Aktivt bloggande i all ära, men jag tror mer på att skriva när man faktiskt har något på hjärtat än att pränta ner några rader varje dag om att man ätit, skitit och sovit osv.
Känns som det hänt en hel del sen jag sist bloggade men samtidigt så känns dagarna som en evighetslång väntan..
Jag vill ta tag i mitt liv, jag är redo att börja med alla förändringar för att ta mig mot mitt mål.
Men istället pga regler och paragrafer så sitter jag här och väntar dag ut och dag in.
Har tänkte länge på svetsutbildningen och kommit fram till att det är något jag verkligen vill göra.
När min dotter var 10 månader och jag fortfarande var mammaledig knatade jag in på arbetsförnedringen, tänkte att det måste ju vara positivt att veta vad man vill, ta tag i saken på en gång och skriva upp sig på väntelistan.
Allt jag möter är motstånd.
När jag först nämner mina planer tittar kvinna skeptiskt på mig och säger.
1. Tycker du om att bli smutsig.
2. Gillar du att ligga på backen sommar som vinter.
Svarar att jag tror att jag uppskattar det lika lite som vilken karl som helst.
Men vad gör lite skit när det finns dusch.
1. Som småbarnsförälder är dagarna du kommer hemifrån helt ren rätt lätträknade,
2. Man spenderar med tid på golvet/ backen än man gör ståendes.
Får dock höra att jag måste först vara inskriven/arbetslös i 3månader för att ens få söka utbildningen, och därefter kommer jag bli kontaktad av ungdomsgarantin (lekstugan)
Där hamnar alla som är 20-25.
Och är du under 25 så vet du tydligen inte vad du vill.
När man då är med i ungdomsgarantin kan man bara gå svetsutbildning i 4 månader sen måste man hitta en annan sysselsättning.
Redan då höll jag på bli vansinnig.
Jag har två barn på heltid, ingen utbildning, inget körkort och det ligger helt och hållet på mina axlar att hitta ett sätt att försörja oss alla.
För fan ta den som tror att det är slappt och bekvämt att leva på försörjnings stöd.
Jag trodde verkligen arbetsförnedringen uppskattade folk som visste vad dom ville.
Men det är tydligen inte så.
Så nu är det en evig väntan tom dec då kan jag påbörja mina 4 månader så dom flyter ihop med min 25årsdag så jag faktiskt kan fullfölja den utbildning jag startat.
Har äntligen sparat ihop några slantar att kunna skriva in mig på körskolan,
Plus att jag hade lyckats lägga undan lite från min norm varje månad för att ha till körlektioner.
Då kommer nästa stöt,
soc har sett att jag har ett sparkonto och detta måste jag nu redovisa.
Det betyder att de pengar jag faktiskt lyckats lägga undan nu kommer dras bort från min levnadsstandard. så jag är tillbaka på ruta ett.
Moment 22. har jag inget körkort är chansen till jobb rätt liten, men jag behöver ett jobb för att kunna ta ett körkort.
Kände verkligen att luften gick ur mig.
Det är inte meningen att man ska kunna ta sig på fötter, som ensamstående socialfall.
Jag är fullt medveten om att jag satt mig i den här sitsen, det var mitt val att inte fullfölja gymnasiet(även om det är ytterst få som verkligen fått en karriär efter avslutat gymnasium) och det var mitt val att skaffa mitt första barn vid 21.
Men, man hade väl inte räknat med att bli ensamstående så pass tidigt, man hade inte heller räknat med att själv ha 100% ansvar för barnen.
Man hör många gånger att det måste vara tufft att vara ensam med två småbarn.
Det är inte jobbigt att ha två barn, det är omständigheterna runtom som gör livet lite tufft ibland.
Lätt att vara efterklok, men jag skulle ha gjort mig oberoende innan jag satte mina barn till världen,
Men det finns ingen anledning att egentligen titta bakåt, det är ändå inget jag kan påverka utan det är framtiden jag har som mål.
Men det är sååå svårt att bara sitta och vänta när man är redo att skapa ett nytt bättre liv för mig och mina kottar.
Inlägg
