Tiden närmar sig....

Det rycktas att det börjar bli dags för en klass återträff , en reunion.
Snart är det 10 år sedan man gick ut 9:an.
Vad är det egentligen för destruktivt beteende?, att utsätta sig för något sådant när man verkligen vantrivdes och var allas lilla hackkyckling i så många år av ens liv?
Nu ska vi träffas och ha snoppmätartävling.
Vem har lyckats bäst?
vem har fått barn?
Vem har blivit fet?
Människor som på 10 år har vuxit upp och gått sina egna vägar i livet blir på en sek 15 år igen och bildrar sina små grupper.
Du får inte leka med oss...

Man fallfärdas dit från alla håll i sverige med huvudet högt och stolt över vad man lyckats åsta komma i sitt liv bara för att gå in genom dörren och åter igen bli en finnig ful liten tonåring.
Men ändå känner man behov av att fara..
varför?
För att gotta sig i andras olycka? för att se just vem som blivit fet och ful för att själv känna sig bättre?
Då är jag ju inte bättre än min barndoms plågoandar.
Man skyller på att man åker dit för att träffa sina gamla kompisar.
Hade de vännerna betytt något för en så hade man för länge sen sökt upp dem eller haft fortsatt kontakt trots distans och liv.
Så två val återstår, antingen är det på med stridsmundering och kasta sig in i ormgropen eller så stannar man hemma i sitt trygga liv men fortfarande med tankarna i huvudet.
Tänk om.... jag hade åkt.... hade det varit någon skillnad?
Hade dom sett mig som den person jag är idag...??
Eller hade dom fortfarande sett lilla Emma...