Besluts ångest....

Följ min blogg med bloglovin

Igår fick jag min julklapp av min syster och pojkvän.
Bättre sent än aldrig men det är inte så lätt att sitta still och bli tatuerad när man vet att man har en liten dotter som kan bli hungrig när som helst.
Därför väntade jag tills hon var stor nog att ta emot flaskan.
Så medan min systers sambo tatuerade mig tog min man och syster med sig barnen på stan en sväng.
Jag är så nöjd med resultatet.. dock....
vet jag inte om jag bara ska avsluta den vid knäskålen eller om jag ska låta den få följa min kropp ändå upp till höftbenet.
Det tål att tänkas på.
Nu ska det få läka ihop lite sen ska blommorna få färg. inte heller där har jag bestämt mig vilken.
det är nog nästan två år sen jag skrev vincent på benet så man tycker att jag borde haft lite tid att tänka.
Men ack nej...
Det är skrämmande beroendeframkallande med tatueringar....

31 okt halloween = vår bröllopsdag

Vi hade pratat lite löst om att gifta oss, Vi hade skickat efter pappren men de hade legat där rätt länge bredvid datorn.

En eftermiddag fick min man ett infall.
- Vi tar och ringer rådhuset och ser om dom har tid att viga oss.
Sagt och gjort ringde min man och fick svaret. vill ni komma i morgon?
-njaaaa, ja varför inte...

Han vänder sig sedan till mig. bara så du vet gifter vi oss i morgon.. haha
Hans kostym hängde i garderoben nytvättad och struken.
För min del var det lite mer problem än så.
Min tanke var att jag kan gifta mig i vilken klänning som helst...
när jag tittar genom garderoben inser jag att jag lämnade alla mina klänningar på vinden 60 mil bort.
Jag har aldrig gillat att bära klänning, men fan vore om jag inte skulle tillåta mig att vara lite kvinnlig på min egen bröllopsdag.

Kommer på att veckan innan dumpade min granne av 9 kassar tyg hos mig efter det att hon städat ur sin sy stuga.
Tittar igenom kassarna och hittar ett fint vitt tyg,
ca 12 timmar hmmm det fixar jag...
Och en klänning blev det tro det eller ej.
:0)

När vi går mot rådhuset stöter vi på en massa små utklädda barn som springer och stojar.
Vi tittar på varandra och inser att det är halloween.
Vi hade inte ens reflekterat över detta.

Vigseln tog ca 10 min, Det tog bra mycke längre tid att sy klänningen vill jag lova.haha
Men man och hustru blev vi iallafall.
och det har vi varit nu i 1½ år.

Vad vore livet utan lite spontanitet.?

Tiden närmar sig....

Det rycktas att det börjar bli dags för en klass återträff , en reunion.
Snart är det 10 år sedan man gick ut 9:an.
Vad är det egentligen för destruktivt beteende?, att utsätta sig för något sådant när man verkligen vantrivdes och var allas lilla hackkyckling i så många år av ens liv?
Nu ska vi träffas och ha snoppmätartävling.
Vem har lyckats bäst?
vem har fått barn?
Vem har blivit fet?
Människor som på 10 år har vuxit upp och gått sina egna vägar i livet blir på en sek 15 år igen och bildrar sina små grupper.
Du får inte leka med oss...

Man fallfärdas dit från alla håll i sverige med huvudet högt och stolt över vad man lyckats åsta komma i sitt liv bara för att gå in genom dörren och åter igen bli en finnig ful liten tonåring.
Men ändå känner man behov av att fara..
varför?
För att gotta sig i andras olycka? för att se just vem som blivit fet och ful för att själv känna sig bättre?
Då är jag ju inte bättre än min barndoms plågoandar.
Man skyller på att man åker dit för att träffa sina gamla kompisar.
Hade de vännerna betytt något för en så hade man för länge sen sökt upp dem eller haft fortsatt kontakt trots distans och liv.
Så två val återstår, antingen är det på med stridsmundering och kasta sig in i ormgropen eller så stannar man hemma i sitt trygga liv men fortfarande med tankarna i huvudet.
Tänk om.... jag hade åkt.... hade det varit någon skillnad?
Hade dom sett mig som den person jag är idag...??
Eller hade dom fortfarande sett lilla Emma...

F.F.F.F föreningen för flintskalliga fruntimmer.

Jag har antagit min kusin Veronicas utmaning. som lyder ta det fjärde kortet i den fjärde mappen på din dator och skriv ett inlägg om bilden i din blogg:

Och såklart landade det på denna vackra bild *asg*
Det finns en historia bakom mitt vackra nyrakade huvud som grundar helt på idioti och tristess.
Jag bodde i en korridor för några år sedan på en folkhögskola. Det var sommarlov och de flesta hade åkt hem utom några få av oss som hade väldigt lite att göra.
Jag satt på mitt rum och filosoferade när jag hörde en rakapparat starta ute i korridoren,
jag stack ut huvudet och sa till min granne.
-Ska du raka huvudet?
x svarade- nä jag ska trimma skägget.
jag: raka huvudet på mig då.
x: är du seriös?
jag: ja gör det nu innan jag ångrar mig.

Jag som aldrig får en fin gyllenbrun färg på sommrarna utan snarare polar med kylskåpet for inte lågt där efter till stranden med min mor, som verkligen är motsatsen till mig i hyn.
Vi gick där i godan ro på stranden och njöt av solen, blekfisen med den skinande biljardbollen till huvud och den brunbrända mörka modern.(snacka om kontrast)
När vi hör ett äldre par viska till varandra:
- Ja jo du har nog rätt, hon har nog varit sjuk. Tänk att få cancer så ung.
Jag och mamma tittade på varandra och först då gick det upp för mig hur jag måste se ut.
Sakta men säkert växte håret ut igen först såg jag ut som en liten monchichi apa sen äntligen kunde jag visa mig bland folk igen.

Och en sak är säker SÅ spontan blir jag INTE igen..
Men det är rätt kul att titta tillbaka på bilderna och inse att man var rätt morsk ändå.
Eller bara uttråkad.. hahaha

Så här såg jag ut innan snaggningen :0)

2008 var inte mitt år...

Även om utgången gav mig en liten underbar flicka.

Tors 17 apr 2008 07:38
Skrev jag detta i ett forum...

hej jag har bott i en stad i västmanland med min man och son på 16 månader fram till nu... V kom i v 33 och det var påfrestande veckor på neo avdelningen.
men han klarade det galant och är en frisk glad och aktiv pojke full med bus.. inte långt därefter friade min man till mig. och året efter han föddes gifte vi oss.
i nov 07 fick jag ett missfall vårt andra planerade barn.
blev jätte ledsen och har svårt att ta mig ur sorgen även om det var så tidigt i graviditeten, dock dök ingen mens upp och det visade sig att jag blivit gravid ca 3 veckor efter missfallet.

jag är nu i v19 och vi skulle äntligen flytta till en större lägenhet.
så släpper han bomben på mig. han älskar mig inte längre.
inte på samma sätt.
och ser ingen framtid tillsammans med mig.
jag i min tur förstår inte hur man bara kan vakna upp över en natt och inse detta som han påstår sig gjort.
hur kan man inte försöka lite mer när det är två barn inblandade. hur kan man ens välja att inte se sitt andra barn födas..?
hade han haft en annan hade det här varit lättare att förstå. då hade jag haft en "ursäkt" för hans betende inte bara att han gett upp. vi har inte haft det dåligt i vårt förhållande. lite små tjafs och lite motgångar som alla andra par men aldrig bråkat skrikit till varandra så därför kom det hela som en chock.
jag kan inte ens vara arg.
för jag förstår inte det här.

jag måste nu flytta 60 mil uppåt till västernorrland för att fixa det här med hjälp av familj och vänner. han kommer kanske träffa sina barn några gånger om året.
hur kan man bara tappa intresset? Jag vet att jag kommer fixa det här men inte utan hjälp. kommer vara en lååång väg tills jag förstår hur jag hamnat i den här situationen.
om jag någonsin kommer det.
men fixa att leva själv med två så underbara barn ser jag inte som ett problem. tufft ja, men det är inte jag som förlorar i det här.

Jag flyttade och trivdes riktigt bra.
Jag fick ett otroligt stöd av min mor och mitt självförtroende växte.
Men min graviditet var inte så lätt som jag hoppades..
Som jag berättat om tidigare så var det många och långa sjukhus besök och den 25 aug kom Timea till världen.
Under allt detta strul hittade jag och min man tillbaka till varandra.
Vi sökte styrka hos varandra och beslutade oss för att glömma och gå vidare.
Och han flyttade upp inte långt efter att Timea föddes.
Han har bättrat sig på så många plan,
men jag är arg!!
Jag kan inte släppa det här.. jag är fortfarande så arg, och varje gång vi tjafsar om en skit grej bubblar ilskan upp.


Likt en spegel kan också allt på en sek gå i tusen bitar.
Du betraktar delarna och undrar om den någonsin kommer kunna lagas.
Du samlar ihop bitarna och fogar ihop den igen,
Den går att laga men kommer aldrig bli lika stark.
Du betraktar bilden, den har ändras, den är sig inte alls lik den bilden som en gång var.
Du ser bara skarvarna och undrar när bitarna ska falla ur ramen,
en efter en eller alla på en gång.
Det är en konst att se bakom skarvarna och se att bilden må har förändrats, Den är inte förstörd... Det är bara något nytt som har skapats.

Detta skrev jag åt en kvinna som har det svårt just nu.
Men jag undrar om jag har kommit så långt att jag kan se att bilden bara har förändrats.
Det känns fortfarande som om jag trampar omkring på mina glasbitar med blodiga fötter
Jag är inte alls säker på att jag vill bygga.
Det mesta börjar mer och mer kännas som en övervuxen ruin..
ett vackert minne.
ena dagen älskar jag nästa hatar jag.. det finns inget mellanting längre..
Jag känner mig så trött..
så otroligt trött.

På tal om Bratz....

Så såg jag ett program här om dagen som fick mig att må illa.
baby beatyqueens.
Hur i hela friden är man funtad om man utsätter sitt barn för något sådant?
Visst är dom vackra dessa barn, som små porslins dockor.
Deras mödrar försvarar sig med att säga att deras barn tycker det är kul. dom får klä ut sig och vara fina och känna sig speciell.
Visa mig en 3-5 åring som tycker det är kul att kliva upp halv fem på morgonen få sina tänder blekta, håret förlängt och friserat. pressas in i små gulliga dockkläder m.m i flera timmar.
Dessa barn lär sig redan i tidig ålder att det är utseendet som räknas.
Och det är viktigt att vinna.
Enbart för att glädja sin föräldrar.
För vad gör inte ett barn för sina föräldrar?
Men vad gör föräldrarna mot sina barn?
Jag tycker det här är barnmisshandel hur gulligt folk än må tycka att det är.
Och är det inte ett utmärkt sätt att uppmuntra pedofili så sej?

Köp en prostituerad i julklapp åt barnen.

Barbie vs bratz. Det har alltid pratats om hur hemsk barbie är och vilka ideal det sänder barnen som leker med dem, Men jag har aldrig reagerat så på en dock förrän jag såg bratzdockan.
Tycker det är rent osmakligt att en sån här docka kan säljas till barn och att föräldrarna verkligen vill köpa denna produkt.
Alla dockor har gigantiska översminkade ögon, stora botox läppar och en obefintlig näsa, för att inte tala om kläderna, Det ser helt enkelt ut som om en porrstjärna eller ett gatluder har stått modell för denna docka.
Det finns även små bratzbebisar i blöja, även dom är översminkade med obefintlig näsa.
För att inte glömma alla fina namn som dockorna fått.
Alla har vi varit små och klätt ut oss i mammas smink och kläder, alla har vi drömt om att få växa upp och bli som mamma.
Men aldrig har jag sagt som barn. Jag ska klä mig sexigt.

Tänk dig ett blont axel långt hår, en kort kort rosa kjol, höga stövlar samt en rosa jacka med pälskrage.
Visst, det är en vanlig syn på många människor nu för tiden.
Tänk dig nu det på en 3årig flicka.
Det var vad jag såg i vårat köpcentrum härom veckan. En liten minikopia av sin mor gåendes hand i hand, säkert jätte stolt över sina fina vuxna kläder.
Mina ögon höll på ramla ut.
När ska barn få vara barn? Ska barnen behöva bry sig om hur det ser ut redan vid 3 års ålder?

Jag är inte ett dugg förvånad över att sexdebuten kryper lägre och lägre ner i åldern.
I dag är det inte ovanligt att se en 10åring gå på stan med sina kompisar fullsminkad i högklackade stövlar.
Varför ska vi ha så bråttom med att växa upp? alla åldrar har sin charm.
Jag tror även det gör små killarna lite förvirrad. Vad ger det för signaler? en omogen flicka iklädd rollen som en mogen ungkvinna.
Nu är min dotter ännu bara 5 månader så jag vet inte hur jag kommer reagera när det blir hennes tur att gå igenom detta helvete som puberteten innebär.
Men det var inte alls länge sen jag själv var tonåring.
Hur alla dessa virriga tankar kan komma från en bratz docka vet jag inte, jag vet bara att det fyller mig med avsmak för allt den representerar.
Och det är inte självkänsla.

En dag i plurret

Idag tog vi med våran 2åriga son till paradisbadet för första gången.
*skäms på mig* men jag har aldrig tagit min son till badhuset fast jag älskar vatten.
När jag var liten kunde jag ligga där och guppa bland vågorna på stranden eller göra bomben från kanten i inomhus poolen tills jag var blå om läpparna och skakade.
Men inte frös jag när någon frågade..
Dddddee äääär iiiinte kaaaalltttt. det är kul. haha
Idag tog vi oss i väg, 15.5 minus grader, var glad när vi kom in i den klordoftande värmen.
Vince tyckte det var lite halv genant att ta av sig kläderna och jag kände verkligen inte för att bråka idag, Idag skulle bli en kul dag!
Så han fick behålla sin tröja på tills ha såg att hans far var utan och ville själv ta av den.
Stora ögon och en massa intryck lagrades i det där lilla lilla huvudet när han såg allt vatten, alla barn skrikandes och skrattandes. och efter ett tag kom lilla charmtrollet fram.
Efter jag sänkt ner honom i vattnet flinar han och skriker hjälp hjälp. hjälp mig. och skrattar högt när han inte bottnar och måste hålla hårt i sin far.
Jag är verkligen glad att vi tog oss iväg och det var verkligen värt varenda öre.
Och jag trodde det var mycke värt för våran son att få ha några timmar själv med mamma och pappa. inga måsten och inga krav bara 100% uppmärksamhet.
Sen var det snabba ryck hem med ömmande bröst till lilla syster.
Det här gör vi om. och snart. :0)
Tack för barnvakten mor.