Jag vill att ni tar er tid att läsa detta

Kränkning utförd av socialtjänsten i Marks kommun

Den 28 oktober 2009 utsatte socialtjänsten två små barn för för vad vi anser vara ett övergrepp av den. Barnen, en flicka 4 och en pojke 5 år har varit placerade tillsammans och i samma fosterhem under 4 år. På onsdagen d 28 åker familjehemmet med barnen på ett umgänge med modern. Barnen protesterar vilt. De får bända upp pojken händer då de skall ha honom ur sängen. Vara två stycken för att klä honom och han vägrar äta. Flickan är molocken och vill inte åka hon heller.
Ingen av barnen har någon anknytning till mamman och har fram tills våren 2009 bara träffat mamman två gåner per år. På vägen ner talar pojken om att han hoppas att ”mamman” inte skall vara hemma. Barnen lämnas över till skyddspersonal då fosterhemmet inte får närvara vid umgängena. Personal med direktlarm till polisen.

Överlämnandet går bra utifrån att fostermamman lovar och bedyrar att komma och hämta barnen. De skall ju bara vara där en stund. Då tiden har gått och fostermamman kommer till mötesplatsen för att hämta barnen möts hon av de två socialassistenter.
Familjehemmet frå veta att de sagts upp med omedelbar verkan och barnen har omplacerats till ett jourhem. Barnen hade inte mer än det de stod och gick i. De fick inte med nalle eller snuttefilt saker som står för trygghet och de fick inte säga hej då till fosterfamiljen.
Agerandet är i sin helhet helt oförsvarligt ut ifrån barnens synvinkel. Ur skall dessa små någonsinn kunna lita på en vuxen igen. De rycks upp från allt som tryggt invant, allt de känner till som sitt eget. Sin ”familj” sina kompisar, sina fritidsaktiviteter.
Orsaken till omplaceringen och uppsägningen är att fosterfamiljen anklagas för att inte samarbeta inför ett beslut om hemflytt. En hemflytt till en familj där mamman är diagnostiserad med lätt utvecklingsstörning och hennes nye man är starkt kriminellt belastad.




Läs mer på... http://www.barnmisshandelavmyndighet.se/
Och glöm inte bort att skriva under protestlistan.

Jämställdhet

All heder åt mitt eget kön, Men det är vi kvinnor som skriker högst om jämställdhet.
Visst med all rätt många gånger.
Lika lön för lika arbete, det ska finnas lika många kvinnor som män på en arbetsplats.
Att vi klarar av vilket arbete som helst lika väl som en man.

Jag har valt ett mansdominerat yrke.
Svetsa är det jag vill göra.
Men jag möter motstånd, Inte av män, UTAN AV KVINNOR.

Vi som skriker högst i dessa sammanhang är dessa som kommer med kommentarer som:
"Svets?? varför satsar du inte på vården istället?"
Precis som det inte undgått någon att inom vården jobbar du röven av dig för nästan ingenting. dvs om du har turen att få ihop dina pengar på de 1-4 ställen du behöver jobba på för att få ihop dina timmar.
Men eftersom jag är kvinna passar det sig bättre att jag väljer ett vårdyrke framför svets.
Min arbetsförmedlare (kvinna) som det står om i inlägget nedan var väldigt skeptisk att jag skulle fixa detta för jag kunde ju bli "smutsig" och var tvungen att ligga på backen.
Den andra arbetsförmedlaren jag mötte (man) var helt och hållet positiv och gjorde vad han kunde för att hjälpa mig in på utbildningen utan att komma med urbota dumma påståenden.

Det kanske hade hjälpt om jag varit en storbyggd maskulin kvinna (mest troligt lesbisk i andras ögon) för att det skulle vara acceptabelt för mig att jobba på en mansdominerad arbetsplats.
För det verkar vara så vi kvinnor ser på saken.

Varför är det vi som skriker högst som har fördomarna om kvinnor på manliga arbetsplatser?
Det är i grund och botten vi som motarbetar oss själva.
Det är vi som har fördomarna mot oss själva.

Jag känner mig könsdiskriminerad av mitt eget kön.

Uppdatering

Aktivt bloggande i all ära, men jag tror mer på att skriva när man faktiskt har något på hjärtat än att pränta ner några rader varje dag om att man ätit, skitit och sovit osv.
Känns som det hänt en hel del sen jag sist bloggade men samtidigt så känns dagarna som en evighetslång väntan..
Jag vill ta tag i mitt liv, jag är redo att börja med alla förändringar för att ta mig mot mitt mål.
Men istället pga regler och paragrafer så sitter jag här och väntar dag ut och dag in.

Har tänkte länge på svetsutbildningen och kommit fram till att det är något jag verkligen vill göra.
När min dotter var 10 månader och jag fortfarande var mammaledig knatade jag in på arbetsförnedringen, tänkte att det måste ju vara positivt att veta vad man vill, ta tag i saken på en gång och skriva upp sig på väntelistan.
Allt jag möter är motstånd.

När jag först nämner mina planer tittar kvinna skeptiskt på mig och säger.
1. Tycker du om att bli smutsig.
2. Gillar du att ligga på backen sommar som vinter.
Svarar att jag tror att jag uppskattar det lika lite som vilken karl som helst.
Men vad gör lite skit när det finns dusch.
1. Som småbarnsförälder är dagarna du kommer hemifrån helt ren rätt lätträknade,
2. Man spenderar med tid på golvet/ backen än man gör ståendes.

Får dock höra att jag måste först vara inskriven/arbetslös i 3månader för att ens få söka utbildningen, och därefter kommer jag bli kontaktad av ungdomsgarantin (lekstugan)
Där hamnar alla som är 20-25.
Och är du under 25 så vet du tydligen inte vad du vill.
När man då är med i ungdomsgarantin kan man bara gå svetsutbildning i 4 månader sen måste man hitta en annan sysselsättning.

Redan då höll jag på bli vansinnig.
Jag har två barn på heltid, ingen utbildning, inget körkort och det ligger helt och hållet på mina axlar att hitta ett sätt att försörja oss alla.
För fan ta den som tror att det är slappt och bekvämt att leva på försörjnings stöd.
Jag trodde verkligen arbetsförnedringen uppskattade folk som visste vad dom ville.
Men det är tydligen inte så.

Så nu är det en evig väntan tom dec då kan jag påbörja mina 4 månader så dom flyter ihop med min 25årsdag så jag faktiskt kan fullfölja den utbildning jag startat.
Har äntligen sparat ihop några slantar att kunna skriva in mig på körskolan,
Plus att jag hade lyckats lägga undan lite från min norm varje månad för att ha till körlektioner.
Då kommer nästa stöt,
soc har sett att jag har ett sparkonto och detta måste jag nu redovisa.
Det betyder att de pengar jag faktiskt lyckats lägga undan nu kommer dras bort från min levnadsstandard. så jag är tillbaka på ruta ett.

Moment 22. har jag inget körkort är chansen till jobb rätt liten, men jag behöver ett jobb för att kunna ta ett körkort.
Kände verkligen att luften gick ur mig.
Det är inte meningen att man ska kunna ta sig på fötter, som ensamstående socialfall.

Jag är fullt medveten om att jag satt mig i den här sitsen, det var mitt val att inte fullfölja gymnasiet(även om det är ytterst få som verkligen fått en karriär efter avslutat gymnasium) och det var mitt val att skaffa mitt första barn vid 21.
Men, man hade väl inte räknat med att bli ensamstående så pass tidigt, man hade inte heller räknat med att själv ha 100% ansvar för barnen.

Man hör många gånger att det måste vara tufft att vara ensam med två småbarn.
Det är inte jobbigt att ha två barn, det är omständigheterna runtom som gör livet lite tufft ibland.
Lätt att vara efterklok, men jag skulle ha gjort mig oberoende innan jag satte mina barn till världen,
Men det finns ingen anledning att egentligen titta bakåt, det är ändå inget jag kan påverka utan det är framtiden jag har som mål.

Men det är sååå svårt att bara sitta och vänta när man är redo att skapa ett nytt bättre liv för mig och mina kottar.

Är det verkligen barnen vi ser i första hand?

Fick nyligen höra att socialstyrelsen fokuserar på barnets rätt till sina föräldrar och inte tvärt om, något som låter jätte bra och underbart i TEORIN.
Verkligheten ser dock helt annorlunda ut.

En förälder har umgängesrätt till sitt barn men barnet i fråga har inte umgängesrätt till sin förälder, är det då att se till barnets bästa?

Den föräldrar som inte har barnet boende hos sig kan försvinna i två år men ändå komma tillbaka och kräva umgängesrätt fast tex barnen inte känner föräldern för der är hennes eller hans rätt till umgänge.
Den förälder som inte har vårdnaden kan flytta precis var som helst i landet/världen utan någon som helst skyldighet att finnas för sitt barns umgängesrätt.
Mao barnen är skyldig föräldern umgängesrätt medan föräldern inte alls är skyldig sina barn rätten att få umgås med föräldern.

Jag kanske är dum som kämpar för mina barns rätt till båda föräldrarna,
Att få växa upp med både en mamma och en pappa även om föräldrarna inte lever tillsammans.
Det är alldeles för lätt att producera ett barn för att sen avsäga sig sitt ansvar för det liv man skapat.

Det hade varit mycke enklare att leva mitt liv helt solo med barnen, utan att behöva lägga energi ork på något som borde vara en självklarhet.
Kan något som så många män och kvinnor dagligen kämpar för att få vara delaktiga i vara så lätt att prioritera bort?
För mig är det oförstårligt.

Jag tror alla parter kommer ångra sig bittert en dag om jag slutar med mina enträgna försök och bara låter saker rinna ut i sanden.
Men det är samtidigt omöjligt att förtränga när man hör det dagliga lilla pappamantrat i örat.
Och det svider i mammahjärtat att jag inte kan ge dem vad de vill ha.

Inga bortförklaringar, Jag VET att du kan bättre än så här.
Jag har sett det tidigare.

Vad är det för FEL på män?

Eller är det jag som är en idiotmanget?
Efter jag blev själv insåg jag att det var rätt öde på min msn, folk man surrat med har droppat av en efter en under årens lopp.
Kväll efter kväll satt man och stirrade på datorn ihopp om något att göra eller någon att surra med men nej.
Därför gick jag med på lite kontakt sidor.
Bara för kul inte för att träffa någon.
Jag känner att mitt liv just nu är nog komplicerat för att blanda in ytterligare en person.
Allt står klart och tydligt på min sida.

"Just för tillfället letar jag bara efter personer att surra med.
Är varken intresserad av ragg eller blivande förhållande.
Jag tänker lära mig stå på mina egna ben först."

Även garderade jag mig mot ev idioter.

"Bespar mig era tragiska sexanspelningar. jag är lika lite intresserad av att se bild på din kuk som att studera koskit.
Personen gör snoppen intressant inte tvärtom...
Men jag gissar på att de flesta av er som skickar dessa bilder och kommentarer är närmast analfabeter så jag tvivlar på att ni kommit så här långt ner i min presentation.
Ps: det är skillnad på att vara kramsjuk och gubbsjuk."

Men tydligen verkar det ändå inte gå fram.
Man får det ena efter det andra "roliga" förslag.
tex: vad svarar man på ett meddelande som lyder:
"-mmm snygg du är, har du en fin rumpa?"
Jo man svarar "Nej men en fin fot som kan passa i din"

suck jag blir så less, och om man någon gång råkar börja prata med någon som verkar trevlig och intressant så dröjer det inte länge innan den rätta personligheten kommer krypandes.
Det är besvärligt att jag har barn, det är besvärligt för många att dom kommer alltid att komma i första hand.
Och det är besvärligt att jag prioriterar dem före allt annat.
Därför undrar jag om det ens är värt att börja prata med någon som inte har barn själv. för det verkar så främmande för barnlösa karlar att förstå.

Sen undrar jag varför alla snygga/trevliga människor verkar ha utvandrat till luleå av alla ställen?
Vars tog alla övikskillar vägen? eller så är dom inte så desperata så dom behöver använda sig av datesidor utan kan springa på olles och ragga istället.

Även om jag inte är intresserad av att träffa någon nu, så finns där alltid förhoppningen att man ska möta någon trevlig person, Någon man kan prata länge med något som kan utvecklas över en tid. Inte någon jag tänker träffa lördagen därpå för att ha sex som vissa verkar tro.

Men då är ju saken den att träffar man någon långt borta som också har barn blir det problem.
Även om man skulle tycka om varandra mycke så måste man vara realist.
Förutsättningarna är rätt dåliga om man bor ca 50 mil ifrån varandra.
Man kan aldrig uppleva en vardag tillsammans, se hur man funkar tillsammans en vanlig dag,
Man kan inte träffas över en fika och se om barnen funkar ihop,
Så drömma eller vara realist är frågan?

Bättre är nog helt enkelt låta bli, tills jag råkar springa på honom med stort H en dag. när förutsättningarna är lite bättre.
Det här med att dateá är en djungel, förstår att många föredrar att leva själva.
Det är ett evigt puzzlande innan bilden blir komplett.

VI LEVER bara så ni vet :0)

Vi lever och mår jätte bra även om det gått tungt med bloggandet på ett tag.
Det är sånt kaos i mig just nu. så många tankar, funderingar, förhoppningar.
Skulle jag skriva om dem alla här skulle jag drunkna i mina egna tankar.

Så är ser situationen ut i varje fall i korta drag.
Jag försöker ta vara på dagarna så gott det går med barnen nu bara njuta innan allvaret börjar.
för den 10e aug börjar inskolningen på dagis.
Därefter kommer jag hoppa på svetsutbildningen om jag kommer in. plus ta körkortet på den tid som finns över.
Det kommer bli långa tuffa dar men jag tror det är värt det i långa loppet.
Just nu pendlar tankarna mellan optimism:

"Klart jag fixar det här, andra klarar ju det, Det är inget hinder att vara ensamstående,
till att tänka:
Vad gör jag? ska jag gå från noll till hundra, hur mycke kommer barnen bli lidande av detta?
Kommer jag ha orken tålamodet att vara en bra mamma med så många järn i elden samtidigt?

Allt jag vet är att vi gör ett försök. det får bära eller brista.
Och förhoppningsvis kommer alla ut okey på andra sidan.
Och jag kan vandra med huvudet högt att jag fixade faktiskt det här.
jag hittade ett sätt att kunna försörja min familj själv.
Och behöver inte vara beroende av någon.

jag återkommer när jag har mer ork att skriva, just nu är livet kaos. Men vi siktar mot en ljusare framtid.

Går segt med bloggandet nu för tiden.

Det har hänt så mycke på så kort tid så jag vet knappt vars jag ska börja.
Lusten försvann även eftersom det jag vill skriva om är inte lämpat för vissa personers ögon.
Inget skitsnack eller så, Bara känslor och tankar som inte behöver bli offentliga än i min närmste bekantskapskrets.
så jag återkommer inom kort när lusten att skriva gör sig påmind.

Grubblat på framtiden...

Jag har tänkt mycke de senaste dagarna om hur livet är just nu och vad jag önskar mig av livet.
Vad jag har för drömmar förhoppningar och önskningar och kommit fram till att jag kräver inte så mycke ändå.
Jag önskar mig ro framförallt.
Ni som känner mig vet att mitt liv har varit kantat av sina up´s and down´s och fast det sett relativt lugnt ut på ytan så har det alltid varit någon intrig på gång.
De senaste åren har varit på tok för intensiva för min smak och nu längtar jag önskar och drömmer om lugn och ro.

Jag önskar faktiskt att jag ska träffa någon i framtiden, någon som ser vem jag är, någon som kan se bortom alla mina brister och älska mig för den jag är.
Någon som tycker om att lyssna på mig och värdesätter mina åsikter, någon jag kan prata med, även som god vän och som älskare,
Någon som vill prata, diskutera och komma fram till gemensamma saker med mig.

Jag önskar mig någon att luta mig mot när det stormar, någon att krypa upp hos och bara sitta i hans armar när jag känner mig nere, någon som även känner att han kan dela allt med mig.
Någon som även söker sig till mig i glädje och sorg.

Jag är uppvuxen i ett hus ute i skogen utan nära grannar, när jag tänker tillbaka på min uppväxt så tänker jag tillbaka på en lycklig barndom.
Där kunde vi springa fritt, härja morgon som kväll i skog och på lägdor och nyklippta gräsmattor.
Bada i älven och tälta på berget.
Jag drömmer om ett sådant ställe för mina barn att få växa upp på.
Jag ser mig själv sittandes på bron med en kopp kaffe i morgonrock och se barnen jaga varandra på gräsmattan redan innan frukost.
Senare tid så ser jag även honom sittandes bakom mig med armarna runt mig med hakan på min axel skrattandes åt barnen.
Jag ser i tanken hur mina barn smiter ut när dom är lite äldre på natten för att spela lite fotboll eller badmington eller smyga i skogen fnittrandes för mamma sover trött i sin säng.
Jag ser alla fördelar med att få bo en bit får alla, att få skapa sitt eget lilla paradis.
Men i drömmar ser man förståss bara det som är positivt men det är väl det som är meningen med en dröm, man väljer själv hur det ska vara även om verkligheten är/blir en annan.

Jag önskar mig ett jobb, ett jobb som betyder att vi inte måste vända på varenda slant.
Tro mig vissa stunder har det faktiskt varit så illa så panten har fått gå till mjölk och bröd.
Jag önskar att få skämma bort mina barn, inte med saker osv, utan att kunna ha en väldfylld kyl och frys. att det finns inte bara ost att välja på till mackan,
Jag vill kunna svara" självklart" när dom vill följa med sina vänner på bio eller dyl.
Inte fundera om jag har råd.

Jag vill att mina barn ska få växa upp trygga, älskade, med självförtroende att kunna möta världen den dag dom ger sig ut på egna ben.
Jag tror absolut inte mina barn lider idag även om situationen ser ut som den gör, Jag vet att jag har trygga barn som känner sig älskade men jag vill ha möjligheten att ge dem mer.
Mer än vad jag kan just nu.

Det är inget som behöver hända i morgon eller om ett år
Kanske begär jag för mycke, kanske inte. Men det är som sagt drömmar,förhoppningar och tankar.
Allt jag vet nu är att vi tar en dag i taget och går förhoppningsvis mot ljusare tider.

Vattkoppor och dagis plats.

Ända sen grannbarnen fick vattkoppor har jag väntat otåligt om det ska dyka upp några på mina barn, Än så skiner dom med sin frånvaro.
Är lite kluven om det vore bra att få det bortgjort eller ej.
Är dom smittade må så vara.
Men det känns lite som om Timea har haft det nog kämpigt nu ett tag.

Fick ett telefonsamtal idag om att dagisplatsen är nu klar och när vi ville börja.
I aug så lämnar jag bort båda mina kottar.
det känns otroligt hårt ska jag tala om.
Mycke det att Timea är så liten och även att det varit så otrolig många omställningar den senaste tiden.
Plus att jag nog blir att skola in dem själv.
Alt hjälp från mor eller Henrik.
Känns tufft när allt är så osäkert.
Om nu Henrik ställer upp, ställer han då upp hela tiden tills inskolningen är klar eller bara dom dagar han känner för det?
Om mor tar på sig den biten, kommer hon orka?
Vissa dar är bättre än andra men hennes kropp blir inte bättre.
Det känns tufft att be henne om en sådan sak som innebär tidig morgon.

Det är många funderingar som rör sig i mitt huvud just nu.
Hur löser jag allt?
Hur kommer det att gå?
Vad gör jag om allt går åt helvete?

Antar att jag få ta en dag i taget och se vars det leder någonstans.
Men det är otroligt många funderingar.
Hur får jag allt att flyta på?
Hur kommer det gå att plugga med två små själv?

Men men problem är till för att lösas. oftast när man är mitt uppe i det så inser man att man oroat sig i onödan.

Luleå here i come... :0)

Jag har konstaterat att jag behöver en paus, en paus att få ladda mina batteri.
Alltför mycke har hänt på sistone.
Så första helgen i juli tar jag min väska och sätter mig på bussen upp till lule för att träffa min bror och sambo, gamla vänner och nya :0)
Ska blir riktigt skönt att få andas en stund.

Jag har aldrig sovit borta från mina barn om man inte räknar nätterna jag låg inlagd på bb när jag väntade Timea så visst kommer det inte enbart bli till att njuta.
Jag kommer nog ha en hel del dåligt samvete för att jag åker.
Och hönsa mig något otroligt att dom är med sin pappa utan mig.
Men jag får bita ihop en stund.
tror detta kan vara bra både för mig och barnen.
Och även för Barnens pappa att få ha dem på egen hand ett tag.

Nu längtar jag verkligen. :0)

varför all denna TRAGISKA jämförelse??

Föräldragrupper, mammor på stan, all denna jämförelse om vem som lagt ut mest pengar på den senaste skötväskan.
Klubben för inbördesbeundran för dom som har samma dyra vagn.
Små barnen som ställs ut som små modeller i dom senaste dyra märkeskläderna som är vansinnig dyra om man tänker på hur kort tid man använder dem.
Råkar man då ha en gammal ryggsäck och inte bryr sig så mycke om utseende och märke utan bryr sig om den praktiska funktionen blir man utskrattad.
fick frågan vad har du för vagn då?
jag svarade. Den har 4 hjul och rullar framåt.



varför denna hysteri?
Fick även frågan av en bekant som väntade sitt första barn med mig.
"vad ska du ha för märke på ditt barn? vi ska ha tummen åt vårat"
Vadå märke på mitt barn??
Jo jag har en gucci barn.. eller ett tommy hilfiger barn..
(jag med tanke på att jag inte ens vet hur man stavar märkerna så kanske ni märker att jag inte bryr mig så mycke.
Men varför har alla saker som är runt om barnet idag blivit så mycke viktigare än barnet i säg?
Har jag ett sämre barn och ett dummare barn för att jag inte väljer att klä mitt barn i de senaste modet och som åker i den dyraste vagnen?
Kanske bara är jag som stör mig på detta??
Oftast så struntar jag att bry mig alls men när det dyker upp såna dumma frågor så kan jag inte låta bli att ifrågasätta.

Ålder är ett ganska meningslöst begrepp.

Varför är vi idag så insnöade på ålder?
I den och den åldern ska du ha presterat si och så mycket... när du är över 70 kan du lika gärna dö...???

0-2 månader står det på en liten bebis tröja jag tar fram ut garderoben... Lägger tillbaka den..
kanske när lillan är runt 5-6 månader så passar den.
Statistiken säger att tröjan ska passa när mitt barn är runt 0-3 mån men har man som jag fött två barn på 2 kg och ca 43cm så har den åldern inget med mina barns klädstorlek att göra.

En 15årig flicka blir med barn i Sverige. Hur ska hon klara detta otroliga ansvar att ta hand om en liten när hon själv inte är mer än ett barn.?
Samma år väntar en annan 15årig flicka sitt 4e barn med sin man i ett helt annat land,
Där är inte åldern aktuell utan hon är nu fru och förväntas att ta ansvar för hem och barn.
Att vara mor är ingen ålder...
Det är något du växer till tillsammans med att ditt barn blir större.

Ett litet barn kan ha levt 1000 liv
Medan en gammal man sitter och funderar vars hans liv tog vägen.

Två människor möts på vägen,
En ung flicka i trasiga kläder, utslängd vid 9års ålder, Som tar dagen som den kommer, finner mat och husrum när chansen finns att få.
Som dagligen måste värja sig från världens alla slag och sparkar.
och en man i medelåldern, klädd i senaste modet, Utbildning betald i de finste skolor och en trygg plats i faderns bolag.

Dom tittar på varandra... När en bomb exploderar och hela deras exictens vänds upp och ner.
ekonomin kraschar och landet hamnar i krig.
Säg mig då.. Vem klarar sig bäst när allt vänts upp och ner?
Vem överlever? Har åldern någon betydelse?
Eller har erfarenheterna gjort ung gammal och gammal barn på nytt?

Man lär så länge man lever sägs det....

Oj struliga tankegångar blev den när vi närmar oss midnatt..
Allt jag egentligen ville ha sagt var... vem är det som säger att bara för att du är ett visst antal år ska du beté dig därefter.
Är det inte ens livserfarenheter som skapar våran ålder.
Jag är 23, vissa dagar vill jag krypa upp i någons famn och vara 2, andra dagar känner jag mig som 80.
Vissa dar känns det som om jag upplevt alldelles för många saker på så få år, och ibland känns det som om jag bara skrapat på ytan av livet...

Tiden närmar sig....

Det rycktas att det börjar bli dags för en klass återträff , en reunion.
Snart är det 10 år sedan man gick ut 9:an.
Vad är det egentligen för destruktivt beteende?, att utsätta sig för något sådant när man verkligen vantrivdes och var allas lilla hackkyckling i så många år av ens liv?
Nu ska vi träffas och ha snoppmätartävling.
Vem har lyckats bäst?
vem har fått barn?
Vem har blivit fet?
Människor som på 10 år har vuxit upp och gått sina egna vägar i livet blir på en sek 15 år igen och bildrar sina små grupper.
Du får inte leka med oss...

Man fallfärdas dit från alla håll i sverige med huvudet högt och stolt över vad man lyckats åsta komma i sitt liv bara för att gå in genom dörren och åter igen bli en finnig ful liten tonåring.
Men ändå känner man behov av att fara..
varför?
För att gotta sig i andras olycka? för att se just vem som blivit fet och ful för att själv känna sig bättre?
Då är jag ju inte bättre än min barndoms plågoandar.
Man skyller på att man åker dit för att träffa sina gamla kompisar.
Hade de vännerna betytt något för en så hade man för länge sen sökt upp dem eller haft fortsatt kontakt trots distans och liv.
Så två val återstår, antingen är det på med stridsmundering och kasta sig in i ormgropen eller så stannar man hemma i sitt trygga liv men fortfarande med tankarna i huvudet.
Tänk om.... jag hade åkt.... hade det varit någon skillnad?
Hade dom sett mig som den person jag är idag...??
Eller hade dom fortfarande sett lilla Emma...

På tal om Bratz....

Så såg jag ett program här om dagen som fick mig att må illa.
baby beatyqueens.
Hur i hela friden är man funtad om man utsätter sitt barn för något sådant?
Visst är dom vackra dessa barn, som små porslins dockor.
Deras mödrar försvarar sig med att säga att deras barn tycker det är kul. dom får klä ut sig och vara fina och känna sig speciell.
Visa mig en 3-5 åring som tycker det är kul att kliva upp halv fem på morgonen få sina tänder blekta, håret förlängt och friserat. pressas in i små gulliga dockkläder m.m i flera timmar.
Dessa barn lär sig redan i tidig ålder att det är utseendet som räknas.
Och det är viktigt att vinna.
Enbart för att glädja sin föräldrar.
För vad gör inte ett barn för sina föräldrar?
Men vad gör föräldrarna mot sina barn?
Jag tycker det här är barnmisshandel hur gulligt folk än må tycka att det är.
Och är det inte ett utmärkt sätt att uppmuntra pedofili så sej?

Köp en prostituerad i julklapp åt barnen.

Barbie vs bratz. Det har alltid pratats om hur hemsk barbie är och vilka ideal det sänder barnen som leker med dem, Men jag har aldrig reagerat så på en dock förrän jag såg bratzdockan.
Tycker det är rent osmakligt att en sån här docka kan säljas till barn och att föräldrarna verkligen vill köpa denna produkt.
Alla dockor har gigantiska översminkade ögon, stora botox läppar och en obefintlig näsa, för att inte tala om kläderna, Det ser helt enkelt ut som om en porrstjärna eller ett gatluder har stått modell för denna docka.
Det finns även små bratzbebisar i blöja, även dom är översminkade med obefintlig näsa.
För att inte glömma alla fina namn som dockorna fått.
Alla har vi varit små och klätt ut oss i mammas smink och kläder, alla har vi drömt om att få växa upp och bli som mamma.
Men aldrig har jag sagt som barn. Jag ska klä mig sexigt.

Tänk dig ett blont axel långt hår, en kort kort rosa kjol, höga stövlar samt en rosa jacka med pälskrage.
Visst, det är en vanlig syn på många människor nu för tiden.
Tänk dig nu det på en 3årig flicka.
Det var vad jag såg i vårat köpcentrum härom veckan. En liten minikopia av sin mor gåendes hand i hand, säkert jätte stolt över sina fina vuxna kläder.
Mina ögon höll på ramla ut.
När ska barn få vara barn? Ska barnen behöva bry sig om hur det ser ut redan vid 3 års ålder?

Jag är inte ett dugg förvånad över att sexdebuten kryper lägre och lägre ner i åldern.
I dag är det inte ovanligt att se en 10åring gå på stan med sina kompisar fullsminkad i högklackade stövlar.
Varför ska vi ha så bråttom med att växa upp? alla åldrar har sin charm.
Jag tror även det gör små killarna lite förvirrad. Vad ger det för signaler? en omogen flicka iklädd rollen som en mogen ungkvinna.
Nu är min dotter ännu bara 5 månader så jag vet inte hur jag kommer reagera när det blir hennes tur att gå igenom detta helvete som puberteten innebär.
Men det var inte alls länge sen jag själv var tonåring.
Hur alla dessa virriga tankar kan komma från en bratz docka vet jag inte, jag vet bara att det fyller mig med avsmak för allt den representerar.
Och det är inte självkänsla.