mycke på Emma.
Och hoppas att det kommer finnas många glädje stunder i ditt liv trots all sorg.