tisdag 10 februari 2009

Ålder är ett ganska meningslöst begrepp.



Varför är vi idag så insnöade på ålder?
I den och den åldern ska du ha presterat si och så mycket... när du är över 70 kan du lika gärna dö...???

0-2 månader står det på en liten bebis tröja jag tar fram ut garderoben... Lägger tillbaka den..
kanske när lillan är runt 5-6 månader så passar den.
Statistiken säger att tröjan ska passa när mitt barn är runt 0-3 mån men har man som jag fött två barn på 2 kg och ca 43cm så har den åldern inget med mina barns klädstorlek att göra.

En 15årig flicka blir med barn i Sverige. Hur ska hon klara detta otroliga ansvar att ta hand om en liten när hon själv inte är mer än ett barn.?
Samma år väntar en annan 15årig flicka sitt 4e barn med sin man i ett helt annat land,
Där är inte åldern aktuell utan hon är nu fru och förväntas att ta ansvar för hem och barn.
Att vara mor är ingen ålder...
Det är något du växer till tillsammans med att ditt barn blir större.

Ett litet barn kan ha levt 1000 liv
Medan en gammal man sitter och funderar vars hans liv tog vägen.

Två människor möts på vägen,
En ung flicka i trasiga kläder, utslängd vid 9års ålder, Som tar dagen som den kommer, finner mat och husrum när chansen finns att få.
Som dagligen måste värja sig från världens alla slag och sparkar.
och en man i medelåldern, klädd i senaste modet, Utbildning betald i de finste skolor och en trygg plats i faderns bolag.

Dom tittar på varandra... När en bomb exploderar och hela deras exictens vänds upp och ner.
ekonomin kraschar och landet hamnar i krig.
Säg mig då.. Vem klarar sig bäst när allt vänts upp och ner?
Vem överlever? Har åldern någon betydelse?
Eller har erfarenheterna gjort ung gammal och gammal barn på nytt?

Man lär så länge man lever sägs det....

Oj struliga tankegångar blev den när vi närmar oss midnatt..
Allt jag egentligen ville ha sagt var... vem är det som säger att bara för att du är ett visst antal år ska du beté dig därefter.
Är det inte ens livserfarenheter som skapar våran ålder.
Jag är 23, vissa dagar vill jag krypa upp i någons famn och vara 2, andra dagar känner jag mig som 80.
Vissa dar känns det som om jag upplevt alldelles för många saker på så få år, och ibland känns det som om jag bara skrapat på ytan av livet...

torsdag 5 februari 2009

Jag känner mig lite trasig..

Jag får ofta frågan : Är du lycklig? Är du lycklig med ditt liv?
Jag borde vara lycklig,
Jag är älskad, vi är friska, vi har två underbara barn, plus en familj som ställer upp i vått och torrt.
Vi har tak över huvudet och mat på bordet.
Så vad är det som fattas mig?

Varför känner jag det som om jag inte kan ta mig upp ur detta svarta hål?
Vad är det jag letar efter hela tiden?
Nu har jag varit hemma mamma i över 3 år.
Är det därför jag känner mig så trött?
Behöver jag nya utmaningar?
En chans att känna mig som kvinna och människa istället för bara mor?

Missförstå mig inte nu. Jag älskar att vara mamma åt mina barn.
Och det är en underbar uppgift som har fått mig att växa på så många sätt.
Jag har en make som strävar efter att hitta tillbaka till varandra.
Men jag tycks ha slagit på pausknappen.
Jag har så svårt att se framåt just nu.

Vänner försöker locka ut mig, hitta på något en dag/en kväll, men även där tycks jag hitta min pausknapp, och allt hamnar i stillbild.
"Ja jätte bra idé" tycker jag ena sekunden för att i nästa ändra mig och avboka.
Jag känner ett krav på mig att må bra och vara glad, för jag har ingen direkt anledning att må som jag mår.

Jag kan inte förklara... för jag vet inte själv.......
Ha lite tålamod med mig.....

måndag 2 februari 2009

Varit på me and i party ikväll


Jag måste säga att deras kläder till större delen är totalt gräsliga...
Och vanvettigt dyra.
170kr för en vanlig t-shirt med tryck tycker jag är vansinnigt.
Visst finns det kläder som är rätt söta men jag tillhör inget fan av 60-70-80 tals kläderna/tygerna.
Jag själv sitter och velar om jag ska köpa ett par neutrala bruna byxor åt min son pga priset när andra mammor shoppar loss för 1-2000 kr åt gången.
Denna vackra städrock går på 310kr... och det finns även matchande till mamma.
*ryser*
Nej tacka gudarna för rea och baskläder.
Fick iallafalla oväntat sällskap av en kompis vilket jag uppskattar otroligt mycke.
Saknar verkligen att hitta på saker ihop så jag var uppriktigt glad att hon vill följa med ikväll.
Så någonting gott fick jag ut av kvällen :0)

torsdag 29 januari 2009

Besluts ångest....


Följ min blogg med bloglovin

Igår fick jag min julklapp av min syster och pojkvän.
Bättre sent än aldrig men det är inte så lätt att sitta still och bli tatuerad när man vet att man har en liten dotter som kan bli hungrig när som helst.
Därför väntade jag tills hon var stor nog att ta emot flaskan.
Så medan min systers sambo tatuerade mig tog min man och syster med sig barnen på stan en sväng.
Jag är så nöjd med resultatet.. dock....
vet jag inte om jag bara ska avsluta den vid knäskålen eller om jag ska låta den få följa min kropp ändå upp till höftbenet.
Det tål att tänkas på.
Nu ska det få läka ihop lite sen ska blommorna få färg. inte heller där har jag bestämt mig vilken.
det är nog nästan två år sen jag skrev vincent på benet så man tycker att jag borde haft lite tid att tänka.
Men ack nej...
Det är skrämmande beroendeframkallande med tatueringar....

31 okt halloween = vår bröllopsdag




Vi hade pratat lite löst om att gifta oss, Vi hade skickat efter pappren men de hade legat där rätt länge bredvid datorn.

En eftermiddag fick min man ett infall.
- Vi tar och ringer rådhuset och ser om dom har tid att viga oss.
Sagt och gjort ringde min man och fick svaret. vill ni komma i morgon?
-njaaaa, ja varför inte...

Han vänder sig sedan till mig. bara så du vet gifter vi oss i morgon.. haha
Hans kostym hängde i garderoben nytvättad och struken.
För min del var det lite mer problem än så.
Min tanke var att jag kan gifta mig i vilken klänning som helst...
när jag tittar genom garderoben inser jag att jag lämnade alla mina klänningar på vinden 60 mil bort.
Jag har aldrig gillat att bära klänning, men fan vore om jag inte skulle tillåta mig att vara lite kvinnlig på min egen bröllopsdag.

Kommer på att veckan innan dumpade min granne av 9 kassar tyg hos mig efter det att hon städat ur sin sy stuga.
Tittar igenom kassarna och hittar ett fint vitt tyg,
ca 12 timmar hmmm det fixar jag...
Och en klänning blev det tro det eller ej.
:0)

När vi går mot rådhuset stöter vi på en massa små utklädda barn som springer och stojar.
Vi tittar på varandra och inser att det är halloween.
Vi hade inte ens reflekterat över detta.

Vigseln tog ca 10 min, Det tog bra mycke längre tid att sy klänningen vill jag lova.haha
Men man och hustru blev vi iallafall.
och det har vi varit nu i 1½ år.

Vad vore livet utan lite spontanitet.?

onsdag 28 januari 2009

Tiden närmar sig....



Det rycktas att det börjar bli dags för en klass återträff , en reunion.
Snart är det 10 år sedan man gick ut 9:an.
Vad är det egentligen för destruktivt beteende?, att utsätta sig för något sådant när man verkligen vantrivdes och var allas lilla hackkyckling i så många år av ens liv?
Nu ska vi träffas och ha snoppmätartävling.
Vem har lyckats bäst?
vem har fått barn?
Vem har blivit fet?
Människor som på 10 år har vuxit upp och gått sina egna vägar i livet blir på en sek 15 år igen och bildrar sina små grupper.
Du får inte leka med oss...

Man fallfärdas dit från alla håll i sverige med huvudet högt och stolt över vad man lyckats åsta komma i sitt liv bara för att gå in genom dörren och åter igen bli en finnig ful liten tonåring.
Men ändå känner man behov av att fara..
varför?
För att gotta sig i andras olycka? för att se just vem som blivit fet och ful för att själv känna sig bättre?
Då är jag ju inte bättre än min barndoms plågoandar.
Man skyller på att man åker dit för att träffa sina gamla kompisar.
Hade de vännerna betytt något för en så hade man för länge sen sökt upp dem eller haft fortsatt kontakt trots distans och liv.
Så två val återstår, antingen är det på med stridsmundering och kasta sig in i ormgropen eller så stannar man hemma i sitt trygga liv men fortfarande med tankarna i huvudet.
Tänk om.... jag hade åkt.... hade det varit någon skillnad?
Hade dom sett mig som den person jag är idag...??
Eller hade dom fortfarande sett lilla Emma...

lördag 24 januari 2009

F.F.F.F föreningen för flintskalliga fruntimmer.



Jag har antagit min kusin Veronicas utmaning. som lyder ta det fjärde kortet i den fjärde mappen på din dator och skriv ett inlägg om bilden i din blogg:

Och såklart landade det på denna vackra bild *asg*
Det finns en historia bakom mitt vackra nyrakade huvud som grundar helt på idioti och tristess.
Jag bodde i en korridor för några år sedan på en folkhögskola. Det var sommarlov och de flesta hade åkt hem utom några få av oss som hade väldigt lite att göra.
Jag satt på mitt rum och filosoferade när jag hörde en rakapparat starta ute i korridoren,
jag stack ut huvudet och sa till min granne.
-Ska du raka huvudet?
x svarade- nä jag ska trimma skägget.
jag: raka huvudet på mig då.
x: är du seriös?
jag: ja gör det nu innan jag ångrar mig.

Jag som aldrig får en fin gyllenbrun färg på sommrarna utan snarare polar med kylskåpet for inte lågt där efter till stranden med min mor, som verkligen är motsatsen till mig i hyn.
Vi gick där i godan ro på stranden och njöt av solen, blekfisen med den skinande biljardbollen till huvud och den brunbrända mörka modern.(snacka om kontrast)
När vi hör ett äldre par viska till varandra:
- Ja jo du har nog rätt, hon har nog varit sjuk. Tänk att få cancer så ung.
Jag och mamma tittade på varandra och först då gick det upp för mig hur jag måste se ut.
Sakta men säkert växte håret ut igen först såg jag ut som en liten monchichi apa sen äntligen kunde jag visa mig bland folk igen.

Och en sak är säker SÅ spontan blir jag INTE igen..
Men det är rätt kul att titta tillbaka på bilderna och inse att man var rätt morsk ändå.
Eller bara uttråkad.. hahaha


Så här såg jag ut innan snaggningen :0)